Adam Pålsson om livet och kärleken: ”Jag drömde jättemycket om kärleken med stort K”

Året är 2002. Adam Pålsson är tretton år och går över ett torg. Genom sin kompis mamma har han tjatat till sig en provspelning till en tv-serie och fått rollen – hans allra första. Men dialogen som han ska föra där på torget går inte bra. Inte alls bra. Tycker han.

– Så jag bryter och ber att få ta om. Regissören blir jätteirriterad: "Du kan inte bryta en tagning! Det är jag som bryter. Du kommer till mig efteråt om du tycker något gick snett. "

Adam beställer in en dubbel espresso på den krog där vi har träffats, ett stenkast från hans lägenhet på Södermalm i Stockholm, och berättar vidare:

– Jag fick en sån kick av det där! Att regissören behandlade mig som en vuxen professionell, utan att dalta med mig. Det var mäktigt.

Situationen var lite annorlunda än då lärarna hade ringt hans föräldrar och varnat: "Det kommer att sluta med att er son röker hasch."

– Jag satt där och tänkte att de var idioter.

Väl hemma den där första inspelningsdagen var de övriga i familjen minst sagt nyfikna.

– De ville såklart höra alla detaljer, men jag höll upp en hand och sa: "Snälla, ge mig lite space, tack." Så gick jag in till mitt rum, la mig på sängen och bad desperat till Gud, om denne nu finns: "Snälla, låt mig få syssla med det här resten av mitt liv!" Sen somnade jag och vaknade lagom till middagen, redo att berätta om dagen.

Bönen verkar milt sagt ha blivit besvarad. Med en lång meritlista, som tog rejäl fart efter hyllade tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar, är Adam Pålsson i dag en av våra stora skådespelare. Och snart ser vi honom i hans kanske största roll hittills, som musikikonen Ted Gärdestad i filmen Ted – för kärlekens skull.

– Som inför varje roll är uppgiften att kunna försvara de val som rollkaraktären gör. Om jag ska spela någon som lämnar sin fru och sitt nyfödda barn för att resa till en sekt i USA måste det vara logiskt för mig varför han gör det. Då kommer andra också att förstå. Det går inte att bli en annan människa, jag kan bara försöka förstå och försvara.

Kroppen fattar ju ingenting när man plötsligt står i en gränd och kysser någon.

Nu lever Adam mitt i drömmen. Och han verkar vilja göra allt för att förvalta den väl. Så när han får frågan om vad han gör på fritiden, när han vill komma ifrån allt och bara koppla bort, rycker han lite på axlarna.

– Allt i mitt liv svävar kring det här yrket. Förutom att jag har en fantastisk familj som jag vill vara med har jag inget behov av fritid. Klart jag tycker om att gå ut med kompisar och kolla på fotboll ibland, men om det är en roll som jag ska bli vältränad för går jag till gymmet när jag är ledig. Om jag ska spela tanig slutar jag träna och börjar springa. Jag är pragmatisk på det sättet.

Inför huvudrollen av thrillerserien Innan vi dör som nyligen sändes på SVT, där Adam spelar en kille som kommer in i den kriminella världen, förberedde han sig genom att återvända till sin bakgrund i Stockholmsförorten Haninge.

– Först började jag träna på gym. Sedan kom jag på att en av mina bästa vänner från barndomen som jobbar som kock verkligen har befunnit sig precis på gränsen till kriminalitet. Han har torskat för det några gånger också ... Så jag bestämde mig för att Christian, som jag spelar i Innan vi dör, ska vara han. Jag ringde upp honom och frågade om vi kunde hänga. Också för att det skulle vara mysigt, såklart. Vi hade inte setts på länge. Jag frågade senare om han kunde fota av sina tatueringar, vilket han gjorde. Jag tog dem till maskören och bad om att få likadana. Jag tänkte "jag tar över hans liv nu". Han blev smickrad. Nu umgås vi till vardags.

Adam om rollen som Ted Gärdestad

Förberedelserna inför att spela Ted Gärdestad såg något annorlunda ut. Adam träffade Teds familj, tog röstlektioner, spelade in hans låtar och ägnade mycket tid åt att läsa biografier för att sätta sig in i artistens liv.

– Ted var ständigt på jakt efter förälskelse, han var en kicksökare i den meningen. Han var nog också färgad av att få stor framgång så tidigt. Han undrade nog om han kunde bli älskad för den han var, även om han inte gjorde musik och var gullig.

Det sista är ju en fråga som känns mer angelägen än någonsin i dag.

– Ja, verkligen. Jag kan påstå att jag har god självkänsla, och att jag inte ställer mitt människovärde i relation till vad jag presterar. Å andra sidan är jag väldigt prestationsinriktad. Varför då, om jag nu har så bra självkänsla? Visst, jag kan försvara det med att jag är en tävlingsmänniska, och ska man göra något kan man lika gärna bli bäst, men ändå..

Adam dricker snabbt upp kaffet. Han har nyss kommit hem från ett besök i Norrland där han har hållit en workshop i skådespeleri för ungdomar och ensamkommande flyktingbarn.

– Det viktigaste jag ville säga till dem var: "Sverige är ert. Ni har precis samma rätt att ta över det här landet som vilka barn som helst." Precis så som jag vill att min dotter ska känna. Den här världen är hennes. Alla ska få känna att ingenting är omöjligt, den känslan är underbar.

