Ett fax från evigheten, del 3

Succéförfattaren Jens Lapidus är känd för sina romaner om den kriminella världen. Men han kan skriva om kärlek också.
Exklusivt för Damerans värld har Jens Lapidus skrivit "Ett fax från evigheten", en novell i tre delar. 

NOVELL: "Ett fax från evigheten, del 1"

NOVELL: "Ett fax från evigheten, del 2"

Nu publicerar vi den sista delen i novellen (du kan läsa den tredje delen efter klicket):

Det ringde på Annas telefon, det var mamma.
"Hej hej."
"Hej älskling, jag tänkte att jag och pappa kommer upp till Stockholm i helgen, så vi får rå om dig lite."
Anna satt på sitt rum på jobbet, hon reste på sig och stängde dörren.
"Nej mamma, det är ingen idé. Jag har jobb att göra. Och sen tänkte jag faktiskt kanske åka bort ett tag."
"Jaha, men varför ska du jobba så hårt nu när de beslutat som de gjort?"
Anna orkade inte med mamma, hon hade aldrig förstått vad det här gick ut på. Hon kom ihåg en gång, under sitt första år på byrån, då hon jobbat hela natten och gick hem för att sova några timmar vid tiotiden på morgonen. Hon ringde mamma, mest egentligen för att skryta med att hon kört sitt första 24-timmarspass. Men mamma hade inte förstått någonting, bara tyckt att det stred mot arbetsrättsliga regler och att Anna borde säga upp sig.
Men under åren som gått hade mamma vant sig vid Annas arbetstider. Nu för tiden frågade hon sällan.
De avslutade samtalet. Det var inget fel på mammas och pappas stöd, men de fattade ändå inte vad det handlade om - den som var med i leken fick leken tåla. 

Så kunde man se det. Men man kunde också må skit, som Anna.
Det hade gått en vecka sen hon fick det så kallade negativa beskedet. Gubbjävlarna, delägarasen, hade försökt förklara för henne.
"Du är mycket duktig, kunnig och effektiv." Henrik log hela tiden. Pierre log också. Och den där fjanten som skötte snacket, Göran, log värst av alla.
"Du har en hög arbetskapacitet och du vet att vi är mer än nöjda med din debiteringsförmåga."
De fortsatte le som idioter. Göran pratade på om karriärmöjligheter utanför byrån och hur bra plattform den var för fina jobb någon annanstans. Han skrattade till mellan varannan mening, ett sjukt störigt garv, som lät som en hackande moped.
Till slut sa han: "Men tyvärr är delägarplatserna så att säga fullsatta på Mergers and Acqusitions-avdelningen. Vi tog ju in två delägare förra året som du vet, och det går inte att ta in hur många som helst. Kanske nästnästa år. Kanske."
Hon hittade inga ord. Hon bara satt där omgiven av bajs och kunde inte ens komma på något att säga. I stället log hon tillbaka och sa att hon förstod, att hon minsann inte tänkte ge sig utan att hon skulle jobba vidare och hoppades på en ny chans nästnästa år.
Men så fort hon gick ut från rummet tänkte hon: Så fan heller.

Om tre dagar var det closing i operation Oden. Due diligencen var färdig för flera dagar sen. Förhandlingarna var färdiga. Pierre tillsammans med Christian och två andra bitisar hade suttit dygnet runt på slutet, fyra dagar i sträck, för att komma överens med motparten i alla frågor. De grundläggande avtalen hade till slut signats.
Dags för finalen: tre miljarder kronor flyttas från ett konto till ett annat konto och bankverksamheterna får en ny ägare.
Anna var ansvarig för closingen, med andra ord att vartenda avtal och handling skulle finnas på plats när bankdirektörerna kom för att skriva på, skicka över pengarna, skaka hand och hålla presskonferens.
Hon hade pratat med Therese och två andra arbetskamrater om det negativa beskedet. Antagligen visste många andra om det också, men de höll god min. Det var byråkutym att inte påtala det uppenbara för henne - hon var en loser.
Här på byrån rådde en egen livssyn, din plats i hierarkin var det enda som räknades och det spelade ingen roll vem du var utanför, hur du mådde eller hur bra du faktiskt var.

Therese beklagade det hela. Sa att hon förstod, att det måste kännas förjävligt. "Men vad ska du göra nu då? Du kan ju inte stanna här, det vore förnedring. De kommer inte att ta in dig om två år, det tror jag inte på. Och är du beredd att vänta så länge ändå?"
Anna höll med henne, till hundra procent. Ändå skakade hon på huvudet. "Jag vet inte ärligt talat. Vad ska jag göra då? Det här är det jag kan."
Therese tittade på henne. "Det finns många bra jobb för jurister på bolag. Du vet ju hur många som bytt till sånt."
"Sånt är inte för mig. För mig är det all or nothing som gäller."

