Hanna bytte liv – flyttade till hästranch i fjällen
Hanna Högbergs livskris tog henne ut från stan, upp på fjället. Naturen, hästarna och lugnet gav henne styrkan att förändra sitt liv. För Damernas Värld skriver hon själv om sin resa.
Jag hade det alltid så ordnat. Levde ett ordnat liv, hade en prydlig trädgård, jobb som lärare i Kungälv utanför Göteborg. Socialt gjorde jag allt som förväntades av mig av omgivningen, av mina vänner. Jag levde det liv som jag trodde att jag hade valt själv, allt var som det skulle.
Eller?
Den där frågan började växa i mig för sju–åtta år sedan, och tog allt mer plats. Till slut var den inte bara en liten fråga, utan en stor livskris. Levde jag så här för att jag ville, eller för att det var så jag fått lära mig att man skulle leva? Hade jag egentligen i 35 år justerat mitt liv så att det till slut inte fanns så mycket kvar av det som var mina livsdrömmar?
Jag ställde mig frågan om vad i mitt liv som egentligen bara var en anpassning till alla runt omkring: familj, vänner, kollegor och bekanta. Var verkligheten den att jag försakat mig själv och tappat bort vem jag var och vad jag ville stå för?
Började med en veckas westernridning
Jag bestämde mig för att ta ett kort brejk från vardagen och göra någor som bara var för mig. Eftersom jag alltid älskat att rida och hade egen häst googlade jag äventyr, kofösning och westernridning. Det första som dök upp var fjällridning på ranchen Trumvallen Horseranch i Vemdalen. Jag bokade direkt en ranchvecka med förhoppning om fem roliga, äventyrliga kofösningsdagar med spännande fjällgalopper. Den resan förändrade hela mitt liv.
Hanna Högberg
GÖR Driver hästranchen Trumvallen i Vemdalen tillsammans med kärleken Johan.
ÅLDER 42 år.
BOR Vemdalen.
FAMILJ Sambon Johan Persson.
När jag kom till ranchen möttes jag av så mycket mer än full fart och spännande ridning. Hästarnas lugn, de långa lunchpauserna runt lägerelden med den obligatoriska sovstunden i ljungen, vinden i ansiktet, fjällviddernas orörda vildmark – allt fick mig att börja andas på ett helt annat sätt. Jag kände ett lyckorus och en glädje som det var länge sedan jag upplevt. Jag var otroligt imponerad av hur vår guide Johan Persson jobbade med hästarna, han var rotad och otroligt skicklig. Tänk att få leva så här – helt underbart.
Vinden i ansiktet, fjällviddernas orörda vildmark – allt fick mig att börja andas på ett helt annat sätt.
Tillbaka i stan fortsatte jag min bearbetning av krisen. Jag flyttade till en ny lägenhet, bytte jobb … men ingenting gav mig ro. På fjället hade jag hittat en liten del av mig som jag inte ens visste fanns. Eller jo förresten, nu mindes jag plötsligt hur jag som barn suttit på flickrummet och läst överlevnadsböcker om hur man bygger vindskydd och renar vatten. Jag mindes att jag haft en stark dröm om vildmarken och att få leva nära natur och djur. En dröm som då var ouppnåelig, eftersom ingen i min familj kunde känna igen sig i den.
När du är ung och formbar inser du inte att alla små beslut du tar sakta men säkert kan leda dig längre och längre bort från ditt verkliga jag och in i ett liv där du till slut inte kan förstå hur du hamnade.
Men nu hade min dröm vaknat till liv igen.
LÄS MER: Affärskvinnan Gunilla von Platen – en rebell i pärlor och pennkjol
Hanna Högberg: ”Jag bytte liv och lämnade allt på en vecka”
När sommaren närmade sig bestämde jag mig för att åka tillbaka till Trumvallen, tillsammans med min egen häst Storm, och jobba som volontär på ranchen. För mig var det en stor sak att lasta och köra häst på egen hand, att planera sommarens styrkeprov att sitta i sadeln hela dagarna. Så jag förberedde mig och Storm så gott jag kunde. När jag åkte var jag väldigt stressad över att lasta hästen och köra så långt ensam. Hela min person var otrygg och skör och när vi till slut var framme skakade jag i hela kroppen. Men vi hade tagit oss hela vägen, själva, och jag hade pressat mig igenom mina rädslor.
