”Hur mår du Elin?”

Jag satt hos en psykiatriker i november 2018. Andan i halsen. Vart är närmsta papperskorg? Var är toaletten? Hur kan jag fly härifrån snabbast?

”Nej men… Jag mår nog inte så bra. Jag behöver hjälp. Sa jag.”

I min journal från mitt första möte med min psykiatriker kan jag nu i efterhand läsa att han skrivit: Jag ser en mager, blek och djupt deprimerad kvinna. 

”Elin vet du vad! Jag kommer hjälpa dig. Du kommer bli bra. Förstår du det? Jag är proffs på detta och har hjälpt hundratals personer som mått som du mår nu, som blir helt bra. Du kan andas ut. Allt kommer bli bra.”

Så sa han. Min läkare, som var mitt sista hopp. Som det kändes där och då. Han skrev ut medicin till mig och han fanns där för mig i varje steg jag tog. Han gav mig inte numret till psyket, utan han sa att VI kommer fixa detta. Du är inte ensam längre. Han peppade mig. Han såg mig. Tillsammans med medicinen började jag också gå i fysioterapi och fick lära mig att meditera. Att gå från stressat läge till att helt kunna koppla bort alla tankar. 

Det tog inte lång tid innan jag började må bättre. Det var inte så farligt som jag föreställt mig att börja ta medicin. Men kanske kändes det inte så jobbigt för jag hade han som hjälpte mig längst vägen. Jag fick snabbt ett stort förtroende för honom och det var verkligen avgörande, för att jag skulle våga börja ta medicin. Vikten av att träffa rätt läkare, är så otroligt viktigt. Jag har till mina nära och kära sagt att den läkaren, räddade mig. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte träffat honom. 

Jag skaffade Selma, min hund, som blev en otroligt viktig stöttepelare i mitt mående. Jag började leva för henne. Eftersom att hon inte kunde gå så långt när hon var valp så började jag ta bussen med henne till jobbet (här jobbade jag 25% tror jag). Istället för att tänka på min panik så tänkte jag på henne och att hon skulle trivas på bussen. Mitt fokus drogs från mig till henne. Åh. Om Selma bara vetat hur viktig hon var och är för mig. Hennes ovillkorliga kärlek, gjorde mig starkare. Min älskade älskade vovve.  

Jag minns nyårsafton 2018. Jag var hemma i Göteborg hos mina föräldrar med Selma. När pappa ska berätta det bästa med året så säger han.

”Att äntligen få se dig le igen Elin.”

Det var så stort för mig. För jag insåg där och då att äntligen börjar det vända. Äntligen är mörkret på väg bort. 

Det tog mig några månader innan jag kom in i rätt dos på medicineringen och jag började bli stabil igen. Nu fanns det helt plötsligt fler bra än dåliga dagar på en vecka. Jag började äntligen tro på att “allt kommer bli bra”. 

Jag sa upp mig från mitt jobb under våren 2019 och startade mitt egna AB. Nu kunde jag helt plötsligt styra över mina dagar, helt själv. När jag var trött kunde jag sova. När jag mådde bra kunde jag jobba. Men bäst av allt – jag kunde hitta en balans som funkade för mitt mående. 

Mitt liv började sakta men säkert att ordna upp sig. Under denna tid hade jag också träffat min livs kärlek. Han accepterade mig precis som jag var. Han började laga otroligt god mat till mig, för att få mig att få tillbaks min aptit. Små steg framåt, hela tiden. Vi har alltid skrattat och sagt att vi började dejta i pyjamas och när vi väl var tillsammans, var första gången vi gick på en ”riktig” dejt. Våra första månader gick vi promenader och umgicks hemma. Det fina med Max var att jag sa detta till honom typ första gången vi träffades:

”Detta är jag. Jag går inte på restaurang. Jag kan inte dricka längre. Jag kan inte resa, flyga eller göra något alls.

Jag har svårt att få i mig mat. Jag är en sjukt tråkig människa just nu. Som vissa dagar bara ligger i sängen en hel dag och mår skit. Jag kan fortfarande, från ingenstans, får en panikångestattack. Du får ta mig som den jag är. Jag orkar inte låtsas, att vara någon jag inte är.” 

Och han sa, att det gör inget. Han kan se vem jag är, bakom allt detta. Och att han skulle finnas där vid min sida varje dag. Blir blödig bara jag tänker på det… Från start fanns han verkligen där för mig.

Jag tror det var därför jag kände tidigt i vår relation att denna person är någon jag vill leva med resten av mitt liv. För han har sett mig, på botten, men accepterade mig precis som jag var. Han hjälpte mig upp på fötterna igen.

Jag friskförklarades hösten 2019. Men blev allt verkligen som det en gång var? 

Del 4, sista delen, kommer snart.

Sommaren 2018. Den varmaste sommaren någonsin men mitt liv har aldrig känts så mörkt.

Jag kände mig som ett litet ynkligt barn som inte kunde göra något längre. Åka ut med båten och ligga på en klippa? Panikångest. Ut och springa? Panikångest. Äta middag? Panikångest. Fan alltså. Det tog aldrig slut. Varje morgon vaknade jag i ett ryck, av min hjärtklappning. Ännu en dag att överleva i en, vad jag då inte visste, depression. 