Adams egen uppväxt präglades mycket av rastlöshet.

– Jag har alltid velat göra saker. Kanske har det handlat om att vilja skapa en mening i tillvaron. Jag gjorde mycket av det som min storebror gjorde – när han spelade hockey gjorde jag det också. Säkert drömde jag om berömmelse. Jag och brorsan intervjuade varandra när vi spelade landhockey på gatan: "Inför andra perioden nu, hur känns det?" "Jo, det känns bra." Men hockeyn passade inte oss. Fast farsan var ordförande i hockeyföreningen, så det tog några år innan vi vågade sluta.

Liksom Ted Gärdestad hade Adam en stark längtan efter att bli förälskad och älskad.

Jag varit rädd för att omvärlden inte ska förstå min talang.

– Jag drömde jättemycket om kärleken med stort K. I mellanstadiet hade jag många tjejer, men eftersom jag börjat skolan ett år tidigare halkade jag efter när mina klasskamrater kom i puberteten. Då tappade jag det där. Så i högstadiet hade jag risigt självförtroende. Jag tror jag uppfattade mig själv som intelligent, sexig och ett kap, helt enkelt. Men när inte omvärlden såg mig på det sättet bröts jag ner. Jag har nog kvar lite av det där dåliga självförtroendet fortfarande.

Graffitimålandet tog över, och flera kompisar började "boffa" sig höga på kemikalier.

Var du rädd för att hamna där som lärarna förutspådde, i drogträsket?

– Nej, aldrig. Jag har känt väldigt tydligt var min gräns går och har aldrig varit självdestruktiv i den meningen. Däremot har jag varit rädd för att omvärlden inte ska förstå min talang. Jag säger inte att den är större än någon annans, men jag har varit orolig för att inte bli förstådd. Det har jag blivit nu, och det är ett privilegium.

Bor med flickvännen Celie Sparre och dottern Dylan

Efter en intensiv inspelningsperiod med Tedfilmen, som innebar flera veckor borta från sambon, skådespelaren Celie Sparre, och snart treåriga dottern Dylan, är Adam nu på hemmaplan.

– Om jag vet att jag kommer att vara hemma mycket efter en lång inspelningsperiod går det bra. Nu tror jag nästan att Dylan har blivit lite ostimulerad av att vara med mig så mycket, haha.

Hur är det att vara pappa?

– Det är underbart! Jag hade gärna fått barn när jag var 18, sedan vet jag inte om det hade varit så bra för mig. Jag minns att jag var ihop med en tjej när jag var 17 och hoppades att hon skulle bli gravid. Kanske också för att hon inte skulle lämna mig, haha. Men jag har helt klart längtat efter att få barn, och skulle gärna vilja få fler.

Hur har livet förändrats sedan du fick barn?

– Jag tycker att det är väldigt skönt att ha någon att ta hand om. Det ger en känsla av meningsfullhet att känna att allt inte bara handlar om mig, det är en tillfredsställande känsla. Jag har också blivit mer effektiv och har inte tid med bullshit längre.

Det var när han spelade in kortfilmen Prinsen 2011 som han träffade Celie.

Att bli förälskad i en motspelare – det låter som en klassiker i filmvärlden?

– Jag hade levt med Celie oavsett vad hon sysslat med. Det handlar snarare om vilken träffyta som man rör sig i. Vi blev inte ihop under inspelningen, utan ett år senare. Men det är klart att jag kan förstå skådespelare som träffas så. Förut kunde jag bli blown away varje gång. Nu har jag lärt mig hur det funkar: man är på en inspelning, spelar att man är kär, då känns det som att man är kär på riktigt. Kroppen fattar ju ingenting när man plötsligt står i en gränd, säger ömma ord och kysser någon.

Drömmer du om Hollywood?

– I Sverige har vi lite lillebrorskomplex. Det finaste man kan göra är att komma till Hollywood, oavsett vad man får göra där. Klart att USA är lockande, man kan tjäna mycket pengar och bli superkändis. Men det är inte en drivkraft för mig. Fick jag välja mellan en Hollywoodroll och att regissera en film i Sverige skulle jag välja det sistnämnda.

Vad är din värsta farhåga?

– Att dö. Jag tycker att livet är så underbart. Jag har jättemycket dödsångest, och det har blivit värre sedan jag fick barn. Existentiell dödsångest. En rädsla, eller kanske mer en sorg, över att det vi har fått kommer att tas ifrån oss.

Så du har svårt att förstå Ted Gärdestads beslut i att avsluta sitt liv?

– Jag personligen kan inte se självmord som ett alternativ, men jag kan förstå att man kan må så dåligt att man ser döden som en befrielse från ångest. Jag är en supervemodig person. Men jag trivs med den känslan. Och jag vill leva.

Det har gått femton år sedan Adam gjorde sin allra första inspelningsdag. Men än finns ruset kvar. Kickarna. Tacksamheten. Och det där behovet av lite space.

– När jag jobbar på Dramaten brukar jag gå hem för att landa. Och jag tackar fortfarande högre makter i princip efter varje dag. För förutom min familj är det ju det här som jag lever för.

Se trailern till "Ted – för kärlekens skull" här: