Författaren Clara Törnvall: ”Jag fann mig själv i autism-diagnosen”

– Vi kan gå till sidan sju, säger psykologen.

Jag bläddrar i pappren som ligger i mitt knä. Där står det, längst ned: ”Autism, utan samtidig intellektuell funktionsnedsättning och utan samtidig nedsatt språklig förmåga, svårighetsgrad nivå 1.”   

– Det finns inget annat som ligger och stör, säger psykologen vänligt. Inga misstankar om andra diagnoser. 

Jag har alltid vetat att jag är autistisk. Och ändå har jag inte haft en aning.

Jag läser att jag uppfyller alla diagnoskriterier för det som tidigare kallades för Aspergers syndrom. Med råge, vad det verkar. På en av skattningsskalorna där över 77 poäng stöder en diagnos har jag fått 154 poäng. 

Mitt förflutna vecklar ut sig. Det är som att se en film med en oväntad vändning i slutet. Ett avslöjande har gjorts som omkullkastar allt jag trodde att jag visste om huvudpersonerna och intrigen. Ledtrådarna som förebådar gåtans lösning framstår plötsligt i stark skärpa. Där radar de upp sig, en efter en genom åren. 

Jag har alltid vetat att jag är autistisk. Och ändå har jag inte haft en aning. 

Clara Törnvall: ”Man påstod att autistiska flickor inte fanns”

Utredningen tar knappt tre månader. Psykologen intervjuar mig och mina nära anhöriga, jag träffar en läkare, gör begåvningstest och fyller i formulär. 

En stark vanföreställning om autism är att det är ett manligt tillstånd. Högfungerande autism, eller Aspergers syndrom, betraktades länge som en diagnos för pojkar. Man påstod att autistiska flickor inte fanns.

När jag fyller i utredningens formulär förstår jag varför. Flera frågor handlar om specialintressen kring fordon. Jag ser den typiske manlige autisten framför mig: en anemisk gamer som kan lösa Rubiks kub på 30 sekunder. Autister har ofta specialintressen, men att samla på My little pony och ha 75 stycken räknades inte som ett ”riktigt” intresse när diagnoskriterierna kom till. Flickorna passade inte in och därför upptäcktes de inte. 

LÄS MER: Äventyraren Linda Åkerberg: ”Jag bytte depression mot naturäventyr” 

En annorlunda hjärna leder till ett annorlunda sätt att vara och fungera.
När jag var barn hände det att jämnåriga runtomkring mig blev sura utan att jag förstod varför. Jag förstod att jag på något sätt måste ha blivit missförstådd, men inte när eller hur. En rädsla slog rot i mig och jag började riskminimera i vänskapsrelationer genom att låta andra bestämma, så att ingen skulle bli så där underligt irriterad.
Jag lyssnade, ställde frågor, sa ja till alla förslag, uttryckte nästan inga egna behov, förvaltade förtroenden men bjöd sällan på några egna – och blev allas mest medgörliga vän. 

Jag förstod inte det underförstådda, kunde inte tyda koderna. Det var som om det pågick någonting mellan de andra, en osynlig, tyst kraft som verkade mellan dem, något omärkligt, subtilt som ständigt skiftade. 

”Autistiska kvinnor maskerar sina svårigheter”

När jag blev äldre tillbringade jag all min tid i stallet. Relationen till hästarna var rofylld och kravlös jämfört med den till andra människor. Utan att själv vara medveten om det pluggade jag socialt sampel genom de böcker, tv-serier, pjäser och filmer som jag slukade. De var mitt studiematerial.

I vuxen ålder förvandlade jag mina specialintressen till mitt yrke, kulturjournalist, och började arbeta med radio och tv. Där blev kommunikationen enklare, det fanns regler. På radion fick man skriva ett manus innan man skulle prata och sedan var det bara att läsa upp det. När den gröna lampan i studion tändes var det min tur att tala. 

Autistiska kvinnor blir ofta bra på att omedvetet maskera sina svårigheter, eftersom flickor i regel tränas mer än pojkar i socialt samspel.
Ju mer högfungerande man är desto lättare har man att studera förväntade beteenden och uppträda på majoritetens villkor i sociala relationer, på skolgården och arbetsmarknaden. Och ju bättre man blir på att ”spela vanlig”, desto mindre tagen på allvar blir man när man berättar om sina svårigheter. 

Efter min utredning letade jag efter litteratur och upptäckte att väldigt lite har skrivits om vuxna kvinnors autism. Nästan all diskussion handlar om barn och unga, men autism är livslångt. Det går inte att träna bort och det finns ingen medicin.
Många tror att autism är ett nutida fenomen eftersom antalet diagnoser ökar, men tillståndet har alltid funnits hos människan. Innan diagnoserna kom använde vi bara andra ord. Autistiska personer kallades kanske ”inbundna”, ”excentriska” eller ”egna”. 

Clara Törnvall: ”Autismdiagnosen är det bästa som hänt min självkänsla”

Jag bestämde mig för att skriva min egen och andra autistiska kvinnors historia. Det blev boken Autisterna – om kvinnor på spektrat.
Att ha vuxit upp med odiagnosticerad autism är att ha lidit av svårigheter som inte fanns. Kvinnliga högfungerande autister existerade inte som en kategori. Ändå var jag en av dem.

Jag blundar och spolar tillbaka min egen film igen och ser ledtrådarna från min barndom och tonårstid och livet som ung vuxen. Där radar de upp sig, en efter en. Tänk om jag hade vetat tidigare. Hur hade mitt liv blivit? Jag intalar mig att tanken är omöjlig. Men ändå. Tecknen fanns där. Jag sörjer att jag inte kunde tolka dem tidigare. 

Lyckan och lättnaden i att äntligen passa in var obeskrivlig

Diagnosen är det bästa som har hänt min självkänsla. Lyckan och lättnaden i att äntligen passa in var obeskrivlig. Jag förstod vem jag var, kunde acceptera det och få ro.
Efter den första tidens upprymdhet märkte jag att något hänt i mig. Ett lugn hade sakta smugit sig på, en lång utandning som kändes i kroppen. Ångesten dämpades.
Jag började bejaka och tycka om mina kufiska sidor. Jag fann styrkan att välja bort saker som jag tidigare hade trott att jag måste göra. Jag krympte livet, skalade bort prylar och måsten och skyddade allt som fick mig att må bra. Jag blev stolt över min särart.

Det blir ett nytt år. En dag då föräldrarna är inbjudna för att vara med på lektionerna hälsar jag på i min dotters skola. Jag sitter i klassrummets soffa och tittar på när barnen färglägger tecknade djurbilder. När det ringer ut för lunchrast går vi till matsalen där det serveras chilifisk med kokt potatis. Vi väljer ett bord längst in i hörnet. Där sitter en ensam flicka i en annan klass. Jag sätter mig mittemot henne. På hennes tallrik ligger tre pannkakor. Ingen sylt. Hon ser på mig.
– Jag får äta de här för jag har Aspergers, säger hon och stoppar en pannkaksbit i munnen.

– Det har jag också, säger jag. 

LÄR MER: Titti Schultz, 47: ”Jag blir irriterad på folk som jagar lycka”