Christian skulle åka till Kroatien i morgon. Hon behövde veta var de stod någonstans. På ett sätt kändes deras relation faktiskt mycket mindre problematisk sen det negativa beskedet - om hon nu tänkte ta sig från den här byrån så kunde de lika gärna vara tillsammans. Och om hon stannade så skulle hon i varje fall inte bli partner på några år.
Men fortfarande undrade hon: Var de tillsammans? De hade bara haft sex en gång, efter dess bara ätit luncher och några middagar. I och för sig pratade de varje dag och skickade meddelanden på Fejan som galningar. Ändå kände hon sig som en nybörjare - var det så länge sen hon hade haft en vanlig relation med en man?
Och han skulle ta med sig en tjej på resan, vad betydde det?
De sågs på en lunch i Gallerian. Hon tänkte fråga honom uppriktigt nu.
Han sa: "Det ska bli så otroligt skönt att dra imorgon. Den här transaktionen har sugit musten ur mig."
"Välkommen till byråvärlden."
"Säker på att du inte ska komma ner, du behöver ta en paus efter delägarnas dåliga beslut?"

De åt varsin dagens: kokt lax med inlagd gurka och stuvad färskpotatis.
Hon svarade inte på hans fråga. Men hon måste säga något nu. Om han åkte utan att de rett ut det här skulle det kännas som att vara lämnad kvar med ett stort frågetecken i hjärtat.
"Du, nu när du åker bort, var står vi nånstans då?"
Christian skar upp en bit lax. Han var tyst en stund medan han tuggade ur munnen.
Anna kände magen rumla. Hon ville verkligen att han skulle säga att det var de nu. Hon ville det mer än hon velat att delägarna skulle säga ja. Just nu kände hon att hon ville det mer än hon någonsin velat något i sitt liv.
Han sa: "Självklart är det vi. Det trodde jag i alla fall."
Anna reste på sig. Gick runt bordet.
Kysste honom på munnen.

Hon jobbade som en idiot. Closingen var i morgon och Christian hade åkt.
Hon hade ringt kontakter på brittiska, spanska och Dubai-baserade byråer. Hon köpte shelf companies för några tusen dollar styck, fick dem registrerade på direkten. Hon anlitade advokater på plats som styrelseledamöter i bolagen. Hon instruerade dem att sätta upp truster och försäkringslösningar med andra bolag i andra länder som förmånstagare. Hon lät dem upprätta lånehandlingar, fullmaktsdokument och överlåtelseavtal. Hon startade bankkonton hos snabbfotade banker över hela världen. Kopplade dem till varandra i långa kedjor, så kallade walking accounts.
Slutpunkten i kedjorna förlades i länder som Panama och Liberia - där sekretessen var stark. Ett konto öppnade hon till och med hos en kroatisk bank.

Sammanfattningsvis: hon hade aldrig skapat ett så komplext nät tidigare. Hela hennes karriär ledde upp till det här, allt hennes kunnande kunde sammanfattas i vad hon nu konstruerade. Pengar skulle kunna transfereras till konton och därefter automatiskt på några minuter vidare till andra konton, och så vidare. Slussas över hela världen. Samma konton skulle avslutas omedelbart efter att de tömts. Och alla var de kopplade till bolag där samtliga fysiska personer var betalda advokater med tystnadsplikt. Bankerna och jurisdiktionerna var särskilt utvalda, där det tog dagar eller veckor för eftersökande myndigheter eller privata intressen att få ut information.
Advokaterna och bankfolket litade på henne. Hon jobbade på en av de främsta nordiska advokatbyråerna och de hon kontaktade kände till henne sedan tidigare, hon var kompetent, en pålitlig kontrahent, någon de haft att göra med förr.
Det här tog all tid just nu. Hon hade inte ens tid att fundera på vad Christian gjorde i Kroatien med den där kill- och tjejkompisen.
Hon sov i ett av vilorummen på kontoret. Tre timmar per natt. Hon drack Red Bull för att orka och åt Citodon för att dämpa huvudvärken. Hon var på upploppet nu. Hon var elit.
Så kom dagen. Dagen för closing. 

