Lashana Lynch: ”Det kändes som att jag blev rånad på min karriär”

I rollen som brittisk MI6-agent i No time to die, den senaste James Bond-filmen, karatesparkade Lashana Lynch mot skurkar och gjorde volter i luften medan hon sköt med ett maskingevär. 

Ingen av de här bedrifterna hade dock förberett henne för den fysiska utmaning som rollen i den bioaktuella filmen The woman king innebar. Filmen är en storslagen historisk berättelse som fokuserar på de kvinnliga elittrupper, kända under namnet Agojie, som försvarade det västafrikanska kungadömet Dahomey under 1800-talet. 

– Min dröm var att göra alla mina stuntscener själv, berättar 35-åriga Lashana Lynch när vi ses över en kopp örtte på ett kafé i Ealing i västra London. Lynch – lång och oklanderligt lugn och samlad – är bekvämt klädd i en stor svart tröja, träningsbyxor och baseballkeps, med diskreta guldsmycken. 

– Gina (Prince-Bythewood, filmens regissör – reds. anm.) hade tänkt samma sak… Och när en regissör säger att du kan göra dina egna stuntscener, och du är en väldigt tävlingsinriktad person, då finns det inte en chans att du ska tacka nej till möjligheten att pressa dina sinnen och din kropp till en punkt där de aldrig har varit förut. 

Lynch lyfter på ögonbrynen och gör en självironisk min.

Spelar kvinnlig krigare i The woman king

I The woman king spelar Viola Davis karaktären Nanisca, en fruktad general med uppdraget att få en ny grupp rekryter att bli stridsdugliga. Det större målet? Att försvara sin kung (spelad av John Boyega, känd från Star wars-filmerna) mot det dubbla hotet från europeiska kolonisatörer och konkurrerande afrikanska kungadömen. 

Lashana Lynch spelar Izogie, en erfaren soldat med fingernaglar vässade till knivliknande spetsar, som hjälper Nanisca med den stenhårda drillningen av de nya rekryterna.

– När jag läste manuset kunde jag se mig själv i rollen, vilket inte alltid händer, säger Lynch, som talar väldigt precis och med en lätt Londondialekt. Jag kunde känna en koppling till Izogie via människor jag har träffat i mitt liv. Via styrkan i kvinnor jag känner. Och på något vis kändes hon helt självklar för mig. 

Jag kunde känna en koppling till Izogie via styrkan i kvinnor jag känner.

Även om Lynch kände en omedelbar samhörighet med Izogie krävde rollens mer fysiska aspekter månader av jobb. I No time to die spelade hon karaktären Nomi, en underrättelseofficer som ärver Bonds 007-epitet när han går i pension. Inför den inspelningen fick hon vad hon har beskrivit som ”livslång ninja-träning”. Men det fanns även en stuntkvinna på plats som tog över i de lite extra vanskliga situationerna. 

– Det var många farliga stuntgrejer i Bond-filmen, och vissa saker hade jag inte tillåtelse att göra. Och jag ville inte göra dem heller. 

Men så var det inte i The woman king, där Lynch gjorde alla sina stuntscener själv. 

– Träningen började med ganska grundläggande core-träning, innan vi gick vidare till stunts, och vi vävde även in kampsport och vapenträning, berättar hon om tiden då hon fick lära sig att svinga svärd, spjut och machetes. Hon lägger till: 

– När jag tänker på vad vi gjorde i gymmet vill jag kräkas.

Många av träningspassen ägde rum på kvällstid, eftersom Lynch ägnade dagarna åt att spela den godhjärtade Miss Honey i Netflix musikalversion av Roald Dahls Matilda, som har premiär på strömningstjänsten i december.  

– Jag var snälla, rara Miss Honey fram till klockan 18, och mellan 19 och 22 behövde jag hitta Izogie, skrattar hon. 

Gick i samma skola som Amy Winehouse

Lashana Lynch föddes i Hammersmith i sydvästra London. Hennes pappa jobbar som socialsekreterare och mamman som bostadsförvaltare, och under Lashanas uppväxt tog mamman även extrajobb som städare för att få in lite mer pengar. Hemma fick Lashana hela tiden höra att hon var värdefull. 

