Björn af Kleen: "Känslan av att vara fel drabbar sällan oss som tillhör normen"

Häromkvällen besökte jag en synagoga i Tel Aviv. Det var Tisha B’Av, en minnesdag för tragedier i den judiska historien. Synagogan låg inhyst i en modern lokal i ett bostadskvarter i norra delen av staden. Rummet var enkelt utsmyckat och starkt upplyst, inredningen oansenlig som i en skolsal. 

Ceremonin hölls på hebreiska. Rabbinen stod mestadels vänd med ryggen mot besökarna. Alla bänkplatser var upptagna. 

Jag visste inte riktigt var jag skulle göra av mig själv. Var jag skulle fästa blicken eller rikta mina tankar. Jag kände mig överflödig, som på en fest där man inte känner någon. Jag prövade olika positioner: händerna i fickorna, armarna i kors; inget kändes passande. Det kändes fel att försöka svaja fram och tillbaka som några av besökarna gjorde under bönen, lika opassande att stå helt still. 

Som mellanblond skandinav i 35-årsåldern är man ovan vid känslan av utanförskap. Det är klart att inre känslor av ensamhet och utsatthet drabbar alla. Men upplevelsen av att vara fel på utsidan, att liksom avvika i ett halvoffentligt rum, den drabbar mer sällan oss som har privilegiet att utgöra norm.

När Sverigedemokraternas järnrörsfilm läckte till Expressen för några år sedan gjorde kulturskribenten Jens Liljestrand en träffande observation. Det obehagligaste med filmen, skrev Liljestrand, var inte själva järnrören eller de rasistiska glåpord som politikerna spred omkring sig utan det förvandlingsnummer där SD-männen ”plötsligt blir De Normala”. När de släpper sina tillhyggen och går till polisen för att berätta hur de känt sig hotade och kränkta av en berusad man. 

Jens Liljestrand kände igen sig i den plötsliga charaden, i den vite medelålders mannens givna position i det offentliga rummet: ”Känslan av att höra hemma, vetskapen om att myndigheter och resurser står till mitt förfogande. Låt oss kalla det för medborgarskap.” Så fort man kliver in i en taxi, är på en flygplats, går på en storstadsgata var som helst i världen är den vår trygghet. 

Den lilla kris jag upplever i synagogan – vi är bara där i en halvtimme – utlöses såklart mot bakgrund av detta privilegium. 

Jag har känt samma sak tidigare. Senast i Kapstaden i Sydafrika. På nätterna kunde man som ensam europeisk turist bli självmedveten. Strykrädslan syntes direkt utanpå. Det hände vid något tillfälle att svarta killar på gatan, som noterat min överspända uppenbarelse, stannade tvärt och tog ett steg i min riktning. Jag frös omedelbart till is, tappade vad jag hade i händerna. De brast i skratt.

Dessa små lektioner i rättvisa är nyttiga. Det inser jag. Man blir medveten om sina egna medfödda privilegier. Det betyder inte att jag tycker om dem. Tvärtom kommer känslan av sårbarhet plötsligt och med oanad styrka. Den tömmer en alltid på energi. 

Att försöka göra oss osynliga, att smälta i ett sammanhang som inte är utformat efter oss, är en konst vi 35-åriga svenska män inte får lära oss i skolan.

Björn Af Kleen

Gör: Journalist och författare.

Ålder: 35 år.

Familj: Mor, far och två syskon.

Aktuell: som krönikör i Damernas Värld.

Krönikan publicerades ursprungligen i Damernas Värld nummer 13 2105. Vill du vara säker på att inte missa fler krönikor kan du prenumerera på tidningen. Just nu hittar du förmånliga erbjudanden här.

Vill du läsa fler liknande krönikor, Gilla Damernas Värld på Facebook!

Du vill kanske även läsa:

Elaine Eksvärd om jämförelsehetsen: Nu får det fan vara nog

Katarina Wennstam: ”När är jag som snyggast. Är den tiden förbi, eller är den nu?”