Bahar Pars berättar om engagemanget för ett fritt Iran – och att bli singel efter tio års äktenskap.
Bahar Pars berättar om engagemanget för ett fritt Iran – och att bli singel efter tio års äktenskap. Foto: Nina Holma/EXPRESSEN LIFESTYLE

Bahar Pars: ”Allt jag har gjort har lett fram till det här”

Skådespelaren Bahar Pars är tillbaks i rampljuset med ett budskap. Som en del av den världsomspännande rörelse som kräver frihet och mänskliga rättigheter i Iran. För DV:s Nina Hampusson berättar hon om engagemanget, Guldbaggenomineringen – och det nya livet som singel.

Det finns stunder i livet när allt faller på plats, när mål och mening blir kristallklara. Det här är den stunden för Bahar Pars – och hon delar den med miljontals andra.

– Hela mitt liv, allt jag har gjort, har lett fram till det här. Efter år­­tionden i mellanförskap har jag hittat hem i kampen för ett fritt Iran. Jag är del av något större, säger Bahar.

Bahar Pars

GÖR: Skådespelare, regissör och manus­författare. 

ÅLDER: 43 år. 

BOR: På Södermalm i Stockholm. 

FAMILJ: 11-åriga dottern Ariel och en hund. 

INSTAGRAM: @baharpars 

AKTUELL I Sverige med Året jag slutade prestera och började onanera och Maya Nilo (Laura), i Danmark med Kakfabriken. Senare i år kommer Hanteringen av odöda. Har också skrivit och regisserat Åsnelandet, som får internationell premiär under världens främsta kortfilmfestival i Clermont-Ferrand i januari/februari. Guldbagge-­nominerad för bästa kvinnliga huvudroll för sin roll som Nilo i Maya Nilo (Laura).

Det började på Zürichs filmfestival, där Bahar tillsammans med sina kolleger bakom den danska filmen Kakfabriken skippade galastassen på röda mattan och i stället bar t-shirtar med ett porträtt av Mahsa Jina Amini, som misshandlades till döds av Irans moralpolis. Mordet blev startskottet för den våg av protester som sedan spridit sig från Iran ut i världen. Bahar bar även en slöja som hon tog av inför pressfotograferna.

Bahar Pars: ”Jag var fruktansvärt rädd”

– Jag kände att jag måste ta chansen att använda den plattform jag har. Vi var bland de första som visade vårt stöd för upproret offentligt på det sättet, och jag var fruktansvärt rädd. Jag kom till Sverige från Iran som tioåring och när jag var i tonåren mördades en känd exil­iranier i Tyskland. Jag har burit det med mig – att du inte går säker någonstans.

– Men sedan började så många att backa revolten, över hela världen ställde sig folk bakom den. Nu är det en av de starkaste politiska rörelserna i vår tid och all min rädsla är borta. Det här handlar inte om mig, jag är bara en individ i en stor kamp. 

Bahar Pars i kavaj från Rodebjer. Smycken, Maria Nilsdotter. Stövlar, Hanna Kish. Foto: Nina Holma/EXPRESSEN LIFESTYLE

Det är tidig förmiddag på Söder i Stockholm och Bahar sitter uppkrupen i soffan i sin lägenhet. Hon är fortfarande ganska nyvaken, kvällen innan har hon lett en direktsänd stödkonsert för mänskliga rättigheter i Iran på Södra Teatern. En afton full av känslor, med många tårar, men också hopp och kärlek. Nu har hon några dagar på sig att ladda om för att mingla med Tom Hanks på galapremiären för A man called Otto, den amerikanska remaken av En man som heter Ove – filmen som gjorde Bahar känd för den breda publiken.

Det var superfamiljärt med Tom Hanks, han berömde min insats i 'Ove'

Dagen efter premiären träffas de igen och mötet med världsstjärnan blir kort men väldigt autentiskt, berättar Bahar efteråt. (”Det var så maxat kring Tom Hanks, med Säpo och amerikanska vakter. Men det kändes superfamiljärt, han berömde min insats i Ove och berättade om vilken av mina scener som är hans favorit.”)

Nominerad till Guldbagge för bästa huvudroll

Själv är Bahar, efter en tids frånvaro, tillbaka på biodukarna med besked. Först kom Året jag slutade prestera och började onanera, som hon både varit med om att kläcka idén till och spelar en roll i, och nu är hon aktuell med ett hattrick i skandinaviska filmer: Svenska Maya Nilo (Laura), danska Kakfabriken och norsk-svenska Hanteringen av odöda som baseras på John Ajvide Lindqvists skräckroman med samma titel.