– Mina föräldrar sa alltid ”lyssna inte på dem … ställ frågor … nöj dig inte med ett nej”. Och det fastnar så klart. 

Föräldrarna separerade medan Lashana – som är yngst av tre syskon – fortfarande var ganska liten, och hon ägnade många eftermiddagar och helger åt att titta på tecknade serier och pratshower på tv hemma hos mormor. I skolan fick hon huvudrollen i en uppsättning av Pinocchio och glänste på nätbollplanen. Redan tidigt insåg föräldrarna att deras yngsta barn skulle få en karriär inom antingen idrott eller kultur. Efter en sväng på Sylvia Young Theatre School (tidigare elever inkluderar Amy Winehouse och Rita Ora) valde hon det senare. 

Jag åkte runt mellan olika vikariejobb, men det var ju inte den karriären jag drömde om.

Det första skådisjobbet var en liten roll i polisserien The bill, som följdes av roller i Death in paradise och Fast girls, en film från 2012 om kvinnliga elitlöpare. Fem år senare stod Lynch inför ett potentiellt genombrott på bred front, efter att hon fått en roll i serien Still star-crossed, en Romeo och Julia-spin-off som skapades av Shonda Rhimes, hjärnan bakom succéserier som Grey’s anatomy och Familjen Bridgerton – men serien lades ner efter bara en säsong. Under den här tiden hade Lynch diverse tillfälliga jobb vid sidan av skådisjobben för att kunna betala räkningarna, bland annat som receptionist på en läkarmottagning. 

– Det var ett utmärkt brödjobb, jag kunde sitta och läsa manus under tiden, säger hon glatt. Lynch verkar generellt ha lätt till skratt, och hon utstrålar kompetens och handlingskraft, lite som den där personen som alltid blev vald till klassrepresentant i skolan. 

– Jag åkte runt mellan olika vikariejobb i London och försökte vara nöjd och glad med det jobb jag hade just då, men det var ju inte den karriären jag drömde om.

Det hände att hon blev frustrerad på underhållningsbranschens snäva definition av skönhet och kompetens. 

– Det kändes som att jag blev rånad på möjligheten att visa min talang när de valde att anlita en A-listskådis eller en vit kvinna, eller någon med lite mer erfarenhet eller någon lite kortare, säger hon. 

Så länge jag får jobba med något kreativt resten av livet är jag lycklig på djupet.

Övervägde hon någonsin att ge upp skådespelarambitionerna? Hon svarar indirekt.

– Jag har aldrig oroat mig över min karriär. Jag har alltid tänkt ”i dag väljer jag att vara skådespelare, i morgon kanske jag vill bli poet eller att bygga hus”. Så länge jag får jobba med något kreativt resten av livet är jag lycklig på djupet. 

Genombrott i Captain Marvel

För den breda publiken började Lashana Lynch bli hon ett känt ansikte 2019, i och med rollen som Maria Rambeau, en ensamstående mamma och stridspilot i filmen Captain Marvel. Filmen hade Brie Larson i huvudrollen och blev en riktig kioskvältare, och den etablerade Lynch som en orädd talang som kunde hävda sig även i en stor Hollywoodfilm. 

Men det är först efter No time to die – där hon skrev historia som både den första kvinnliga och den första icke-vita agent 007 – som Lynch känner sig respekterad på riktigt av Hollywoods beslutsfattare. 

Tidigare i år vann hon en brittisk Bafta-statyett som bästa nykomling. Hon drog ner stora applåder med sitt tacktal, där hon pratade om sin mamma och pappa som alltid stöttat henne, och vars föräldrar tillhörde den så kallade Windrush-generationen som kom till Storbritannien från Karibien för att jobba och bygga upp landet efter andra världskriget. 

– Folk i filmbranschen verkar ha insett att jag existerar, säger hon, med en tydlig glimt i ögat. Jag är glad över det förtroende som vissa filmskapare och producenter visar mig nu. 