Jag spenderade 2 månader på mitt landställe den sommaren och jag var inte längre 22 år. Utan den minsta versionen av mig själv. Det kunde ta mig 2h att få i mig en måltid. För varje tugga kändes det som att jag skulle spy. Det enda jag önskade mig var att få tillbaks min aptit. Varje måltid för mig blev en stor stress, för att det triggade mitt illamående att äta. 

Jag åkte till Öland med mina föräldrar några dagar i slutet av sommaren. Tänkte att det kan vara bra att försöka utsätta sig för lite sociala sammanhang. Jag fick den värsta panikångestattacken jag någonsin haft på en restaurang där, när maten kom in.

Den panikångestattacken satte sig djupt på mig. Jag blev rädd på en ny nivå över att vistas bland människor. Social fobi. 

När vi åkte från Öland tog jag kontakt med en psykolog som skulle hjälpa mig. Jag började få mörka tankar av att om det fortsätter såhär, hur ska det gå? Hur ska jag kunna leva i detta mörker? Jag måste hitta ett sätt att må bättre. 

Familjens kanin Sam, som jag blev helt besatt av den sommaren. Insåg verkligen att djur kan få en att bli lugn. 

Jag blev diagnostiserad med utmattningsdepression och hon tyckte att jag skulle börja äta antidepressiva. Men det ville jag inte för då får man ju mer ångest i början? Biverkningar? Det fanns inte i min världsbild att få mer ångest, för det kändes som att jag skulle dö då. Hon gav mig numret till psykakuten om det skulle bli värre. 

Tillslut ville hon inte behandla mig för min utmattningsdepression utan istället för anorexia. Då jag berättat att jag inte kan äta pga min ångest. Hon satte mig på ett matschema.

“Nu ska du börja äta 8 gånger per dag”. Panikångest när jag promenerar därifrån, igen. Herregud? Hjälp mig. Det enda jag vill är att kunna äta men det går ju inte? Jag får inte ner mat i min hals. Det är stopp. 

Hon och jag kom inte överens. Jag mådde alltid sämre när jag gått därifrån. Jag slutade gå hos henne. 

Det blev höst och jag var i Stockholm igen och vissa dagar var bättre än andra. Men det blev aldrig riktigt bra. Jag började begränsa mitt liv för att jag blev rädd för att få nya panikångestattacker. Istället för att åka buss, så promenerade jag överallt. Vilket i sig inte är fel – men det blir fel när man promenerar för att man är rädd för att åka buss. Ibland tog jag buss eller tunnelbanan för att jag visste att jag var tvungen att övervinna mina rädslor. Hur jobbigt det än var. Men det gick ju aldrig bra. Jag fick ofta hoppa av efter en station och då var hela dagen förstörd. För då var illamåendet och panikkänslorna tillbaka.

Jag fick en cykel av mina föräldrar som jag kunde ta mig runt på. Blev så glad över den.

Jag minns att jag skulle gå på spa en lördag med min bästa vän. Men jag kunde inte sova natten innan för att jag visste att jag skulle behöva åka två stationer med tunnelbanan för att komma dit. 

Jag började ha “överlevnadsstrategier” när jag skulle göra något. Speciellt om jag gick ut och åt på restaurang. Jag var tvungen att sitta längst ut på bordet eller på stolen närmast en utgång. Att sitta inklämd i en soffa fanns inte på världskartan. Vart ligger den närmsta toaletten? Om jag skulle få panik? Men tillslut orkade jag inte längre. Så jag slutade gå på restauranger helt. 

Såhär höll det på tills att jag tillslut tappade all motivation och drivkraft. Jag hade ändå försökt, under lång tid nu. Att bli bättre. Jag hade utsatt mig för saker. Men jag fick aldrig något resultat. Det blev aldrig lättare. Utan allt var en ständig kamp. 

Det värsta var också att jag aldrig kunde andas ut. För allt satt inom mig. Att komma hem till min lägenheten, gav mig till viss del ro, men ofta satt ångesten kvar efter ännu en “misslyckad” dag. Och imorgon är det ännu en dag. 

Detta var inte hållbart. Jag måste få hjälp. Nu. 

Del tre kommer snart.

Året var 2018. Året där allt skulle rasera.

Jag var anställd och jobbade heltid, men mitt jobb var hela mitt liv. Mitt jobb var min identitet. Jag tog aldrig ledigt när jag gick hem från jobbet. Utan jobbet fick följa med hem. Jag älskade mitt jobb och hade inga problem med att sitta uppe och jobba hemifrån till 02 på natten.

Jag reste näst intill varje vecka på olika jobbresor i Europa. Jag minns  i slutet, innan allt raserade, att när jag vissa veckor inte hade en resa på en hel vecka så blev jag lättad. För då skulle det bli lite lugnare. På helgerna när jag borde ha vilat så gick jag ut och klubbade istället. Jag var singel och hade nyligen flyttat till Stockholm. Helgerna blev som min fristad där jag kunde få skratta, dansa och ha kul med mina vänner.

