Bahar Pars skriver om upproret: ”Irans kvinnor kommer att segra”

När Mahsa Jina Amini blev misshandlad till döds av moralpolisen i Iran slungades jag ur mitt liv med en sådan kraft att jag blev handlingsförlamad. Mahsa Jina Amini var min mamma, hon var min syster, hon var min dotter, hon var jag. Det som sker dagligen i Iran väckte världen. Mordet på Mahsa Jina Amini blev startskottet för vad som kallas för den ”första feministiska revolutionen”. Nu har den unga generationen – tjejer och killar – till slut gjort det otänkbara, och ställt sig upp emot den förtryckarregim som inte räds att döda någon i sin väg, inte ens oskyldiga barn. 

När Ayatollah Khomeini kom till makten i Iran 1979 kom Mellanösterns politiska karta att ritas om. Den ”av Gud sände” ledaren lyckades på kort tid kasta Iran flera decennier tillbaka i tiden. Landet förvandlades till en islamistisk och diktatorisk teokrati där lagen grundar sig i religionen, och där religiösa ledare är lagstiftare och styr rättsväsendet. 

Det här är min och tusentals iranska kvinnors historia. Jag är sju år, står på led i skolan i min lilla skoluniform, min huvudbonad åker runt åt alla håll. I skolan har vi som morgonrutin att skrika ”Död åt USA, död åt Israel”, vilket jag gör hög på adrenalin. Varför jag skriker detta vet jag inte riktigt. I dag har vi även inspektion i skolan. Det innebär att vi ska kontrolleras – om vi har långa naglar, nagellack, smink eller västerländska skor som sneakers på oss. Om vi har det straffas vi. 

Jag börjar frenetiskt bita på naglarna av rädsla att de ska vara för långa

Fienden är inte bara i tv-rutan, utan även ibland oss. När jag står där i ledet börjar jag frenetiskt bita på mina naglar av rädsla för att de ska vara för långa. Kontrollerna gör mig alltid svimfärdig. Min familj är regimkritisk och jag tänker alltid ”nu ser kontrollanterna igenom mig”. Vi lever ett slags dubbelliv. Hemma: fria, jämlika. Ute: könssegregation och foglighet enligt den islamistiska regimens lagar. Allt hänger ihop. Gör jag ett felsteg kan min familj straffas – med döden, piskrapp, bli av med jobb. 

Än i dag biter jag på mina naglar när jag blir stressad.

Denna galenskap är som scener hämtade från tv-serien The handmaid’s tale. Godtyckliga lagar skapade för att kontrollera kvinnors kroppar, allt inlindat i ett religiöst täcke och därmed otänkbart att ifrågasätta, eftersom det på något sätt ska stå över människan. Den internaliserade rädslan som skapades under Khomeinis tid, i kombination med ett långvarigt krig mot Irak under hela 80-talet, gjorde att hoppet om ett annat, bättre Iran, knappt existerade. Att ha detta i bakhuvudet är viktigt för att förstå vad dessa protester och demonstrationer i Iran innebär och hur denna generation av iranier har ersatt rädslan med hopp.

Fyra unga killar med automatgevär synar oss, hånar mamma och hennes läppstift

En dag stoppas min mamma och jag av polisen när hon kör oss i bil. Jag är runt nio år och sitter lydigt bredvid med slöjan på. Fyra unga ­killar med automatgevär synar oss, de hånar mamma och hennes läppstift. Hon tvingas torka av det framför dem och be om ursäkt. Hon får en skarp varning: Vid nästa snedsteg hamnar hon på den ökända ”svarta listan”. Jag blir så arg på henne – måste hon vara så gränslös, fattar hon inte att hon kan bli dödad, varför måste hon ha läppstift! Vad den listan betyder, vem som har koll på den och vilka namn som står på den vet jag inte. Men jag börjar lära mig från kvinnorna omkring mig att trots all denna rädsla för döden och förtryck, så kan minsta gest bli mode. Hur du viker dina ärmar, färgen på din slöja, hur du virar den runt huvudet blir små krigförande handlingar. Det är ett tyst språk där kvinnornas sätt att uttrycka sig blir något ”basij”, moralpolisen, inte vet hur de ska hantera. Mode är ett uttryck för motstånd. Att flytta de osynliga gränserna och hela tiden befinna sig i ett mellanläge mellan den islamistiska regimens godtyckliga lagar och ens egna handlingar och uttryck är något de iranska kvinnorna är världsmästare på.

Nu riskerar tjejer och kvinnor – och män – sina liv genom att sätta eld på sin slöja och klippa av sig håret

Nu riskerar tjejer och kvinnor – och män – sina liv genom att sätta eld på sin slöja och klippa av sig håret och gå ut på gatorna. När kvinnors rättigheter krymptes bit för bit blev slöjtvånget det tydligaste och mest symboliska tecknet på det. Därför har upproret mot just slöjan blivit en så viktig markör i protesterna: den symboliserar den islamistiska regimens orättvisor på ett sätt som även utomstående kan förstå. Kvinnor vill själva få kunna välja att bära slöja eller inte, men tro inte att eftergifter om slöjtvång på något sätt är tillräckligt, det här handlar om något större – en kamp för ett regimskifte.

LÄS MER: Bahar Pars: ”Allt jag har gjort har lett fram till det här”

Den kamp som förs är beundransvärd, och den har gett ringar på vattnet. Det som började som en protest mot den iranska moral­polisens agerande och mullornas förtryck, har i dag lett till demonstrationer mot den iranska regimen runt om i världen. Man reagerar mot allt ifrån morallagar till de sociala och ekonomiska orättvisor som drabbat hela befolkningen, till den stigande inflationen, korruptionen och isoleringen mot omvärlden. 

Nu behöver dessa modiga människor vårt stöd. Ditt också

Nu behöver dessa modiga människor vårt stöd. Ditt också. Bäst gör du det genom att lyssna, och genom att vara deras röst – att berätta vidare om vad som händer i Iran, hålla diskussionen vid liv. I lunchrum, på middagar, i ett demonstrationståg, på sociala medier eller till din bästa kompis på en promenad.  

Feminismen får aldrig vara villkorad – ingen kvinna är fri, förrän alla kvinnor är fria. Våga vara en del i den kampen, och ge de modiga kvinnorna och männen i Iran din röst. Som den tidigare fängslade, men numera frisläppta, iranska artisten Shervin Hajipour sjunger i vad som kommit att bli denna revolutions kampsång: Kvinna, liv, frihet.

Bahar Pars

LÄS MER: Åklagaren Lisa dos Santos om kampen mot gängbrotten och gangsteradvokaterna 

LÄS MER: Entreprenören Nebe Almayahi: ”Att jobba i Irak var tufft”