Vivienne Westwood och Kajsa Grytt.
Vivienne Westwood och Kajsa Grytt. Foto: TT/Natur & Kultur

Kajsa Grytt: ”För mig har punken varit avgörande”

I Sverige var Tant Strul ett av de stora namnen på punkscenen under slutet av 1970-talet och 1980-talet. Med anledning av Vivienne Westwoods bortgång lyfter vi en text om punkens inflytande som bandets frontfigur, artisten och författaren Kajsa Grytt, har skrivit för Damernas Värld.

Damernas Värld

Det var en punkig visning”, säger hen och vi förstår att den innehöll något av följande element: svart, trasigt, dragkedjan, skotskrutan, kaosiga prints, säkerhetsnål, bondage, hundhalsband eller nitar. Vi kan fortfarande, 38 år senare, addera ett par av dessa ikoner till vår outfit för att signalera ”punk”, med allt vad det innebär av uppror, anarkism, autonomi och stolthet. Vi blir helt enkelt lite chict farliga.
Men för mitt personliga liv har punken varit avgörande. Jag hade inte hittat styrkan att gå upp på scenen om det inte var för den, för dem.

Vivienne Westwood fotograferad 1977. Foto: ELISA LEONELLI/SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL

1975. Den sprattliga anarkisten, situationisten och managern Malcolm McLaren och hans partner, kläddesignern Vivienne Westwood, byter namn och koncept på sin klädbutik Let it rock till Sex. Inspirerade av New Yorks rockscen och med syftet att skapa en, enligt dem nödvändig, ny revolterande ungdomstrend för att slå den mesigt långhåriga och bruna till marken, börjar de sälja fetisch­kläder, egendesignat à la bondage och T­-shirts med tryck av söndertrasade, chockerande arga, bilder och ord. De föreslår den kaxiga lilla kunden Johnny Rotten som sångare till sina adepter Sex Pistols och ger världens ungdom ett vapen för provokation av aldrig tidigare skådat slag. De kallar det ”punk”. Hippien blir en svärmorsdröm i jämförelse. Punkaren lever sedan vidare på gator och klubbar, i evighet avbytt av nya generationers medelklassungar som vill skrämma samhället och sina konforma föräldrar till uppmärksamhet.

LÄS MER Vivienne Westwood 1941-2022: Ett fantastiskt liv i bilder

En punkare 'ser ut' och låter, hen är vanligtvis inte farlig på något annat sätt än vad hen uttrycker. Hotet finns i betraktarens öga.

Vivienne Westwood definierar i en intervju punken som en undersökning av om rock'n'roll kan leva upp till det uppror som det säger sig vara. ”En gång sa Malcolm till mig att rock'n'roll är djungeltrumman som hotar den vita civilisationen.” Och angående den mest provocerande av punkens tidiga attribut, swastikan, sa hon: ”Ni har försökt sopa ert hyckleri under mattan, men vi kommer att bära det på våra ryggar.”
Hon talar om att vara punkare, att gå all in, vilket är något helt annat än att vara ”punkig”. Det kostar, och en subkultur har sällan varit mer hatad och blivit så sönderslagen, sin fredlighet till trots. En punkare ”ser ut” och låter, hen är vanligtvis inte farlig på något annat sätt än vad hen uttrycker. Hotet finns i betraktarens öga. Någon har sagt: ”Punken är historiens första massmasochism.”

Bilden är tagen på Gröna Lund i Stockholm under en konsert med Clash den 14 juni 1977. Bilden publicerad i boken Bilder som förändrat Sverige. Foto: Bernt Claesson / TT NYHETSBYRÅN

1976 stirrar en tonårings ansikte avvisande på oss från den svenska aftontidningens löpsedel. Säkerhetsnålen som stuckits genom kinden är fäst i mungipan och snett ovanför såret sitter ett illa ritat hakkors. Runt halsen ett hundhalsband med metalltaggar, ögonens konturer i tjockt svart med klumpiga spetsar, håret våldsamt avklippt, kletigt och med sidorna tuperade så att de pekar djävulskt snett uppåt. Bilden är skakande. Flickan har valt att förstöra sitt sockersöta med sex­ och våldsfetischer. Aggressivt ditslagna som i raseri för att ta sönder, som av förtvivlan. Hon är ett symboliskt offer. Jag var femton och någonting darrade till i mig av den där bilden, jag kunde inte sluta titta. Och det som till en början såg ut som en trend för lättförförda exhibitionister utvecklades. Det slet sig loss ifrån sin kommersiella form och tog sig ner på gatorna.

Tant Strul fotograferade 1983. Från vänster Nike Merkelius, Liten Falkeholm, Kajsa Grytt och Malena Jönsson. Foto: Pressens Bild/TT / TT NYHETSBYRÅN

Två år senare gjorde punkarna sina egna kläder, egna tidningar, band startade och spelade överallt. Jag sökte mig från mitt nerrökta flummargäng till den där arga och självsäkra kreativiteten, gick på konserter, övade på elgitarren och var med i ett band. Men jag skulle aldrig kalla mig punkare. Jag gick inte ”all in”, åkte inte på stryk i köpcentret som min vän Nike. Jag simmade inte i det syrabadet, jag doppade bara tårna, men det förändrade mig och mitt uttryck i grunden. Min garderob får än i dag ständigt nya tillskott som vill förstärka den delen av min identitet. Det senaste är en stor blå skimrande kavaj med smala slag och ett par slamcreepers, skor à la Clash, Malcolm och Vivienne. Men när Nike som vuxen är rädd och vill hitta sitt pansar för att klara ett kränkande möte på Arbetsförmedlingen blir det söndertrasade, med säkerhetsnålar lagade, strumpbyxor och mycket svart runt ögonen.
Som ett hot i betraktarens öga. Punk.
– Kajsa Grytt

Kajsa Grytt Foto: Victor Gårdssäter/Natur & Kultur

Texten publicerades i Damernas Värld 2013. 

LÄS MER Vivienne Westwood 1941-2022: Ett fantastiskt liv i bilder