Författaren Sofie Sarenbrant: ”Ögonblick i vardagen får min fantasi att skena”
Trots att hon ofta skriver om tunga ämnen lockar författaren Sofie Sarenbrant stora läsarskaror med sina populära deckare om polisen Emma Sköld. DV har träffat henne för att prata inspiration, fulstämpling och framgångsrecept.
Sofie Sarenbrant har utsetts till Årets svenska deckarförfattare både 2019 och 2020, och hennes böcker har sålts i över 4 miljoner exemplar i 15 länder. Nu är hon aktuell med Själsfränden, den tionde delen i deckarserien om den modiga kriminalinspektören Emma Sköld.
Var det planerat att det skulle bli så här många böcker med Emma Sköld?
– Jag har faktiskt inte haft någon plan. När jag påbörjade serien var jag bara så glad över att få skriva en bok till, det var ren glädjeyra. Så här i efterhand tycker jag att det har varit bra att inte ha en utstakad plan, det har betytt att jag hela tiden kan välja att skriva om aktuella ämnen som är intressanta här och nu.
Hur fick du idén till Själsfränden?
– I somras åkte jag över Västerbron i Stockholm och mitt uppe på toppen kollade jag till vänster på andra sidan. Det var ganska mycket rörelse och människor som stannat upp, och då fick jag plötsligt ögonkontakt med en person som stod på fel sida av räcket. Det var bara en tom blick som stirrade rakt fram. När jag passerat kände jag bara ”Vad var det jag precis såg, det var ju helt fruktansvärt?”. Det var väldigt omskakande och efter ett tag började tankarna snurra. Hur kan det gå så långt att man väljer att ta ett sånt beslut, att ställa sig på en bro? Som deckarförfattare går det ganska snabbt för mig att börja tänka på om det ligger ett brott bakom, och där någonstans växte en plot fram.
Som deckarförfattare går det ganska snabbt för mig att börja tänka på om det ligger ett brott bakom det jag sett.
Är det ofta så när du ser saker i vardagen, att du börjar tänka deckarbok?
– Absolut, det behöver inte vara så att jag ser eller upplever det själv. Inför Mytomanen, åttonde delen i serien med Emma Sköld, fick jag höra om en ungdom som blivit rånad på sin märkesjacka i Bromma av en 11-åring som visat sig ha en kniv. Det räckte för att min skalle skulle dra i gång. Direkt började jag tänka på hur illa det hade kunnat gå, och jag började bygga på en intrig. Det är mest vardagsögonblicken som får min fantasi att skena. Sådant som kommer nära drabbar mig hårdast.
Berätta lite om bokens och seriens huvudkaraktär Emma Sköld, hur tog hon form?
– I mina två första deckare gjorde jag misstaget att ha ihjäl nästan alla, så att det inte fanns några karaktärer kvar att skriva om. Jag tog det till mig och tänkte på hur jag skulle hitta en karaktär som fungerade i många böcker framåt. Det mest naturliga för mig var att skriva om en journalist, eftersom jag har den bakgrunden. Men Liza Marklund hade redan skapat Annika Bengtzon, som jag också kände igen mig lite i, en reporter som gör vad som helst för att få en bra nyhet och hela det personlighetsdraget. Jag kände att det skulle bli svårt för mig att hitta en annan sorts journalist. Därför fick det bli en polis, som ändå befinner sig naturligt på olika brottsplatser genom flera böcker.
– Emma är mycket modigare och tuffare än jag. Hon riskerar sitt liv för andra utan att tänka en sekund på det, medan jag är en mycket fegare människa. Vi är väldigt olika på det sättet. Men jag tog ändå med vissa saker jag själv upplevt som journalist, till exempel när jag jobbade på en sportredaktion och inte alltid kände mig så himla välkommen och fick slåss för att bevisa mig själv. Så var det för Emma i början också, båda bland kolleger och ute på fältet.
Det känns meningsfullt att ta upp tabubelagda ämnen som människor har svårt att prata om, men som de också har behov av att diskutera.
Du fångar ofta upp tunga och aktuella ämnen att skriva om. Hur påverkar det dig?
– Det känns meningsfullt att ta upp tabubelagda ämnen som människor har svårt att prata om, men som de också har behov av att diskutera. Psykisk ohälsa, självmord, utanförskap och ensamhet har jag skrivit om i flera böcker, vad det gör med oss människor och hur man påverkas. Jag tycker att det ger en extra dimension till deckaren, som så klart ska vara underhållande och spännande. Men man kanske kan få med sig något mer, få lite perspektiv på livet.
– Det kan vara tungt när man jobbar med svåra ämnen, men ibland kan det också vara läkande och terapeutiskt. Att ge sig in i det absolut värsta man kan tänka sig och försöka reda ut det gör att man på något sätt kan komma ut på andra sidan och då har genomgått någon form av traumabearbetning.
Deckare är, som du säger, underhållande och spännande. Det är en genre som är enormt älskad av sina läsare, ändå har deckaren fått en fulstämpel i litteraturvärlden. Är det något du känt av?
– Tidigare i intervjuer har jag ibland fått känslan av att inte ha blivit tagen på allvar, som att jag skrivit en enklare bok bara för att det är en deckare. Det är ju otroligt många som gillar att läsa deckare. Jag skulle tippa på att jag har ungefär en halv miljon läsare per bok numera, vilket innebär en enorm plattform att belysa viktiga samhällsfrågor och ge samhällskritik. Jag tror inte att någon gömmer sin deckare bakom en annan bok på stranden längre, och det kanske inte har varit så innan heller.
Hur ser en vanlig skrivdag ut för dig?
– Nu för tiden försöker jag åka till stallet på morgonen och jobba på eftermiddagarna. Oftast sitter jag i min skrivarstuga på Södermalm. Det kallas för Stockholms minsta hus och är ett pyttelitet hus nedanför Mosebacke. Men jag är en sån som kan skriva när som helst och var som helst. Blir det en liten paus eller en lucka och jag har min dator kan jag skriva i ett väntrum på en vårdcentral, det spelar inte så stor roll för mig.
Har du några tips till andra som vill börja skriva?
– Första tipset är att läsa mycket och fundera på varför man gillar vissa böcker och varför andra kanske känns svårare att komma in i och vad det kan bero på, för att sen försöka välja vad man själv vill skriva i för genre. Jag tror inte heller man ska krångla till det; så som jag håller på med synopsis har ju tagit flera år att utveckla. Ibland tror jag att det kan vara bättre att bara börja. Jag brukar jämföra med hur det är att träna, för det är ganska likt. Ut med dig bara, spring! Gå om det blir jobbigt, men fortsätt. Så sätt dig vid datorn och skriv, helt enkelt. Lycka till!
LÄS OCKSÅ Författaren Nina Wähä: ”Min nya bok föddes i en dröm”
LÄS OCKSÅ Lisen Bratt Fredricson: ”För att bli framgångsrik måste man våga misslyckas”
