Det är nu mars 2023 och nästan 5 år efter att jag blev sjuk. Det första jag tänker när jag skriver det är att tiden har gått så snabbt. Men samtidigt känns det som att tiden innan jag var sjuk, var ett helt annat liv. 

Jag tror nog aldrig att jag har mått så bra som jag gör idag. Inget är som det en gång var, men kanske är det precis det som behövdes. Att mitt liv skulle förändras. 

Jag träffade en ny läkare häromveckan för att förnya min medicin. Ja, den äter jag fortfarande. Och det är hon som är anledningen att jag delar med mig av min historia här till er. 

Jag berättade denna historia, lite mer kortfattat, till henne, för att vi skulle lära känna varandra. Hon satt med tårar i ögonen och sa att detta var en helt fantastisk historia. Att jag borde börja föreläsa om att det faktiskt blir bättre. Ibland till och med bättre än vad det var innan.

Jag blev rörd, av att hon blev så rörd. Jag har inte riktigt analyserat min resa förens nu. Jag tror inte att jag har varit redo? För även om jag friskförklarades hösten 2019 så har det tagit lång tid för mig att faktiskt ställa om mitt liv och mitt mindset. Jag orkar inte lika mycket som innan. Jag måste ständigt lyssna på min kropp och mina signaler. 

Foto: Helena Nord, Gotain

Blir man någonsin frisk? Ja, det blir man. Men man kan inte leva som man en gång gjorde. Man kommer inte orka på samma sätt. Kanske är det också för att man lärt känna sig själv och sin kropp, på ett sätt som man aldrig gjort tidigare. Ibland om jag jobbat på för hårt, levt lite för stressigt, så får jag bakslag. Men då blir det bra om jag vilar i kanske två-tre dagar. Kanske fick jag samma signaler innan jag blev sjuk, men jag förstod inte vad det betydde. 

Ibland känns det som att jag levt ett så otroligt långt liv, för jag har gått igenom så mycket i mitt huvud under och efter min utmattningsdepression. 

Jag hade inte önskat min värsta fiende att gå igenom det jag gjorde. Men på något konstigt sätt, när man väl är igenom det, så känner jag en tacksamhet. För den perioden i mitt liv har lett mig dit jag är idag. Jag är en bättre människa. Jag är mer förstående kring människor runt omkring mig. Jag känner mig själv så otroligt bra. Jag har väldigt bra självkänsla och jag definierar mig inte längre med mitt jobb. Jag är jag, och jag är bra precis som jag är. 

Jag känner mig väldigt trygg i mig själv och jag vet att jag klarar av vad som helst – bara jag är stark & trygg i mig själv & vem jag är.

För att avsluta denna historia tänkte jag komma med lite tips som jag lärt mig på vägen.

• Sluta planera allt i punkt och pricka. Detta fick jag lära mig tidigt då jag ofta byggde upp en stor stress kring planerade aktiviteter. Jag började säga till mina vänner att jag kanske kan ses på lördag, men vi kan väl ta det spontant?
• Prata om ditt mående. Att bara säga högt att man mår dåligt och har ångest hjälper ofta väldigt mycket. Även om det i stunden känns som det värsta man kan göra.
• Gå inte alltid efter dagens energi utan ta in hur den närmsta veckan har varit eller kommande vecka kommer att bli. Ett exempel på det är att kanske skippa en utekväll med kompisarna om du vet med dig att du haft en jobbig vecka eller att kommande vecka bli hektisk. Ge dig själv den tiden till återhämtning och vila.
• Acceptera att det tar tid. Jag minns att jag emellanåt fick panik över att jag inte blev bättre. Acceptera att din kropp återhämtar sig efter att ha varit och är sjuk. Det får ta den tiden det tar.
• Ta hjälp av någon professionell. Jag fick hjälp via min sjukförsäkring på jobbet och fick då remiss till psykiatriker. Men om man kanske pluggar eller har ett jobb där man inte har en sjukvårdsförsäkring så kan man få hjälp via vårdcentralen. Ta kontakt med din vårdcentral och berätta om hur du mår. Därefter får du remiss till exempelvis en psykolog/psykiatriker som kan hjälpa dig vidare.

Jag är så glad över att så många av er skrivit till mig att ni läst dessa inlägg och känt er mindre ensamma. Det är exakt därför jag har skrivit dessa inlägg. För att om det bara är så att jag kan hjälpa en person att känna sig mindre ensam, så har jag lyckats.

Jag vet själv hur jag letade efter att hitta texter som dessa att läsa, när jag mådde som sämst.

Det har varit jobbigt att gå igenom allt igen men också fint. Det känns som sagt som ett annat liv… Men jag är glad över hur jag tog mig ut på andra sidan. Det trodde jag aldrig, när allt var som mörkast. Jag trodde aldrig att jag skulle må bra igen. Men det vände. Så även om du inte tror på det just nu, så lita på mig. Det kommer att bli bättre.

