Äventyraren Linda Åkerberg: ”Jag bytte depression mot naturäventyr”
Linda Åkerbergs liv förändrades på en minut – av en filmtrailer. För Damernas Värld skriver hon om hur hon bröt sina depressioner genom att söka sig ut i naturen – till äventyret.
AV LINDA ÅKERBERG
Året var 2014. Jag minns än i dag hur jag en kylig decemberkväll satt i min säng på Kungsholmen i Stockholm och slentrian-scrollade igenom mitt Facebookflöde. Mitt i allt brus fastnade mina ögon plötsligt på en trailer för filmen Wild, med Reese Witherspoon i huvudrollen. De första orden: ”If your nerve, deny you – go above your nerve” i kombination med vackra naturbilder, slog an någonting i mig. Jag visste inte vad, men jag såg den där trailern om och om igen.
Filmen, som baseras på författaren Cheryl Strayeds bok med samma namn, handlar om hennes egen vandring längs långdistansleden Pacific Crest Trail i USA. Jag läste boken, såg dokumentärer om leden, och för varje ord jag läste, för varje filmruta jag såg, stärktes övertygelsen – jag måste göra det här.
LINDA ÅKERBERG
GÖR: Äventyrare, kreatör, föreläsare och färdledare – bland annat.
ÅLDER: 36 år.
BOR: Stockholm.
FAMILJ: Pojkvän och tre bonusdöttrar i Stockholm, resten av familjen i Värmland.
AKTUELL: Med boken Expedition Sverige: Vandra, cykla, paddla från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr.
Att jag aldrig hade satt min fot på en vandringsled och att Pacific Crest Trail är 428 mil lång och går genom hela USA, från Mexiko till Kanada, fick inte stå i vägen.
Den där kvällen kom att förändra mitt liv. Innan var jag en tjej som redan i tonåren flyttat från Karlstad till Stockholm för att satsa på drömmen att bli musikfotograf. Och tio år senare var det precis vad jag blivit. Jag fotade konserter, skivomslag, reportage och fick ärofyllda uppdrag som ingen annan fick.
Ändå var jag inte lycklig.
Linda Åkerberg: ”Jag hade haft depressioner sedan högstadiet”
Trailern kom in i mitt liv precis vid rätt tillfälle. Jag var redo för en förändring, och här kom den serverad på silverfat. Att gå från rockfotograf till äventyrare är kanske ingen solklar utveckling, men i efterhand kan jag se hur detta var något jag sökt efter i hela mitt liv. Redan som barn var jag energisk, nyfiken och påhittig. Men när jag började skolan och livet blev mer inrutat hände någonting. Jag minns att jag så tidigt som i mellanstadiet vid något tillfälle uttalade att jag var trött på livet.
I högstadiet började jag gå in och ur depressioner, men jag dolde dem väl, till och med för min egen familj – och på sätt och vis även för mig själv. I alla fall tills det var dags och sova. Jag vet inte hur många gånger jag somnat på en kudde genomblöt av tårar.
Många i gänget led av psykisk ohälsa och hade problem med alkohol och droger
På gymnasiet började jag hänga med ett punkgäng som var några år äldre. Med dem kände jag en tillhörighet, jag tror att vi alla kände oss obekväma i hur samhället ansåg att vi skulle vara. Tillsammans kunde vi vara oss själva, vi levde för helgerna då vi festade från morgon till kväll. Jag minns att jag hade otroligt kul under den perioden, men samtidigt var den färgad av en hel del tragik. Många led av psykisk ohälsa och hade problem med både alkohol och droger. Vissa hade tatuerat in ordet skitliv över handleden. Men trots detta kunde vi se ljuset i allt, dekadensromantiken var det som räddade oss (i alla fall de flesta). Den fick oss att skratta åt eländet.
