Dramaten-aktuella regissören Josette Bushell-Mingo: ”Låt oss sluta analysera och i stället agera”
En obeveklig tro på konstens kraft har tagit Josette Bushell-Mingo till de stora scenerna och höga positionerna, men det var kärleken som förde henne till Sverige. Och i hennes värld får orden stå tillbaka för handling.
Josette Bushell-Mingo har en obeveklig tro på konstens kraft att förändra både individer och samhälle. Med den övertygelsen har hon axlat tunga positioner som prefekt för Institutionen för skådespeleri vid Stockholms Konstnärliga Högskola och, nyligen, som rektor för Royal Central School of Speech and Drama i London. Och en gång i tiden var hon vad hon själv beskrivit som ”en svart diamant i ett hav av vita pärlor”, som den enda svarta skådespelaren i det anrika The Royal Shakespeare Company.
JOSETTE BUSHELL-MINGO
GÖR Rektor för Royal Central School of Speech and Drama i London, regissör och skådespelare.
ÅLDER 57 år.
BOR Stockholm.
FAMILJ Man och två söner.
BAKGRUND Tidigare prefekt vid Institutionen för skådespeleri vid Stockholms Konstnärliga Högskola, konstnärlig ledare för Riksteaterns Tyst Teater (nu Riksteatern Crea), grundare av National Black Theatre of Sweden
och Tryck. Har också varit ordförande för Cinemafrica.
AKTUELL Med pjäsen Bergets topp, skriven av Katori Hall, på Dramaten, som skildrar Martin Luther Kings sista kväll på jorden.
Det kräver mod att ta sig in där man inte är självklar, att ifrågasätta och verka för att rasera cementerade hierarkier.
– Mod är ett ord jag återkommer till. Nina Simone sa ”Freedom is having no fear”. Men jag är faktiskt rädd ibland, säger Josette på ömsom brittisk East End-dialekt, ömsom Dramaten-svenska, över en raspig telefonanslutning.
– Jag arbetar med konstnärlig aktivism, men ibland är konsten i sig inte stark nog, så då hämtar jag mod från människor utanför konsten, berättar hon och nämner Nina Simone, Rosa Parks, Astrid Assefa och Francesca Quartey – vd på Västerbottensteatern och den enda afrosvenska ledaren för en teatergrupp i Sverige – som förebilder.
Men kanske kom modet till henne redan med modersmjölken?
– Min mamma var en komplicerad människa, men hon var smart och modig. Hon var sjuksköterska, hade fyra barn och försökte hålla ihop familjen utan vare sig pengar eller partner. Det är sådant man inte ser förrän man själv är vuxen.
I Sverige pratar vi mycket om inkluderande och jämställdhet, men det tog oss en evighet att komma så här långt i att inkludera vårt eget urfolk, samerna.
Josette Bushell-Mingo och den röda tråden
Hennes cv är långt och gediget. Det innehåller allt från utmärkelser från HM Drottningen av England till några av Storbritanniens och Sveriges högsta befattningar inom scenkonst. Hon har grundat The National Black Theatre of Sweden, ett teaterkompani som organiserar afrosvenska scenkonstnärer, och varit ordförande för såväl Cinemafrica som Riksteaterns Tyst Teater (nu Riksteatern Crea).
Men oavsett hierarkisk position löper kampen för att synliggöra diskriminerade grupper som en röd tråd genom hennes karriär. Hon är i dag en av scenkonstens mest prominenta röster i kampen mot rasism, såväl på som utanför teaterscenen.
Just i dag ekar det tomt på andra sidan Teams-mötet på utsatt tid. Josette går på brittisk tid eftersom hennes kolleger sitter både i London och Stockholm, och när vi till slut finner varandra i samma tidszon avbryts samtalet av påminnelsesignaler från hennes digitala kalendrar. Ytterligare fem möten väntar samma eftermiddag, vilket gör hennes närvaro och förmåga att utan krusiduller formulera svar på frågor som makthavare ofta duckar än mer imponerande. Hon har, ska det visa sig, något så sällsynt som ett outsiderperspektiv i kombination med mod och – vare sig hon vill kännas vid det eller inte – en hel del makt.
Du växte upp i Londons East End under enkla förhållanden och i en tid då rasismen var än mer påtaglig än i dag. Hur har det format dig och ditt arbete?
– Jag tror på konstens kraft att förändra, eftersom jag själv har formats, och till och med räddats, av konsten. Jag hittade inte teatern, teatern hittade mig. Redan i grundskolan kom det en teatergrupp till oss och jag fick regissera min första pjäs. Sedan fann teatern mig igen på college, säger hon och konstaterar att konsten har räddat henne från att begränsas av klass och hudfärg.
Det var när en teatergrupp på 80-talet gästade Josettes college som vägen till de stora scenerna tog sin början. Under en workshop tog ensemblens ledare henne åt sidan och erbjöd en plats i teatergruppen.
Jag sa till regissören: ’Du vet väl att Jesus mamma inte är svart?’ Och hon svarade: ’Nej, det vet jag inte …’
– De arbetade med en polsk teatertradition som är väldigt fysisk. Det passade mig, som var idrottsintresserad. Jag älskade att röra mig och pressa mig själv fysiskt bortom mina gränser.