Anna och tre andra bitisar samlades redan klockan sju i byråns största konferensrum. Det låg en jättelik äkta matta på golvet och mahognykonferensbordet i mitten av rummet var säkert femton meter långt.
Vid tio kom Pierre ner och kontrollerade än en gång att allt var på plats.
Hon hade jobbat hela natten. Granskat handlingarna och avtalen en sista gång, plus lagt sista handen vid alla utländska bolag och kontokedjor som hon satt upp.
De hade lagt ut alla dokument i tre exemplar, utskrivna på arkivpapper, på konferensbordet.
Det blev sammanlagt 32 högar. Vartenda avtal skulle signeras av vd:arna för bankerna. Dessutom skulle vissa dokument skrivas på av styrelseledamöter och revisorer. På det kom att på varenda sida, i vartenda dokument, skulle någon av de juniora bitisarna sätta en kråka, för att markera att det var originalhandlingar som inte kunde bytas ut. Det var mer än 2 000 sidor sammanlagt. Bitisarna klagade på kramp i handen redan efter 300 sidor.
Pierre verkade nervös. Hans ticks spelade spratt med honom, och han gick av och an. Lyfte på papper och stickprovskontrollerade dokumenten. Men det fanns inget att anmärka på. Anna hade aldrig varit så säker på sin noggrannhet förut.

Gubbarna började drälla in vid elvatiden. Först kom rådgivarna från investmentbanken. De hade blanka kostymer och breda slipsar med perfekta veck i slipsknuten. Någon halvtimme senare kom revisorerna. De körde gråa kostymer och randiga smala slipsar - rekorderligt tråkiga. Sen kom vd:arna i sina mörka kritstreckskostymer med breda slag. Sist kom styrelsegubbarna. De hade inte ens kavaj.
Anna domderade över dem. Visade vem som skulle skriva på vilket avtal. Delade ut pennor, skickade dem mellan dokumenten som en syslöjdslärare skickade elever att hämta tyger i ett materialrum.
Det tog över en timme. Alla var artiga, Pierre försökte skämta och berätta storys om andra transaktioner där folk spillt kaffe på avtalen. Sedan nickade han åt en av bitisarna. Det var tecknet att hon skulle gå i väg och ordna champagnen. Det började närma sig slutet, om en halvtimme borde det vara dags att skåla för den genomförda affären.

Men först skulle de tre miljarderna transfereras. Betalningen var på ett sätt det enklaste momentet i den här affären men också det mest centrala - man kunde skriva på hur många avtal och garantier man ville. Kom inga pengar skulle det här falla pladask.
Pierre nickade åt Anna den här gången. Hon visste vad hon skulle göra. Hon tog fram det förberedda faxet. Gick över med det till vd:n för köparbanken. Han skrev under det. Det var betalningsinstruktionen.
Anna tog upp sin telefon. Ringde bankmannen som suttit beredd sen flera timmar tillbaka. Pierre stod bredvid och lyssnade.
"Hej, det är jag, Anna Ingvarsson."
De hade talats vid redan i förrgår för att kontrollera att han visste vad han skulle göra.
"Ja, hallå. Är ni klara?"
"Ja, allt är påskrivet och klart. Jag kommer nu att faxa den formella betalningsinstruktionen till dig. Den är underskriven av vd:n. Och du ringer mig så fort du tryckt på knappen. Vi vill också ha en skriftlig bekräftelse per fax när du skickat pengarna."

Det här var inga konstigheter, förutom att det var en ovanligt stor summa. Bankmannen som den hon just talat med ordnade stora transfereringar varje dag. Det skulle ta några minuter för pengarna att komma fram till säljarens konto, kanske en halvtimme. Under tiden skulle alla sitta i spänd väntan. Hon visste exakt vilka vitsar Pierre skulle dra, hon hade varit med förr.

Anna gick i väg till rummet där faxen stod. Hon tittade ner på betalningsinstruktionen med vd:ns fula namnunderskrift längst ner på sidan. Det var hon som tagit fram instruktionen för några dagar sen. Pierre behövde inte ens godkänna såna rutindokument, det innehöll ingen komplicerad juridik. I natt hade hon öppnat dokumentet igen, och gjort en liten, liten ändring. Bara fixat till några siffror, inget mer.
Faxmaskinen sög sakta in papperet och lät det rulla ut på andra sidan. Bankmannen hos Bank B skulle få instruktionen i samma sekund. Anna lyfte sin telefon igen och ringde honom igen.
"Hej, det är jag igen. Nu faxar jag dig. Det var en grej jag glömde säga förut. Du måste observera att clearing- och kontonummer har ändrats. Du kommer att se det."
"Okej, inga problem, jag knappar in de nya siffrorna så fort faxet har kommit här. Jag ser att det är på gång nu."
De la på. Anna tyckte den här bankmannen lät trevlig på rösten.
Hon gick tillbaka konferensrummet där de andra väntade. Meddelade att allt var lugnt. Hon viskade till Pierre att hon behövde gå på muggen.
I korridoren tog hon till vänster i stället för att gå mot toaletterna, gick förbi en reception och upp till sitt rum. Hon plockade upp en kabinväska som stod där och tog hissen ner till entréplanet. Hon tog en bakväg, genom gymmet, ut på gatan.
Hon kom ut i den svala vårluften. En taxi väntade på henne utanför. Chauffören hjälpte henne med väskan. Hon hoppade in i baksätet och tog upp sin Blackberry. Hon stängde av den.
"Jaha, och vart ska du då?" frågade chauffören. Han påminde om hennes pappa. Samma gråa hår och rödaktiga näsa.
Hon sa: "Arlanda, tack."
Sex timmar senare steg hon av på Splits flygplats. Hon hade slocknat direkt på flygresan, efter de intensiva dygnen i projekt Oden var det inte så konstigt.

