Björn af Kleen: "Jag ska aldrig mer åka någonstans med bara män"
Björn af Kleen räds grabbiga sportresor och gör hellre piruetter i sin ensamhet än umgås med tävlingsgalna karlar.
I fjol var jag på ett tennisläger med några killkompisar. Alla älskvärda var och en för sig men också smärtsamt kunniga inom helt andra fält än jag själv: grabbiga grejer som rundpingis, ölhävning, rockhistoria. De behövde bara höra en fjärdedels sekund av en 65 år gammal soulraritet från Memphis eller det inledande beatet från en houseklassiker från Detroit för att kunna avgöra upphovsman och låt. Efter ett par timmars intro-tävling kände jag mig så tillintetgjord av deras specialkunskaper att jag inte ens hade känt igen introt till Bruce Springsteens Born in the USA.
När jag skriver det här har jag återigen tillbringat en vecka med ett enkönat gäng, denna gång åkte vi slalom i Serre Chavalier i franska Alperna. En grupp på tio män: fyra svenskar, lika många britter, ett par fransmän och så guiden, en fårigt solbränd friluftshunk från bygden som inte yttrade ett ord i onödan.
Omständigheterna var perfekta: solen sken fem dagar i sträck, backarna låg kritvita. Ändå fanns det något sammanbitet och liksom garderat i vårt umgänge. En lågintensiv upplevelse av att alla i gruppen i smyg bedömde varandra i tystnad, förhöll sig till en utmejslad hierarki. Allt var outtalat men samtidigt påtagligt – och det dränerade mig på energi.
När jag var sju år gammal placerades jag av min mamma i redskapsgymnastik. Jag fick träna med flickorna: lära mig göra piruetter på bom, sådant som egentligen inte ingick i pojkgymnastikens repertoar. Ibland har jag tänkt att min känsla av utanförskap gentemot strikt grabbiga sammanhang har att göra med bristande övning i genren som barn. Men kanske är det en smickrande efterhandskonstruktion. Möjligen handlar vantrivseln med manliga sällskap i själva verket om att jag har alldeles för lätt att uppfatta och försöka anpassa mig till de manliga villkoren. Jag börjar tävla och när jag känner att det är grenar som jag aldrig kan bli bäst i – off pist i djup lössnö till exempel – blir jag stött. Att komma på sig själv med den känslan är genant. Man kniper käft.
Inslaget av kvinnor gör det lättare att andas, inbillar jag mig, kanske för att motsatta kön inte lika snabbt börjar tävla.
På vägen hem från Alperna tittade jag på The Riot club, Lone Scherfigs film om ett middagssällskap vid Oxforduniversitetet. Sammanslutningens verkliga förebild, The Bullingdon club, har fostrat brittiska makthavare som David Cameron och Boris Johnson. I filmen invigs förstaårseleven Miles i klubbens middagsetikett: slå sönder kroginteriörer och misshandla hovmästare till oigenkännlighet. Våldet är fasansfullt, men lika otäck är tystnaden mellan slagen. Hur killarna utvärderar varandras insatser. Känner skam för den primitiva uppvisningen. En närstudie i destruktiv manlig dynamik. Jag tänker när eftertexterna rullar att jag aldrig mer ska åka någonstans med bara män. Att jag i fortsättningen ska sporta ensam, tävla enbart med mig själv. Som så många andra medelålders män som inte orkar med sig själva i en grupp med likasinnade, inte orkar se sig själva i den manliga spegeln.!
Björn Af Kleen
Gör: Journalist och författare.
Ålder: 35 år.
Familj: Mor, far och två syskon.
Vill du läsa fler liknande krönikor, Gilla Damernas Värld på Facebook!
Du vill kanske även läsa:
Elaine Eksvärd om jämförelsehetsen: Nu får det fan vara nog
Katarina Wennstam: ”När är jag som snyggast. Är den tiden förbi, eller är den nu?”
Foto: Fredrik Skogkvist
Krönikan publicerades ursprungligen i Damernas Värld nummer 7 2105. Vill du vara säker på att inte missa fler krönikor kan du prenumerera på tidningen. Just nu hittar du förmånliga erbjudanden här.
