Laleh: ”Jag känner att det är dags för en förändring”

I slutet på mars släpptes Lalehs nionde album, Vatten. Hon har startat ett produktionsbolag som fått namnet Palang. Och på sin 40-årsdag, den 10 juni, skapar hon historia som första kvinnliga svenska artist att uppträda på ett utsålt Ullevi i Göteborg. Laleh och femtio musiker kommer att inta Ullevis jättescen inför 30 000 fans. 15 000 biljetter såldes bara den första timmen. Men historia skrev Laleh redan 2005 med sitt självbetitlade debutalbum, då hon som första kvinna vann en Grammis för Årets producent. 

Jag träffar Laleh på hotell Rival i Stockholm. Hon har på sig svarta baggykläder och tar fram ett rosarött läppglans som hon smörjer på läpparna. Hon berättar att det är gjort av äkta hallon, så jag ber att få dofta och konstaterar att det doftar sommar. Jag är nyfiken på Laleh. Hon har beskrivit sig själv som en kommunikativ introvert, som vill bli nådd och förstådd och samtidigt lämnad i fred. Eftersom det är morgon startar vi med att samla på oss smått och gott från frukostbuffén. Jag hör att Laleh frågar personalen om veganost.

Är du vegan?
– Nej jag är inte hundra procent vegansk när det gäller kläder och så, det kan hända att ull eller liknande finns i mina kläder. När jag handlar hem till mig själv eller äter ute blir det alltid veganskt, men skulle en kompis mamma bjuda hem mig och hon har lagat något med mjölkprodukter i, då har jag inte i mig att tacka nej till det hon stått och lagat i timmar. 

Du har bott i Los Angeles i många år. Har du flyttat hem till Sverige nu?
– Jag har varit hemma ett tag nu, och är hemma fram till spelningen på Ullevi. Sedan får vi se vad jag gör. Jag har ett ställe som jag bott på när jag har varit hemma på somrarna och där bor jag nu. Jag har inte flyttat hem, och samtidigt känns det som att jag är hemma när jag är här. Men jag har bott i LA de senaste åtta åren, och jag trivs väldigt bra där.

Jag har inte flyttat hem, och samtidigt känns det som att jag är hemma när jag är här.

Vi såg dig allra först i Josef Fares film Jalla! Jalla!. Hur fick du den rollen?
– Jag gick musikgymnasiet i Göteborg, och min lärare Eva Larsson ringde mig en dag och sa att det skulle vara en audition för en film där jag passade in på beskrivningen. Jag gick dit, klickade direkt med Josef Fares och resten är historia. Så det var ganska mycket tur och slumpen.

Du fick inte mersmak?
– Det är svårt att vara skådespelare. Yrket passar inte riktigt mig, det är tuffare än man tror. Man ska gestalta och spela någon annan, något jag har svårt för. Sedan är det långa dagar på location där man kanske fryser i timmar för att filma en två minuter lång scen. Jag vill bara vara mig själv. Jag är musiker.

Jag läste att Josef Fares sa att han minns att du alltid sjöng på en persisk låt mellan tagningarna och att du verkligen inte ville göra en kysscen.
– Haha ja, jag var jättejobbig. Jag är så tacksam att jag fick chansen att vara med. Och över vår vänskap, jag och Josef är goda vänner än i dag.

Håller du på med någon sport?
– Jättetråkigt svar för alla håller på med det, men jag älskar padel. Men jag tycker också att det är kul att spela fotboll. Jag hittade ett fotbollslag i LA som sa att de var amatörer, men de var riktigt stora och snabba och jag var ganska chanslös mot dem. Men det var roligt.

Vem var du på högstadiet?
– Jag växte upp i Hammarkullen och ens skolgång handlade mycket om att man skulle vara en ”snygg tjej”. Noppade ögonbryn, mycket smink, tajta kläder. Men när jag upptäckte musiken så ville jag hänga mer med hårdrockarna, hippiesarna och punkarna och det gick inte riktigt ihop med mina andra vänner. Jag började umgås med dem också, men jag kände mig inte riktigt hemma någonstans. Men än i dag är ju mina bästa kompisar kickers-tjejerna.

I skolan handlade mycket om att man skulle vara en ”snygg tjej”. Noppade ögonbryn, mycket smink, tajta kläder.