”Hur mår du Elin?”

Jag satt hos en psykiatriker i november 2018. Andan i halsen. Vart är närmsta papperskorg? Var är toaletten? Hur kan jag fly härifrån snabbast?

”Nej men… Jag mår nog inte så bra. Jag behöver hjälp. Sa jag.”

I min journal från mitt första möte med min psykiatriker kan jag nu i efterhand läsa att han skrivit: Jag ser en mager, blek och djupt deprimerad kvinna. 

”Elin vet du vad! Jag kommer hjälpa dig. Du kommer bli bra. Förstår du det? Jag är proffs på detta och har hjälpt hundratals personer som mått som du mår nu, som blir helt bra. Du kan andas ut. Allt kommer bli bra.”

Så sa han. Min läkare, som var mitt sista hopp. Som det kändes där och då. Han skrev ut medicin till mig och han fanns där för mig i varje steg jag tog. Han gav mig inte numret till psyket, utan han sa att VI kommer fixa detta. Du är inte ensam längre. Han peppade mig. Han såg mig. Tillsammans med medicinen började jag också gå i fysioterapi och fick lära mig att meditera. Att gå från stressat läge till att helt kunna koppla bort alla tankar. 

Det tog inte lång tid innan jag började må bättre. Det var inte så farligt som jag föreställt mig att börja ta medicin. Men kanske kändes det inte så jobbigt för jag hade han som hjälpte mig längst vägen. Jag fick snabbt ett stort förtroende för honom och det var verkligen avgörande, för att jag skulle våga börja ta medicin. Vikten av att träffa rätt läkare, är så otroligt viktigt. Jag har till mina nära och kära sagt att den läkaren, räddade mig. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte träffat honom. 

Jag skaffade Selma, min hund, som blev en otroligt viktig stöttepelare i mitt mående. Jag började leva för henne. Eftersom att hon inte kunde gå så långt när hon var valp så började jag ta bussen med henne till jobbet (här jobbade jag 25% tror jag). Istället för att tänka på min panik så tänkte jag på henne och att hon skulle trivas på bussen. Mitt fokus drogs från mig till henne. Åh. Om Selma bara vetat hur viktig hon var och är för mig. Hennes ovillkorliga kärlek, gjorde mig starkare. Min älskade älskade vovve.  

Jag minns nyårsafton 2018. Jag var hemma i Göteborg hos mina föräldrar med Selma. När pappa ska berätta det bästa med året så säger han.

”Att äntligen få se dig le igen Elin.”

Det var så stort för mig. För jag insåg där och då att äntligen börjar det vända. Äntligen är mörkret på väg bort. 

Det tog mig några månader innan jag kom in i rätt dos på medicineringen och jag började bli stabil igen. Nu fanns det helt plötsligt fler bra än dåliga dagar på en vecka. Jag började äntligen tro på att “allt kommer bli bra”. 

Jag sa upp mig från mitt jobb under våren 2019 och startade mitt egna AB. Nu kunde jag helt plötsligt styra över mina dagar, helt själv. När jag var trött kunde jag sova. När jag mådde bra kunde jag jobba. Men bäst av allt – jag kunde hitta en balans som funkade för mitt mående. 

Mitt liv började sakta men säkert att ordna upp sig. Under denna tid hade jag också träffat min livs kärlek. Han accepterade mig precis som jag var. Han började laga otroligt god mat till mig, för att få mig att få tillbaks min aptit. Små steg framåt, hela tiden. Vi har alltid skrattat och sagt att vi började dejta i pyjamas och när vi väl var tillsammans, var första gången vi gick på en ”riktig” dejt. Våra första månader gick vi promenader och umgicks hemma. Det fina med Max var att jag sa detta till honom typ första gången vi träffades:

”Detta är jag. Jag går inte på restaurang. Jag kan inte dricka längre. Jag kan inte resa, flyga eller göra något alls.

Jag har svårt att få i mig mat. Jag är en sjukt tråkig människa just nu. Som vissa dagar bara ligger i sängen en hel dag och mår skit. Jag kan fortfarande, från ingenstans, får en panikångestattack. Du får ta mig som den jag är. Jag orkar inte låtsas, att vara någon jag inte är.” 

Och han sa, att det gör inget. Han kan se vem jag är, bakom allt detta. Och att han skulle finnas där vid min sida varje dag. Blir blödig bara jag tänker på det… Från start fanns han verkligen där för mig.

Jag tror det var därför jag kände tidigt i vår relation att denna person är någon jag vill leva med resten av mitt liv. För han har sett mig, på botten, men accepterade mig precis som jag var. Han hjälpte mig upp på fötterna igen.