I de här filmerna spelar du feministisk skribent, städerska på kakfabrik och slutligen zombie. På pappret ser det ut som väldigt skilda karaktärer, har de något gemensamt?
– Alla har nog en sårbarhet, som jag som privatperson gärna trycker undan. Sedan är ingen av dem direkt någon girl next door, de har alla något i bagaget. Jag tror att jag försöker göra alla med en edge. Skribenten Nilo ligger nog närmast mig själv, men jag känner också en connection till den varma mamman som förvandlas till en våldsam zombie, haha.

– Jag har ganska mycket ilska i mig, som min psykolog säger egentligen är sorg. Väldigt många iranier i min generation lider av post­traumatisk stress efter det vi var med om i vår barndom, och av att bära på våra föräldrars skräck. 

För Maya Nilo (Laura) är du nominerad till en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll, vad kände du när du fick veta det?
– Det enda jag tänkte på när jag fick det fantastiska beskedet är hur ärad jag är att få vara med och bidra till svensk film, som är så fet.

”Jag fick en identitetskris, blev utbränd och skilde mig”

Det faktum att Bahar är född i Iran har påverkat både hennes karriär och hennes hälsa på väldigt konkreta sätt. När En man som heter Ove Oscars­nominerades hade dåvarande presidenten Donald Trump nyligen infört inreseförbud till USA för människor från en rad muslimska länder, bland annat Iran. Trots att Bahar är svensk medborgare portades hon, och när Oscarsarrangörerna lyckades få igenom ett undantag möttes hon i stället av hat från människor som tyckte att hon borde bojkotta galan – och USA.

Jag kände att jag inte hade någon plats i världen

– Jag blev kallad rasist, Fox News ringde och ville att jag skulle uttala mig om Trump, alla drog i mig. Sedan, i USA, provfilmade jag för flera roller men fick alltid nej eftersom de sa att det skulle innebära för stora problem att jag är född i Iran. 

– Jag kände att jag inte hade någon plats i världen, för här hemma i Sverige blir jag nekad roller på grund av att jag är rasifierad. Jag fick en identitetskris, sedan blev jag utbränd och skilde mig, så det var en väldigt tung tid.

Bahar Pars i kavaj från Hope. Byxor, Rodebjer. Smycken, Maria Nilsdotter. Slip in-skor, Filippa K. Foto: Nina Holma/EXPRESSEN LIFESTYLE

Vad tror du att det var som drev dig till utbrändhet?
– Det var många faktorer som spelade in. Jag har en rad obearbetade trauman i bagaget, inte minst från min barndom. Och mitt i Ove-succén och turbulensen kring Oscarsgalan spelade jag också huvudrollen i Figaros bröllop på Dramaten. Mina händer började krampa och jag glömde repliker … Min psykolog säger att han ser sådana symptom hos så många kvinnor i min generation. 

– Jag har aldrig tillåtit mig att vara känslig, alltid jämfört mig med min mamma som varit ensam­stående med tre barn och tänkt att om hon fixade det så måste jag också kunna. Så jag har kört på.

Nu då? Du är aktuell med en rad filmer, skriver på egna idéer, går manuskurs och chefskurs – du är inte rädd att trilla dit igen?
– Jag har lärt mig att hantera stressen, att prioritera. Och jag känner igen symtomen direkt om jag har jobbat för mycket, då trappar jag ner. 

– Men det är mycket att hantera. Prestera på jobbet, vara en bra mamma, relationer ska jag inte ens gå in på … och ovanpå det ska man vara snygg och smal och helst inte åldras. Det är en extrem kamp att hålla sig i form tycker jag. Vi kvinnor borde ges mer andrum, och tillåta oss själva att gråta. Man lever ju – kan inte det vara nog?

Träffar både män och kvinnor

Det där med att inte åldras är ju en omöjlig uppgift …
– Ja, och i min bransch är du gammal när du passerat 30. Folk vågar inte göra filmer om mogna kvinnor för att de är rädda för att publiken ska svika – trots att den största delen av biopubliken är just mogna kvinnor.

Men just nu tycks rollerna regna över dig, tror du att det kan vara förändring på gång?
– Jag tycker att det börjar dyka upp fler intressanta roller för kvinnor i min ålder, och nyligen provfilmade jag faktisk för en roll utan bestämd ålder. Beskrivningen var bara ”kvinna 30–60”, det har jag aldrig varit med om förut. Så något håller kanske på att hända, även om det går långsamt.

