Artisten Annika Norlin: ”Att studera människor är mitt största intresse”

Annika Norlin är journalisten som blev låtskrivare, popstjärna och nu senast författare. Efter succéer under artistnamnen Säkert! och Hello Saferide debuterade hon 2020 med novellsamlingen Jag ser allt du gör, en debut som nominerades till både Augustpriset och Borås Tidnings debutantpris. Nu är hon aktuell med sin andra bok, Stacken. 

Stacken är din första roman. Vill du berätta lite om den?

– Den handlar om en grupp människor som klivit av samhället och lever tillsammans. Jag är intresserad av gruppsykologi och tycker det är väldigt kul med människor i grupp. Om man går på ett zoo eller museum står det alltid fakta om djur, till exempel att ”de här djuren färdas i grupper om åtta och leds av en alfahane eller -hona”. Jag tycker det är så med människor också, som att man kommer in i ett rum och direkt märker vem som bestämmer. 

Annika Norlins roman handlar om en grupp människor som valt att leva lite vid sidan av resten av samhället. Foto: Sofia Runarsdotter

– I stort sett handlar boken om människor, men jag har tagit inspiration från djurriket. Till exempel i myrstacken där det finns en drottning och arbetare, det är tydligt vem som har vilken uppgift. Jag tänker att det brukar bli så efter ett tag i en grupp med människor, att det utkristalliseras och jag tycker att det finns något fint i det. Det känns som att samhället nu kräver att man ska vara alla saker samtidigt. 

Vi lever mer och mer i ett prestationsinriktat samhälle som många inte får plats i.

Hur kom det sig att du började skriva om den här stacken, eller gruppen människor?

– Att studera människor är nog mitt största intresse i livet. Jag skriver mycket hela tiden men det här gick så lätt att skriva vidare på. I början tänkte jag att det skulle handla om en sekt, men så är det inte nu. Det är bara en grupp människor som är lite trasiga på olika sätt och inte klarar av samhället. Det finns någonting där som jag tycker är spännande, det känns som att vi lever mer och mer i ett prestationsinriktat samhälle som många inte får plats i. 

Annika Norlins debutroman heter Stacken.

– De är en osannolik skara som samsas då de av olika anledningar inte kan vara ute i samhället. Någon tror att den kommer att åka in i fängelse, någon föder ett barn som ingen får känna till. Men det är också några som bara trivs med det livet och därför lever de i ett hus tillsammans, och börjar stegvis upprätthålla och skapa nya lagar och normer. 

Annika Norlin har gjort musik under namn som Hello Saferide och Säkert. Foto: Sofia Runarsdotter

Boken börjar i karaktären Emelie, en kvinna som ser tillbaka på en vardag fylld med tids­begränsade anställningar och en fullspäckad kalender. Vem är hon?

– Hon är en person som från början är motsatsen till stacken. Hon har möjlighet att jobba hur mycket som helst, säger alltid ja och vill alltid maxa allting. Hon passar otroligt bra in i samhället fram till det att det blir för mycket för henne. Då kraschar hon och blir utmattad. Jag har också haft stunder där jag känt att det varit mycket och vid ett tillfälle när det var så fick jag en otrolig längtan till att vara ute i naturen. Jag minns att jag i det läget, när det var som mest, ville gå i ide. Det var en så tydlig känsla och det är så Emelie stöter på dem i stacken. 

Vill du berätta lite om platsen där romanen utspelar sig?

– Jag har skrivit lite vagt att det är en plats högt upp i Norrlands inland, men det viktigaste är att det är ett ställe som folk inte bryr sig om. Det är ingen som åker förbi där, det är så långt utanför städerna. För mig är det viktigt att sådana platser ska finnas med i litteraturen. Inte som en specifik ort kanske, men att berätta att de här platserna finns, att människor lever där.

Jag hade försökt skriva skönlitterärt förut, men jag behövde hitta mitt språk och det tog så himla lång tid.

Du har tidigare jobbat som journalist och vi är många som kan dina låttexter utantill. Hur kom det sig att du började skriva skönlitterärt? 

– Jag hade försökt skriva skönlitterärt förut, men jag behövde hitta mitt språk. Det är något med det, jag var tvungen att hitta en ton och det tog så himla lång tid. Det var bara några år sedan som jag kände att jag hittade hur jag skulle skriva och då var det bara att skriva på. Jag hoppas att det kommer att fortsätta kännas så. 

Vad tycker du själv om att läsa? 

– Min lästid är sommaren, det är bara då jag orkar läsa böcker som jag tycker är bra på riktigt. Den här sommaren läste jag Per Olov Enquists bok Kapten Nemos bibliotek, den är otroligt bra. Resten av året blir det mycket rockbiografier och böcker som är lätta att ta till sig. Då använder jag böcker för att varva ner och kunna somna, men jag längtar efter att ha så mycket tid att läsa att jag bara kan vara inne i texten på något vis. 

Om det är till en låt eller en bok spelar inte så stor roll, bara Annika får skriva varje dag. Foto: Sofia Runarsdotter

Finns det någon specifik bok eller författare som har betytt extra mycket för dig?

– Ja, men på olika sätt. Den stora skrivboken av Ágota Kristóf är nog den absolut bästa bok jag läst. Det är som att mitt huvud aldrig kommer att bli detsamma efter den. Men annars tror jag att det som inspirerat mig mest är ungdomsboksserien om Adrian Mole, skriven av Sue Towns­end. Jag läste den när jag var ung och det är fortfarande min karbon­kopia. Jag blev så tagen av språket och hur rolig den var, det är som att jag har det med mig i bakhuvudet hela tiden. Jag tycker om att skratta när jag läser och när det slutar bra.

Slutar bra, som i slutar lyckligt?

– Jag upplever att man i många böcker, eller till exempel Quentin Tarantinos filmer, inte har någon varsamhet om sina karaktärer. Det är mer som att ”nu sköt jag den”, och så får man inte veta något mer. Jag står inte ut med sådant! Jag är inte alls så lättsamt lagd, jag måste känna att man tar en karaktär och för den varsamt in i hamn. Det behöver inte sluta lyckligt men jag vill veta hur det går för karaktärerna, annars får själen ingen ro. 

Du skriver musik hela tiden och nu skönlitterärt, dessutom bara på lust, verkar det som. Vad ger dig sådan lust och inspiration? 

– Jag inleder alla dagar med att skriva några timmar och skriver hela tiden på olika saker samtidigt. På en bok eller en låt till en skiva eller något annat och då kan jag känna efter vad jag vill skriva just den dagen. Men annars är det nog bara så att jag tänker genom att skriva, det är som ett behov. Mer som att jag måste skriva varje dag, som en självklarhet.

LÄS OCKSÅ Succéförfattaren Sofia Lundberg: ”Någonstans visste jag att jag hade bröstcancer” 

LÄS OCKSÅ Liv Mjönes: ”Jag vill bevisa för mobbarna att jag duger”