Jag friskförklarades hösten 2019. Men blev allt verkligen som det en gång var? 

Del 4, sista delen, kommer snart.

Sommaren 2018. Den varmaste sommaren någonsin men mitt liv har aldrig känts så mörkt.

Jag kände mig som ett litet ynkligt barn som inte kunde göra något längre. Åka ut med båten och ligga på en klippa? Panikångest. Ut och springa? Panikångest. Äta middag? Panikångest. Fan alltså. Det tog aldrig slut. Varje morgon vaknade jag i ett ryck, av min hjärtklappning. Ännu en dag att överleva i en, vad jag då inte visste, depression. 

Jag spenderade 2 månader på mitt landställe den sommaren och jag var inte längre 22 år. Utan den minsta versionen av mig själv. Det kunde ta mig 2h att få i mig en måltid. För varje tugga kändes det som att jag skulle spy. Det enda jag önskade mig var att få tillbaks min aptit. Varje måltid för mig blev en stor stress, för att det triggade mitt illamående att äta. 

Jag åkte till Öland med mina föräldrar några dagar i slutet av sommaren. Tänkte att det kan vara bra att försöka utsätta sig för lite sociala sammanhang. Jag fick den värsta panikångestattacken jag någonsin haft på en restaurang där, när maten kom in.

Den panikångestattacken satte sig djupt på mig. Jag blev rädd på en ny nivå över att vistas bland människor. Social fobi. 

När vi åkte från Öland tog jag kontakt med en psykolog som skulle hjälpa mig. Jag började få mörka tankar av att om det fortsätter såhär, hur ska det gå? Hur ska jag kunna leva i detta mörker? Jag måste hitta ett sätt att må bättre. 

Familjens kanin Sam, som jag blev helt besatt av den sommaren. Insåg verkligen att djur kan få en att bli lugn. 

Jag blev diagnostiserad med utmattningsdepression och hon tyckte att jag skulle börja äta antidepressiva. Men det ville jag inte för då får man ju mer ångest i början? Biverkningar? Det fanns inte i min världsbild att få mer ångest, för det kändes som att jag skulle dö då. Hon gav mig numret till psykakuten om det skulle bli värre. 

Tillslut ville hon inte behandla mig för min utmattningsdepression utan istället för anorexia. Då jag berättat att jag inte kan äta pga min ångest. Hon satte mig på ett matschema.

“Nu ska du börja äta 8 gånger per dag”. Panikångest när jag promenerar därifrån, igen. Herregud? Hjälp mig. Det enda jag vill är att kunna äta men det går ju inte? Jag får inte ner mat i min hals. Det är stopp. 

Hon och jag kom inte överens. Jag mådde alltid sämre när jag gått därifrån. Jag slutade gå hos henne. 

Det blev höst och jag var i Stockholm igen och vissa dagar var bättre än andra. Men det blev aldrig riktigt bra. Jag började begränsa mitt liv för att jag blev rädd för att få nya panikångestattacker. Istället för att åka buss, så promenerade jag överallt. Vilket i sig inte är fel – men det blir fel när man promenerar för att man är rädd för att åka buss. Ibland tog jag buss eller tunnelbanan för att jag visste att jag var tvungen att övervinna mina rädslor. Hur jobbigt det än var. Men det gick ju aldrig bra. Jag fick ofta hoppa av efter en station och då var hela dagen förstörd. För då var illamåendet och panikkänslorna tillbaka.

Jag fick en cykel av mina föräldrar som jag kunde ta mig runt på. Blev så glad över den.

Jag minns att jag skulle gå på spa en lördag med min bästa vän. Men jag kunde inte sova natten innan för att jag visste att jag skulle behöva åka två stationer med tunnelbanan för att komma dit. 

Jag började ha “överlevnadsstrategier” när jag skulle göra något. Speciellt om jag gick ut och åt på restaurang. Jag var tvungen att sitta längst ut på bordet eller på stolen närmast en utgång. Att sitta inklämd i en soffa fanns inte på världskartan. Vart ligger den närmsta toaletten? Om jag skulle få panik? Men tillslut orkade jag inte längre. Så jag slutade gå på restauranger helt. 

Såhär höll det på tills att jag tillslut tappade all motivation och drivkraft. Jag hade ändå försökt, under lång tid nu. Att bli bättre. Jag hade utsatt mig för saker. Men jag fick aldrig något resultat. Det blev aldrig lättare. Utan allt var en ständig kamp. 

Det värsta var också att jag aldrig kunde andas ut. För allt satt inom mig. Att komma hem till min lägenheten, gav mig till viss del ro, men ofta satt ångesten kvar efter ännu en “misslyckad” dag. Och imorgon är det ännu en dag. 

Detta var inte hållbart. Jag måste få hjälp. Nu. 

Del tre kommer snart.