Med min nästa relation är jag nog ute efter en livskamrat, snarare än en pojk- eller flickvän

Hur har du tagit dig an singellivet efter tio års äktenskap?
– Jag saknar och sörjer familjen som inte blev, varje dag. Men nu har jag en ännu större familj i stället, som inkluderar både min exman, hans flickvän och hennes barn. Och det är kul att träffa nya roliga människor också, både män och kvinnor. Men i min nästa relation är jag nog ute efter en livskamrat snarare än en pojk- eller flickvän.

Hur menar du?
– I Sverige blir man lätt ensam, jag söker nog ett mer otraditionellt sätt att leva på. Kanske kan man leva flera tillsammans? Jag har hittat en ny nyfikenhet, till exempel för att inte bara dejta män. Men så fort kärlek kommer in i bilden blir det svårt, svartsjuka är en stark kraft …

”Det var den här kampen jag föddes för”

Att du är tillbaka i rampljuset och har mediernas uppmärksamhet vid just den här tidpunkten i Irans historia, tror du att det är en slump?
– Absolut inte. Någon stjärna har lett mig mot det här i hela mitt liv, det var den här kampen jag föddes för – jag är verkligen ett revolutionsbarn. En gång drömde jag att jag var på en kyrkogård i Iran, där mina förfäder stod uppställda som grekiska körer och sa: ”Du är på ett uppdrag.” Jag bara: ”Säg vad uppdraget är då!”

Nu kanske du har fått svaret?
– Ja, kanske. Det är generationen under mig som leder revolten i Iran. Unga tjejer står vid frontlinjen och har folket bakom sig. Att en 22-årig kvinna (Mahsa Jina Amini – reds. anm.) skulle bli startskottet för att fälla mullorna hade jag inte kunnat föreställa mig i mina vildaste fantasier.

– Och vi måste vara deras röst i världen, det är viktigt att vi inte låter rädslan komma till oss och tysta oss. Att vi fortsätter att demonstrera och pressa våra länders regeringar till att inte gå med på regimens spelregler. 

Bahar Pars i skjorta, Rodebjer. Smycken, Maria Nilsdotter. Foto: Nina Holma/EXPRESSEN LIFESTYLE

Och du känner ingen rädsla längre?
– Nej, hela mitt liv har jag varit rädd för att vara politisk, försökt vara neutral för att kunna återvända till Iran någon gång. Jag har inte tagit politiska roller, aktat mig för sådant som jag har tänkt varit för avklätt eller explicit. Regimen har hela tiden funnits i mitt huvud och censurerat mig. 

– Men efter Zürich släppte alla spärrar, jag har bränt bilder av Khamenei och är med överallt där det behövs och där jag får utrymme att prata om upproret. Nu finns det ingen återvändo.

Bahar Pars: ”Irans kvinnor kommer att segra”

Vad tror du det var som fick omvärlden att äntligen få upp ögonen för förtrycket?
– Jag tror inte att vi ska underskatta sociala mediers makt i globaliseringen av proteströrelser. Vi har haft Metoo och Black lives matter, jag tror det finns en känsla av att ”Kunde de så kan vi”. Och vi exil­iranier tänker ”Jag kan leva fritt – då ska du också kunna det”.

– Det här är den första kvinnliga revolten i sitt slag, och jag är övertygad om att historien kommer att minnas vår tid som kvinnornas tid. Det är därför vi är så jävla viktiga.

Jag är övertygad om att historien kommer att minnas vår tid som kvinnornas tid

Den 8 mars 1979 demonstrerade kvinnor i Teheran mot bland annat landets nya slöjtvång. Protesterna pågick i sex dagar innan de slogs ner, och strax därefter föddes Bahar Pars – som ett av de första barnen i den första generationen att växa upp under förtryckar­regimen. Nu, 43 år senare, reser sig Irans kvinnor igen, och den här gången har de världen bakom sig.

Kommer de att lyckas?
– Jag är övertygad om att de kommer att lyckas, med hjälp från omvärlden. Det kommer att ta tid, men rättvisan kommer att segra och det kommer att komma en folkvald regering. Och jag hoppas att jag kan få åka dit någon gång igen, men jag måste inte. Jag kan leva med minnet – man måste inte ha allt. 

LÄS MER: Bahar Pars skriver om upproret: ”Irans kvinnor kommer att segra”

AV LINA JOHANSSON

FOTO NINA HOLMA

HÅR CAROLINE LJUSTERDAL 

MAKEUP PETRA STENHAMMAR/AGENT BAUER

LÄS ÄVEN: Penélope Cruz: ”Jag var en mardröm för min familj”

LÄS ÄVEN: Jennifer Coolidge, 61, om serien The white lotus: ”Mycket av Tanya stämmer överens med mig själv”