Varje måndag kände jag mig fullständigt slutkörd. Jag kanske snittade 5h sömn per natt på veckodagar och på helgen tog man knappast igen för förlorad sömn.

På detta sätt levde jag under en lång tid. Alla andra levde ju så här. Varför skulle inte jag klara av det? Jag fick ofta påtryckningar från min familj att jag borde ta det mer lugnt. Att allt inte handlar om jobbet.

Jag var sjuk konstant denna vår (halsfluss, influensa, bihåleinflammation, feber till och från) och tillslut fick jag en hosta som jag inte blev av med. Jag låg ofta ovanför toalettstolen på nätterna och spydde av min hosta. Jag började få panikkänslor för så fort jag började hosta så behövde jag spy.

Hostan försvann tillslut men inte illamåendet och panikkänslorna.

Jag mådde dåligt ett tag innan det blev allvarligt på riktigt. Det började med min aptit. Illamåendet gjorde att jag inte kunde äta. Sedan sömnen. Tankarna susade. Hjärtat rusade. Nu i efterhand kan jag se otroligt många varningstecken men då vägrade jag ta in det.

Jag kände mig så mesig. Att stanna hemma från jobbet för att återhämta sig fanns inte på världskartan. Återigen: Alla lever så här? Då kan jag med.

Och det var någonstans här, i juni 2018, som allt gick åt helvete…

Jag minns att vi skulle ha en sommarkickoff i Göteborg med jobbet och jag skulle ta ett flyg på morgonen från Stockholm. Alarmet ringde tidigt på morgonen. Jag kände mig konstig i kroppen. Jag satte mig i en taxi påväg till Bromma flygplats och hade kväljningar. Kände mig instängd. Drog ner rutan för att få luft. Andas Elin. Andas. Inte spy. Inte här. Kom in på flygplatsen och låste in mig på toaletten, satte mig på golvet. Kallsvettningar. Spydde. Overklighetskänslor. Vad fan händer med mig? Nu ska jag bara klara av att sitta på detta flyg en timme. Överlevnadsinstinkten. Hjärtklappningen. Det enda jag ville var att fly, men jag var fast.

Jag klarade av flyget men nu skulle jag bara klara av flygbussen in till Göteborg. Och sedan spendera en heldag med kollegor och låtsas vara normal. Jag satt ju inte på planet längre, men jag kände mig ändå fast. Instängd. Allt kändes fruktansvärt. Tänkte att jag hade en dålig dag och behövde bara ta mig igenom den.

Detta är från kickoffen. Snacka om att en bild inte speglar hur man mår på insidan… Jag får en klump i magen när jag ser denna bild för jag vet hur dåligt jag mådde just exakt där. 

Eftersom att kickoffen skulle fortsätta dagen efter så åkte jag hem till mina föräldrar i Göteborg på kvällen och sov där. Ush. Det är hemskt att ens tänka tillbaks på detta. Men när jag skulle sova på kvällen hade jag sådan hjärtklappning och grov ångest att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ville ur min egna kropp. Men jag hade ändå hopp och tro på att jag skulle må bättre dagen därpå. För, jag hade haft såhär några gånger tidigare under våren, men det var alltid borta när jag vaknade dagen därpå.

Men så blev det inte denna gång. Den där känslan. Var där för att stanna.

När jag vaknade dagen efter, så hade jag prick samma känsla i kroppen som dagen innan. Det var inte borta. Illamåendet, hjärtklappningen, paniken. Varför fortsätter jag att må såhär?

Jag minns att jag satt på ett konferensmöte den dagen och fick rusa ut därifrån. För jag mådde så fruktansvärt illa. Jag sa att jag tror jag är magsjuk & var tvungen att gå. Sedan gick jag ut på gatan. Men jag fick inte luft. Sprang, eller gick, i panik till min pappas kontor som låg en bit ifrån. Allt var blurrigt. Jag såg knappt när jag tog mig fram. Ringde min pappa och sa att han måste komma ner från sitt kontor. Han blev orolig och kom ner. Jag sa att jag har panik. Jag vet inte vad som händer med mig. Jag har mått såhär i över ett dygn nu och jag känner mig instängd i min kropp. Han sa att han kör hem mig men jag vägrade.

Jag kan inte sitta i en bil. Då blir jag ännu mer instängd. Jag promenerar hem. Det är enda sättet. Men han övertalade mig att köra hem mig då det tar flera timmar att promenera hem. Han förklarade att jag upplever en panikångestattack. Jag kunde inte sluta gråta.

Som ni förstår så mådde jag så fruktansvärt dåligt. Mina föräldrar övertalar mig till att sjukskriva mig. Jag följer deras råd, för en gångs skull. Nu ska min kropp få vila ett par dagar. Jag åkte inte tillbaka till Stockholm utan stannade i Göteborg med min familj.

Jag vilar ett par dagar. Någon vecka. Men det blir inte bättre, utan om möjligt, bara ännu värre.

Del två kommer snart.