Och på gymnasiet?
– Gymnasiet är min bästa tid någonsin. Jag ser tillbaka på det som en tid av frihet. Sedan var jag ingen pluggis. Mamma var på mig att jag skulle plugga hårt på högstadiet. Jag hade typ MVG i nästan allt, och så på gymnasiet … jag tror inte ens att jag gick ut med fullständiga betyg. Jag hade inte tid för NO och SO när jag hade repetitioner och spelningar. Det var det enda jag ville lägga min tid på.

Så du pluggade inget efter gymnasiet?
– Nej, jag började gigga vid 15, och fick skivkontrakt vid 19. Pengarna från Jalla! Jalla! köpte jag instrument för. Allt jag gjorde hade musiken i fokus.

Och din mamma?
– När jag hittade musiken lät hon mig satsa på den. Hon uppmuntrade mig när hon såg att jag verkade veta vad jag gjorde. Hon ville att jag skulle komma och spela på hennes jobb, Kvinnofolkhögskolan. Jag skrev en speciallåt för dem, en feministisk låt för att göra hennes kollegor och henne glada. Det var faktiskt min allra första spelning.

Men det var inte helt självklart att hon skulle uppmuntra din satsning på musiken?
– Nej alltså, för min mamma var utbildning extremt viktigt. Hon läste på universitet i Iran, och sedan i Ryssland och hon läste även här i Sverige. Så det var en stor kontrast mot det livet jag ville leva. Min pappa var ju professor i litteratur, så att för henne att säga ”Var lycklig, var fri” var stort.

Känner du dig som en iranier?
– Bra fråga. Min mamma kom som flykting till Iran från Azerbajdzjan och Georgien, min pappa är från norra Iran. Så det är svårt för mig att säga att jag känner mig som bara en iranier, när hennes azerbaj­dzjanska bakgrund finns i mig och var viktig för henne.

Hur känner man sig som en iranier eller svensk? En svensk från Stockholm är ju inte samma som en annan svensk. Jag vet inte om någon har en tydlig identitet.

Vilket språk pratade ni hemma?
– Persiska. Men jag kan lite azerbajdzjanska, jag kan de orden min mamma inte ville att jag skulle förstå på persiska. Typ ”på låtsats” sa hon ofta på azerbajdzjanska, så då visste jag att det hon sagt innan inte var sant.

Vad svarar du när folk i LA frågar var du kommer ifrån?
– Sverige. Men sedan säger de ”Du ser inte svensk ut” och då försöker jag dra den korta versionen och sedan säga att det är komplicerat. För hur känner man sig som en iranier eller svensk? En svensk från Stockholm är ju inte samma som en annan svensk. Jag vet inte om någon har en tydlig identitet, jag tror många letar.

Hur skulle du beskriva dig som person?
– En del av min person är att jag skäms över att prata om mig själv, och att lyfta mig själv. Det blir verkligen en kulturkrock med USA där folk är superbra på att prata om sig själva. Men ska jag beskriva mig själv så skulle säga att jag är en blandning av snäll, rättvis och noga. Det är lite det låten Leopard handlar om: ”Tänk på hur du pratar med mig, jag noterar varje grej / jag är snäll, men inte dum / jag gör vad jag vill till slut.” Jag försöker vara sparsam med min energi. Som jag sjunger i låten Hallå vänta: ”Ge allting du har, men slösa inte bort dig.”

Har du få nära vänner eller många ytligt bekanta?
– Jag har både och. Ytligt bekanta får man automatiskt i den här branschen. Men jag umgås mest med mina nära vänner. De är min familj. Det viktiga för mig i en relation är att det inte finns någon prestige i relationen. Ingen ska göra sig till och man ska kunna prata om allt. Sedan är jag jättebra att åka hiss med och jag kan prata väder, men man orkar ju inte åka hiss hela livet.

Vad får dig att må bra?
– Mat, vänskap, att vara i studion, människorna i min närhet. Och att få göra något meningsfullt.

Vad är du rädd för?
– Jag har alltid varit rädd för att hamna i en situation där jag inte känner mig trygg, där jag inte kan vara mig själv. Och jag är rädd för att ångra saker.

I Sverige är jag mer lugn och beter mig artigt, typ som när man är hos svärföräldrarna. Hejhej och tacktack.

