Björn af Kleen: "Därför är min mormor min förebild i livet"
Vår krönikör Björn af Kleens levnadsvanor liknar inte alls hans mormors. Ändå är hon den han har som förebild. ”Den man i själva verket försöker förstå är ens förälder. Man klättrar upp på mormor för att förstå hur ens mamma blev.”
När jag gick i terapi för några år sedan frågade terapeuten om det finns någon familjemedlem eller släkting jag håller som förebild i livet. Jag nämnde utan att fundera min mormor. Terapeuten föreslog att jag oftare borde försöka agera som mormor.
Jag vet inte om jag tog tipset på allvar. Min mormor är 84 år, röker, löser korsord, ser på tennis på tv och plöjer hårdkokt kriminallitteratur. Hon gillar räkor, blaskigt rosévin på tetrapack, samlar på kylskåpsmagneter. Hon bor i en tvårumslägenhet i Fisksätra utanför Stockholm, ganska långt ifrån den miljö hon en gång växte upp i.
Vi har just inga levnadsvanor gemensamma. Korsord gör mig frustrerad, intrigen i pusseldeckaren tråkar ut mig, det händer att jag stillar mina nerver med en cigarett men det hör till undantagen. Jag har aldrig blivit nikotinberoende.
Varför känner jag så mycket för min mormor? Jag har alltid tänkt på henne som den släkting som står mig närmast. Jag gillar att mormor är så oförsiktigt öppen. Hon säger alltid omedelbart vad hon tycker. Hon är alltid nyfiken. Hennes direkthet får mig att känna mig trygg. Hon har hanterat livet på ett värdigt sätt. Hon är inte bitter. Hon är i nuet. Hon har många överlevnadsinstinkter som jag själv skulle vilja ha.
Häromkvällen talade jag med författaren Kristina Sandberg om hennes Augustprisbelönade romansvit om Maj. Maj är en arbetarklasskvinna i 1900-talets Örnsköldsvik, en servitris som gifter sig uppåt i klasshierarkien och blir en ganska olycklig hemmafru. Sandberg har baserat på Maj på sin mormors historia.
Vi kom att prata om varför man identifierar sig eller åtminstone söker sig till sina mor- eller farföräldrar för att förstå sig själv. Sandberg, utbildad psykolog, föreslog att den man i själva verket försöker förstå är ens förälder. Man klättrar upp på mormor för att förstå hur ens mamma blev. Jag har aldrig tänkt den tanken förr men inser att den kanske är giltig.
Det är knepigt att försöka förstå sin mamma eller pappa utan att blanda in sig själv. Föräldrarna har haft så stor makt över en att det är omöjligt att fullt ut umgås med en mamma eller pappa som jämlike. Därför är det också nästan omöjligt att förstå dem som individer på djupet. Hur möts man?
Kanske tar man omvägen via mormor. Någonstans i henne måste ju fröet till en förälders outgrundlighet finnas. Kanske får man syn på personen genom att backa en generation.
Författaren Lena Andersson vill inte ha egna barn eftersom hon är mer ”förtjust i horisontella relationer än vertikala”, har hon sagt i en intervju. I Ingens mamma, en antologi om självvald barnlöshet, skriver Lena Andersson att ”själva ordet mamma förbundet med min person reser inre motstånd”.
Jag fattar vad hon menar. Jag har inga barn och kan också skrämmas av föräldraskapets maktfullkomlighet. Behagligare att få umgås med barn som morfar eller farfar. Magiskt tänkande, såklart. Samtidigt var det så stora familjer kunde se ut förr. Föräldrarna arbetade, uppfostran skedde av mor- eller farföräldrarna. Så mysigt det låter.
Björn Af Kleen
Gör: Journalist och författare.
Ålder: 35 år.
Familj: Mor, far och två syskon.
Aktuell: som krönikör i Damernas Värld.
Krönikan publicerades ursprungligen i Damernas Värld nummer 2 2016. Vill du vara säker på att inte missa fler krönikor kan du prenumerera på tidningen. Just nu hittar du förmånliga erbjudanden här.
Vill du läsa fler liknande krönikor, Gilla Damernas Värld på Facebook!