När jag var 18 gick flyttlasset till Stockholm. Jag hade börjat fotografera på gymnasiet och älskade hantverket, men även arbetsupplägget som frilans. Ingen dag var den andra lik: ena dagen träffade jag en fabriksarbetare på Volvo, nästa dag en världsartist. Mixen tilltalade mig enormt.
Vandringen gjorde Linda till en ny människa
I huvudstaden lockade även utelivet med sena nätter. Åren innan jag såg den där trailern hängde jag på krogen minst fyra dagar i veckan. Jag var den som alltid var på bra humör och kunde festa in i oändligheten. På insidan kände jag precis tvärtom.
För trots att karriären gick uppåt mådde jag bara sämre och sämre. Droppen var när jag insåg att min passion för fotografi höll på att slockna. Jag sökte hjälp och kom in på en psykodynamisk terapibehandling som fick mig att börja reflektera över mitt liv. Vad det var som gjorde att jag mådde så dåligt och vad jag kunde göra åt det.
LÄS MER: Höggravida Carolina Gynning: ”Terapi har gett mig så mycket”
Kort efter terapin var över fick jag se den där trailern. Jag skaffade mig lite vandringserfarenhet, åkte till USA, vandrade leden och kom hem ett halvår senare som en helt ny människa. Med verktyg från psykiatrin fick jag under vandringen tid att vända och vrida på mitt liv, hitta vad som var rätt för mig och hur jag egentligen ville leva. Jag insåg att alla de där sena nätterna, alla efterfester i turnébussar, egentligen bara var ett sätt att få utlopp för den person som är jag. Den energiska, nyfikna och påhittiga lilla tjejen.
När fokus hamnade på karriär, pengar och fina kläder kom depressionerna som ett brev på posten
Det som fick mig att brytas ner var när jag själv försökte passa in i mallen över hur ett liv skulle levas, i en personlighetstyp som var min raka motsats. När skolan började, dagarna flöt in i varandra och karriären stakades ut tillsammans med livet i stort. När fokus hamnade på yrkesmässig framgång, pengar, fina kläder, prylar och bostad. Då kom depressionerna som ett brev på posten.
I dag vet jag att jag mår bäst av att inte veta vad jag ska göra i morgon, eller ens hur den här dagen ska sluta. När varje dag är ett äventyr. Inte så konstigt att det har kommit att färga mitt liv sedan dess.
Linda Åkerberg om att leva varje dag som ett äventyr
De senaste fyra åren har jag bland annat har vandrat genom Himalayas djungler och bestigit berg intill foten av Everest, jag har levt hundspannsliv i vildmarken norr om polcirkeln och bestigit Kilimanjaro – fyra gånger. Jag har lärt mig surfa på Atlantkusten, klättrat och vandrat i Dolomiterna. 2019 bestämde jag mig för att vandra, cykla och paddla från Sveriges sydligaste till nordligaste punkt, och passera alla 25 landskap längs vägen. Det hade faktiskt ingen tidigare gjort. Det tog mig fyra månader att ta mig de totalt 486 milen och nu har jag skrivit en bok om äventyret.
I dag lever jag det liv jag vill leva, som passar mig och mina behov. Vägen hit har varit lång, krokig och delvis väldigt tung. Men jag ångrar inte en sekund. Är det något jag lärt mig under de senaste åren, så är det att motgångar, misslyckanden, hinder och motstånd är kraftfulla saker. Saker som om du ser på dem på rätt sätt kan få dig att växa.
All svärta och smärta har gjort mig till den personen jag är i dag. Jag kan skratta åt misären, jag taggas när någon säger att jag inte kan, och går igång på att utmana mig själv. Att gå igenom mina depressioner har skapat ett pannben av stål som är otroligt nyttigt på mina äventyr.
De avslutande orden i den där trailern, summerar det ganska bra: ”If I could go back in time, I wouldn't do a single thing differently. What if all those things I did, were the things that got me here?”
LÄS MER: Författaren Catharina Enblad om smart återhämtning – och positiv stress
