Bahar Pars skriver själv om Iran: ”Friheten kommer att segra. Jag vet det.”
Ett år efter att Mahsa Jina Amini mördades delar iranfödda skådespelaren och aktivisten Bahar Pars sina tankar om folkets motståndsrörelse i Iran – och drömmarna om frihet.
Ett år har passerat sedan den iranska moralpolisen slog ihjäl henne, hon som ofrivilligt kom att bli en symbol för frihetskampen i Iran. Mahsa Jina Aminis död blev en ögonöppnare för resten av världen och startskottet på vad som kom att bli ett folkligt uppror mot en brutal regim som inte räds att fängsla, tortera och mörda sin egen befolkning. Den gemena fienden – islamiska republikens mullor, sedlighetspolisen och paramilitära grenar som är det iranska folkets vardag – fick omvärldens ögon på sig, och folk började faktiskt våga drömma om revolution, ett nytt styre, ett pånyttfött land. För oss utanför Irans gränser, men med rötter i Iran blev det en kamp för vår identitet. Exilen och diasporan gjorde sig påmind. Vi ville äga narrativet om vilka vi faktiskt var och porträtteras som. Tillsammans hittade vi ett hem där vi alla kunde slicka varandras sår.
Vi var tusentals, om inte hundratusentals, som varje dag ville vara en del av världens första feministiska revolution.
Till en början var resan hoppfull. Vi var tusentals, om inte hundratusentals, som varje dag ville vara en del av världens första feministiska revolution. Vad är nästa aktion, vilka politiker behöver vi nå ut till, hur kan media uppmärksamma detta historiska ögonblick, hur kan vi höras mer, göra mer, synas mer? Vår vardag gick åt revolutionen. Vi vägrade bli tystade, passiva alibin som lät folkmordet på unga frihetskämpande män och kvinnor pågå bara för att oljan, det svarta guldet, hela världens anledning till att hålla god ton gentemot en fascistisk diktatur stod i vägen. Men att från distans se de unga människornas smärta, misshandel, avrättningar… Jag kunde inte ta in mer. Det gjorde ont, på riktigt, och jag var tvungen att vända bort blicken vid varje nyhetsinslag. Samtidigt som livet pågick.
Skuld har jag alltid varit bekant med, men nu blev det vardag. Skulden att leva, skulden att inte kunna göra tillräckligt. Skulden av svart olja som spiller rött blod. Skulden av kapitalismen som jag är en del av. Allt hängde samman. Hur ska man skydda sig? Hur ska man skydda sitt barn? Hur gör man när man en gång har sett? Lycklig var den som levde i blindo.
Friheten kommer att segra. Jag vet det.
Rädsla är den största kraften. Den satte de tillbaka i mig och folket som började dra sig tillbaka, hoppets fana släcktes sakta. Mamma bad mig på sina bara knän: ”Snälla, inga fler aktioner. Jag vill dö i mitt land. Jag. Måste. Tillbaka.” Det blev ingen storslagen revolution. Istället blev det en ännu större inflation och hedersplatser för den islamiska republiken hos FN.
Jag vill tro och hoppas. Även om allt återgick och moralpolisen har skärpt sina lagar i Iran, så kommer friheten segra. Jag vet det. Kanske inte under min tid. ”Alla revolutionärer måste tro att det är möjligt att träda ut ur historien: att nåt nytt kan hända”, sa den tyska filosofen Hanna Arendt, hon som också såg ondskan i ögonen och flydde Nazityskland. Så jag måste hoppas att en dag kommer friheten att segra, för en dag blir jag någons förfäder. Mina ättlingar ska säga: ”Min mormors mormor stod upp och delade klippet med det klippta håret och skrek ut slagord. ’Kvinna, liv, frihet’ ekade i hela världen på alla språk. De gjorde vad de kunde.” Kanske var det inte tillräckligt men de ska veta att vi inte var tysta. Även dagen har haft en natt. Vi ger inte upp.