Hon hann inte ens titta ut över Stockholm när planet startat. Kanske skulle hon aldrig få se den staden igen. Men hon kände ingen sentimentalitet, hon hade ingen verklig koppling till Stockholm. Hon hade ingen släkt där, kände ingen förutom jobbarkompisar. Egentligen: vad hade den staden gett henne? Hon hade offrat allt för att lyckas där, och hur hade hon blivit behandlad?
I Split tog hon en taxi från flygplatsen till hamnen. Hon hade knappt någon packning, bara den lilla kabinväskan. Nere vid hamnen gick hon in på Beogradska Banka, hon hade redan kollat att det fanns ett kontor där. Och banken var informerad sen i förrgår att hon skulle komma förbi.
Hon gick fram till en kassörska och bad att få tala med kontaktpersonen som hon fått namnet på i går. En leende bankdirektör kom mot henne efter tio minuter. Hon artighetspratade i någon minut.
"Everything is in order, Madam. I will bring you the check, the card and the money."
De gick tillsammans in på ett litet kontor bakom kassadiskarna. Hon fick slå sig ner i en läderfåtölj. Efter fem minuter kom han in till henne igen.
I handen hade han en portfölj som han överräckte.
"Send my greetings to the directors of Yacht Sailing Ltd. We hope this will be a long and fruitful relationship."
Anna log och nickade. Yacht Sailing Ltd var namnet på ett av de bolag hon registrerat de senaste dagarna.

Hon gick ut med väskan i handen.
Anna kunde knappt bärga sig. Hon gick in på en restaurang och öppnade väskan inne på toaletten. Där låg 100 000 euro och en check på ytterligare 100 000 euro. Dessutom låg ett American Express Black Card i ett litet fack på insidan av locket.
Bredvid plastkortet låg ett utskrivet papper. Ett slags kvitto. Hon läste det:
Beogradska Banka is honored to welcome Yacht Sailing Ltd as a premium customer in our bank. Please find enclosed your American Express Black Card. Your account status is: EUR 1 000 000. The money was received today.

Hon klev ut på hamnpromenaden. Solen reflekterades i byggnadernas fönster. Hon såg färjor lägga till och ge sig av. Havet var blåare än på vykort. Hon tittade på sin klocka. Om femton minuter skulle en båt avgå till Hvar.
Två timmar senare steg Anna av båten. Hon hade kunnat se ön på avstånd från fördäck. Den såg så vacker ut. Kullig, lummig och med pittoreska stenvillor utspridda i de små vikarna.
Hon tänkte på gubbarna i konferensrummet som hon lämnat för åtta timmar sen. Vid det här laget borde polisen vara larmad. Men hon var säker på att det måste ha tagit flera timmar innan de ens förstått vad hon gjort. Och det skulle ta dem veckor att nysta upp hennes nät.
Hon rullade sin kabinväska efter sig. Den knattrade mot gatustenarna. Hon följde pilarna mot turistinformationen. Hon frågade efter hotellet där Christian bodde. Det låg bara tre hundra meter bort, längs strandpromenaden.
Stenarna i husen såg ut som om de var gjorda av guld när de glänste i solen. Hvar var vackert. Hvar var paradiset.
Medan hon promenerade tog hon upp sin telefon och ringde till Arner & Trust Bank. Den låg i Panama. En man svarade. Hon kände igen rösten, hon hade talat med honom för tre dagar sen när hon öppnat kontot.
"Could you please confirm that the money has reached the account?"
"Yes, Madam. It has. Five hours ago."
"Excellent. How much, in Swedish kronor, please?"
"Two billion nine hundred million kronor, Madam."
Hon stannade till, kände hur hennes hjärta slog ett extra slag: sammanlagt tre miljarder kronor. På ett konto långt borta.
Tio meter bort såg hon Christians hotell.
Det såg halvschyst ut.
Kanske skulle han gå med på att uppgradera till något bättre. ©