Hon säger att hon kan tänka sig att göra ytterligare en Bond-film om hennes rollfigurs medverkan ”känns logisk”. 

– Ska jag återvända till ett projekt måste det vara något som får mitt hjärta att sjunga. Jag blir inte exalterad över något bara för att alla andra älskar det.

Följer hon snicksnacket kring vem som ska ta över rollen som James Bond efter Daniel Craig?

– Jag är inte alls involverad i det, säger hon och himlar med ögonen. Jag har pratat med producenterna och mycket av det (spekulationerna – reds. anm.) kommer inte från dem. Det är bara världen som vill ha något att prata om. 

Lägger locket på om kärlekslivet

Lynchs självsäkerhet påverkar även hennes inställning till kändisskap, som hon bestämt sig för att hantera på sina egna villkor. Frågor som närmar sig det personliga besvaras artigt men ytligt. 

– Det är inget som någon annan har med att göra, säger hon som förklaring till varför hon vägrar att diskutera sitt kärleksliv. Jag menar, ingen kommer väl att berätta för andra människor vad de har för färg på sina underkläder? Jag tycker inte om att läsa om detaljer i andra människors privatliv som jag inte borde veta. Jag bor inte i deras hem och de bor inte i mitt.

I intervjuer har hon ibland refererat till sina framtida barn och barnbarn. Känner hon av den press som samhället så ofta sätter på kvinnor i 30-årsåldern att kombinera en blomstrande karriär med äktenskap och barnuppfostran?

Jag försöker verkligen att vara så närvarande i nuet som det bara går

– Jag försöker verkligen att vara så närvarande i nuet som det bara går, svarar hon med lugnet hos en yogalärare. Jag har pratat med tillräckligt många kvinnor i den här branschen om hur karriär och barn kan samexistera, och jag är inte orolig. Visst, det kan så klart bli en utmaning, men jag inte orolig över att jag ska vara borta från branschen ett tag och sen komma tillbaka och känna ”oh herregud, var är jag?”. 

Nästa stora jobb: att spela Bob Marleys fru, Rita Marley

Ett ämne som dyker upp om och om igen under vårt samtal är Lynchs medvetenhet om vad hennes egen framgång kan betyda för andra, speciellt för unga svarta flickor som ser upp till henne. Det är en av anledningarna till att hon har tackat ja till att medverka i en film om Bob Marleys liv, där hon ska spela reggaestjärnans fru Rita. 

– Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag, en kvinna med rötterna i Jamaica, skulle se namnet Rita Marley i min mail-inbox, men när det väl hände kändes det helt naturligt och självklart… att jag kan ge mitt land och min kultur gåvan att, förhoppningsvis, porträttera den här kvinnan så bra som det bara är möjligt. 

Det låter som en stor press att lägga på sig själv.

– Ärligt talat, säger hon med ett stort leende, vi jamaicaner, vi är en naturkraft. 

Ett alarm ringer på Lynchs telefon för att meddela att vår intervjutid är slut. Medan hon reser sig för att gå återvänder vi till The woman king och vad det hade betytt för henne när hon växte upp att få se kvinnor, och speciellt svarta kvinnor, i rollen som soldater och krigare, snarare än som fruar och flickvänner och mödrar. 

– Då hade jag varit en helt annan person i dag. Som tonåring hade jag fått mycket mer självförtroende bara av vetskapen att de här kvinnorna har funnits på riktigt. Jag hade verkligen kunnat sätta vad andra människor tycker om mig i ett helt nytt perspektiv. 

Lashana Lynch har alltid vetat vem hon är. Hon har bara väntat på att vi andra skulle komma ifatt.  

Av Ellie Austin/The Sunday Times Style Magazine/News Licensing

Styling Karen Clarkson Hår Nicola Harrowell/Premier Makeup Alex Babsky/ Premier Naglar Sabrina Gayle/The Wall Group

LÄS OCKSÅ Varför är alla nakna på röda mattan?

LÄS OCKSÅ Jennifer Coolidge, 61, om succén i The white lotus