Betyder det att du sällan testar något nytt?
– Jag testar mycket nytt i LA. Där vet ingen vem jag är så jag känner mig tryggare med att gå utanför min safe zone. 2016 uppträdde jag i tv-programmet American idol med Adam Lambert. Dagen efter hade jag ångest över att jag skulle bli igenkänd, så jag höll mig hemma i en vecka. Min manager sa: ”Det är meningen att du ska gilla att folk känner igen dig.” Och då insåg jag varför jag gillar LA – för att det har blivit min fristad. Där kan jag skratta högt på en restaurang utan att någon tror att jag ”är något”. I Sverige är jag mer lugn och beter mig artigt, typ som när man är hos svärföräldrarna. Hejhej och tacktack. Jag är lugn och väluppfostrad som person, men andra sidor kommer till liv när jag är i tryggt sällskap.

Du sa att när du var yngre ville du lyckas för din mamma och pappa, för det de offrat när de tog dig till tryggheten i Sverige. Nu när du har lyckats, och de inte längre finns kvar i livet, var kommer ditt driv ifrån?
– Jag blev kvar. Jag fick leva. Med det kommer ett ansvar, jag vill vara mitt bästa jag. Det är därför jag vill ha en mening med mitt liv och min musik. Jag vill rädda världen, hur töntigt det än låter.

Vi sa innan att du valde en annan väg än dina föräldrar, men kan man säga att du gått i deras fotspår men valt ett annat uttryck?
– Det är sant. Det kanske är så. Jag fortsätter i deras filosofiska anda.

Varför blev det just Los Angeles du flyttade till?
– Jag hade varit där innan och skrivit låtar. Och efter mamma gick bort flyttade jag dit. Jag ville åka dit för att det är musikens mecka och jag ville visa att jag kan producera och skriva låtar för världsartister, och att en producent kan se ut som jag. Och det har jag visat nu. Att jobba med musik i LA är som att vara med i ett fotbollslag i den mest ansedda ligan, det är hård konkurrens och mycket armbågar. Nu vill jag satsa på min nystartade hub och hjälpa andra framåt.

Ja, berätta om den. Palang heter den, som är leopard på persiska.
– Palang är produktionsbolag, förlag och skiv­bolag. Syftet är att uppmuntra tjejer att äga sitt eget skapande. Att de ska utvecklas och lära sig, i stället för att ta in andra ”kunniga” personer. Ge dem verktygen och kunskapen för att exempelvis programmera trummor och producera. Det är en bransch där det är lätt att bli utnyttjad som ung tjej. Det ska också bli spännande att vara med och upptäcka nya artister och se deras artisteri utvecklas. Mitt mål är att våra artister inte efter femte albumet ska säga ”Nu ska jag göra musik som är jag”, utan att de ska göra det från början.

Så blir det mindre egen musik från dig den närmaste tiden?
– Det tog ju tre år mellan mina senaste skivor, men ja, jag känner att jag går in i en ny epok nu, och under i alla fall det närmaste året vill jag fokusera på artistutveckling. Det ska bli kul att jobba med människor som är flexibla och nyfikna, för när man jobbar med världsstjärnor är de oftast ”satta” och det finns inte lika mycket att experimentera med.

Hur går det med spelfilmen om ditt liv?
– Det har blivit ett missförstånd kring det där. Det är ingen spelfilm om mitt liv. Det är en film där jag skriver manus och som är baserad på olika händelser och upplevelser som jag varit med om. Den handlar om en tjej som jobbar som låtskrivare i LA och som vill starta en egen hub, nu råkade jag göra det i verkliga livet så manuset får vänta.

Men nu är du aktuell med nya albumet Vatten. Berätta om några av dina favoriter bland låtarna.
– Låten Socker och vatten handlar om identitet. Jag sjunger om hur lättpåverkade vi kan vara av vår samtid, när jag ser tillbaka på mänsklighetens historia, nu som då. Plötsligt har man blivit något man inte är. I låten frågar jag ”Spegel säg mig vem jag är / både det goda och det onda för jag glömmer vår historia / vi glömmer med tiden och vänder med vinden / snart är jag någon annan hela tiden”. Men sedan kommer jag på att vi består av mest socker och vatten och med ett nytt glas vatten kan vi förändras till det bättre.

Och en av låtarna handlar om sorg, va?
– Ja, låten Vatten går in på det. Att det är befriande att mina sorger och mina tårar bara är vatten. Jag påminner mig själv om att mina sorger kan få bygga mig men inte definiera mig. 