LÄS ÄVEN Prisade investeraren Nora Bavey: ”Kvinnor och minoriteter har de bästa lösningarna”
Som ung svart kvinna från Londons fattigare delar var Josette en udda figur i teatervärlden. Men när hon senare fick en plats i The Royal Shakespeare Company, teatern som närt storheter som Dame Judi Dench, Sir Ian McKellen och Sir Laurence Olivier, fick hon också rollen som bland annat jungfru Maria och sedermera, trots sin äppelallergi, som Eva i Edens Lustgård.
– Jag sa till regissören: ”Du vet väl att Jesus mamma inte är svart?” Och hon svarade: ”Nej, det vet jag inte …”
Mycket har hänt på teatern sedan dess, men Josette är än i dag påtagligt ofta den enda svarta diamanten i havet av vita pärlor på scenen. Hennes mål är att förändra den hierarkin, och erfarenheten av utanförskap har gett ett utifrånperspektiv som är ett vasst verktyg i arbetet.
Josettes 3 bästa tips för ledarskap
1. HA EN VISION så att alla vet vart de är på väg och varför.
2. VISA TYDLIGHET i hur vi ska ta oss dit och vem som har ansvar för vad.
3. HA MOD att säga: ”Jag vet inte!” Du ska kunna navigera, men behöver inte alltid ha svaren.
Kärleken tog Josette till Sverige, och när hon sommarpratade 2019 berättar hon hur synd hon från början tyckte om svenskarna som så ofta hade tumörer i överläppen (snus) och hur snapsvisorna bokstavligen knockade henne en midsommar. Så, utöver snuset och snapsen – vilka andra kulturkrockar upplevde hon när hon kom till Sverige?
– Jag ser det inte som krockar, bara olikheter. När man förstår olikheterna blir det inga krockar. Vi äter olika mat i England och i Sverige, men vi äter alla mat. Det tankesättet går att applicera på större kulturvariationer också, resonerar hon och fortsätter:
– I Sverige pratar vi mycket om inkluderande och jämställdhet, men det tog oss en evighet att komma så här långt i att inkludera vårt eget urfolk, samerna. Och den döva befolkningen kämpar fortfarande för att deras språk ska bli accepterat.
Är det för mycket prat och för lite agerande i Sverige?
– Ja, pratet tar oss ingen vart. Det är strukturer som gör att förändringar går så långsamt. The National Black Theatre borde till exempel ha hänt för tio år sedan. Men det motiverar mig att bli mer konstnärligt aggressiv. Jag vill inte prata så mycket, jag vill göra.
Du har också varit konstnärlig ledare för Tyst Teater på Riksteatern, som skapar scenkonst på teckenspråk, i 15 år. Vad behövs för att åstadkomma en förändring för den döva befolkningen?
– Det är samma princip, jag arbetar för att inkludera fler grupper och människor i teaterns värld. Jag vill skapa samarbeten och länkar mellan teatern och övriga samhället. Mitt arbete är att bygga broar från och till teaterscenen och se till att alla grupper får tillgång till konsten.
Låt oss sluta analysera och i stället agera!
Du har också ett stort engagemang i arbetet mot rasismen. Hur ser rasismen ut i dag på teaterscenerna i Sverige?
– Frågan är oviktig i sig. Det är svaret på förändring som är det viktiga. Låt oss sluta analysera och i stället agera!
Vad drömmer du om att genomföra rent konkret?
– Mycket, men jag skulle till exempel vilja att FN accepterar och lyfter fram konst som en mänsklig rättighet. Konsten förändrar och genererar möten, men den har tyvärr negligerats i världspolitiken.
Förutom regi och ledarskap har Josette också verkat som skådespelare. För några år sedan turnerade hon med den personliga föreställningen Nina – A story about me and Nina Simone och hon har även gjort rollen som Rafiki i musikalen Lejonkungen i London.
Hur påverkar ditt skådespeleri dig som chef och i mötet med människor?
– Scenerfarenheten hjälper mig att fokusera och gör att jag kan prata med vem som helst. Sedan tror jag att teatern ger en förståelse för hur människor fungerar, vilket hjälper mig att hantera vissa situationer, säger hon och ursäktar återigen kalendersignalerna som nu alltmer frekvent påminner om att vår tid är ute.
Det är, ska det visa sig, ett smärre mirakel att vi fick hennes tid alls, för intervjun görs precis vid tiden för premiären för Bergets topp på Dramaten. Pjäsen, som hon regisserar tillsammans med Baker Karim, är ett samarbete mellan Dramaten och The National Black Theatere of Sweden och skildrar Martin Luther Kings sista kväll på jorden.
”Enough with the talk – get on with it!” har Josette upprepat under intervjun. Hon är mer intresserad av att omsätta sina visioner i handling än att formulera dem för journalister. Vi stänger därmed av inspelningen och tar ett snabbt farväl. Scenen är din, Josette.
LÄS ÄVEN Melissa Horn: ”Majoriteten av mina texter bottnar i självupplevda relationer”