Hur känns det att du har sålt ut Ullevi? Är det något som har varit en dröm för dig länge?
– Jag hade inte tänkt så långt. När jag började med musik var sådant som att spela på Ullevi för stort. Jag hade inte ens tänkt tanken förrän för något år sedan när en vän frågade: ”Ska du inte spela på Ullevi?” Och då slog det mig att jag inte hade gått i de tankarna. Dagen efter bokade jag Ullevi. 

Vad kan publiken förvänta sig?
– Det kommer att vara mycket musiker. Stora led-skärmar. Det kommer att vara en blandning av låtar från alla mina album. Låtarna kommer att ha en röd tråd och ta oss på en resa.

Mitt mål är alltid att vara fri, i mitt skapande och artisteri.

Sätter du upp mål i livet eller följer du bara känslan?
– Mitt mål är alltid att vara fri, i mitt skapande och artisteri. Jag tror att om man sätter upp mål, om jag exempelvis hade sagt att jag fem år in i min karriär vill sälja ut Ullevi, så kanske jag hade fått kompromissa med min frihet. Nu tog det 15 år, men det är på mina premisser.

Lever du ditt drömliv?
– Ja det gör jag. Jag är lycklig. Det är klart att livet går upp och ner, men jag försöker påminna mig själv om att jag är på en bra plats. Lycka för mig är att sitta med hörlurar i en studio.

Jag märker så klart att jag blir äldre, knäna har ju tagit lite stryk av padelspelandet.

Är du rädd för att bli gammal?
– Jag har ingen relation till åldrande. Vi firade inte mina föräldrars födelsedagar och de pratade aldrig om sin ålder eller påpekade att de blev äldre. Jag visste inte ens hur gamla de var. Så jag tänker inte på det när det handlar om mig själv heller. Jag bara är. Men jag märker så klart att jag blir äldre, knäna har ju tagit lite stryk av padelspelandet.

Hur önskar du att ditt liv ser ut om tio år?
– Jag hoppas att jag turnerar lite då och då. Att jag har många bollar i luften när det gäller andra artister men ett lite lugnare liv för egen del.

Vad händer framåt?
– Någon sa till mig att livet går i sjuårsperioder. Nu har jag varit i LA i snart åtta år och jag känner inom mig att a change is about to come. Men vad det blir vet jag inte. 

6 snabba frågor till Laleh om mode & skönhet

Vad betyder mode för dig?
– Jag har inte alltid tyckt om mode eller brytt mig, men de senaste åren har jag börjat uppskatta det mer. Bekvämlig­heten går dock alltid först: jag gillar mode som är oversize och enkelt att ha på sig, lite Japaninspirerat kanske. 

Beskriv din garderob.
– Kläder som jag köper för att använda privat är oftast Fairtrade, ekologiska och GOTS-certifierade. Väskan jag har nu är en Mela-väska. Det mesta av mina kläder är av märket Kowtow. Jag upptäckte nyligen det svenska märket Dedicated. I stora drag skulle jag säga att jag använder kläder där produktionen har varit bra för arbetarna och naturen, det känns skönare så. 

Vad kommer du aldrig att ha på dig?
– Högklackat, det kommer aldrig att hända. Jag tycker det är fint på andra men jag vågar inte ha det själv för jag är rädd att jag ska stuka foten, och det går heller inte ihop med min stil. Men jag älskar platåskor. 

Din lugg har blivit ett signum för dig, den har fått hänga med länge när annat har bytts ut.
– Ja, den är så enkel att fixa. Den kommer nog att hänga kvar något år till. 

Skönhetsrutiner?
– Jag använder enkelt smink av naturliga råvaror, och enkla krämer med naturliga oljor. Men annars har jag ingen rutin förutom solskydd med zink i så fort våren kommer. 

Favoritdoft?
– Jag använder inte parfym. Jag gillar inte det, varken på mig själv eller på andra. Men jordgubbar doftar gott.

Foto Fredrika Eriksson Styling Anna Sundelin/Agent Bauer
Makeup Tove Dalsryd/Mikas Looks Hår Jesper Hallin/Mikas Looks
Stylistassistent Katija Hirsch Fotoassistent Linnéa Tammerårs
Hårstylistassistent Angelica Norberg

LÄS OCKSÅ Sugen på att klippa lugg? Guide och inspiration för alla ansiktsformer 

LÄS OCKSÅ Maria Andersson Lundell om åren med Sahara Hotnights: ”Ibland viner det både pikar och pilar”