Johan gav mig en crash-course i att göra upp eld, och vi red ut längs lederna där jag skulle guida gästerna. En enda ridtur, sedan sa han: ”Nu kan du det här”. Och det kunde jag – jag fixade det!
Jag sålde lägenheten och lämnade allt – på en vecka
Det hände något med mig den sommaren, när jag insåg vad jag faktiskt klarar av. Mitt och hästens självförtroende växte och efter två månader på fjället var jag stark i både kroppen och själen. Dessutom trivdes jag väldigt bra med att jobba i Johans sällskap. Han var lugn, trygg och lärde mig så mycket.
Det blev ett abrupt slut på sommaräventyret. Redan dagen efter att jag kom hem till Kungälv var jag tillbaka på skolan, en ny termin hade startar. När jag kom in på jobbet kände jag direkt: ”Här vill jag inte vara, här vill jag inte bo. Det här är inte jag!”
Men kan man bryta upp från något så etablerat som det som var mitt liv – med jobb och vänner? Skulle jag våga satsa på att flytta upp till Vemdalen? Jag frågade min kloka kollega Marianne om råd och hon sa: ”Det är inte många gånger i livet som du har en sådan här möjlighet Hanna.”
Jag hade vänner som inte stöttade mig, som undrade vad jag höll på med, hur jag kunde välja bort vårt gemensamma liv. Vissa av dem har behållit kontakten med mig och vissa har försvunnit som fina minnen. Att bryta upp är inte lätt, man förlorar både människor och sammanhang som har varit en viktig del av livet, men vågar man ta steget så vinner man även något som, i mitt fall, är värt allt.
Efter några veckor på jobbet skulle jag tillbaka till Vemdalen för att hämta hem Storm, som fått ett lite längre sommarlov. Då besökte jag också flera skolor och frågade om de kanske hade några lediga jobb. Jag hann inte mer än komma hem förrän en av rektorerna ringde upp och frågade: ”Kan du komma om en vecka?”
Och det gjorde jag! Jag sålde lägenheten och lämnade allt – på en vecka.
Jag älskade tryggheten Johan hjälpte mig att hitta. Vi blev kära.
På plats i Vemdalen hyrde jag ett hus och på fritiden kunde jag hänga på ranchen, jobba och umgås med Johan. Jag älskade det fysiska arbetet med hästarna och gården, och den trygghet Johan hjälpte mig att hitta.
Vi blev kära.
Och vi visste nog direkt när vår förälskelse blommade upp att det här var en kärlek vi båda ville förvalta. Vi delar samma intressen och vill leva samma sorts liv. Dessutom blir man väl inte riktigt kär så många gånger i livet – så där så att det gnistrar och spritter om en? Då är det bara att ge sig hän.
Stressen har runnit ut i sanden
I dag har jag satt lärarjobbet på paus och driver ranchen på heltid tillsammans med Johan. Det är fantastiskt att han har öppnat upp sig för mig, att jag nu får dela min passion för vildmarkslivet med den jag älskar. Och det är givande att få sprida den passionen vidare till alla gäster som kommer till oss för att rida. Många av dem får samma typ av upplevelse som jag själv hade första gången jag kom hit. Naturen är väldigt stark när man tar sig tid att lyssna till den.
I ljuset av allt som hänt i hela världen under den här våren, och den nya situation vi alla befinner oss i, har jag ännu mer förstått hur viktigt det är att också lyssna till sin inre röst när den gör sig hörd. När dammet lagt sig hoppas jag kunna inspirera andra att lyssna inåt och våga ta steget mot en förändring.
När jag själv gjorde det fick jag äntligen släppa fram den där lilla vildmarksflickan som fanns långt, långt inne i mig, och som jag låtit bli hämmad av sociala krav.
I stället för att acceptera resonemang som ”Att ha en gård är för svårt”, och ”Du måste jobba heltid, hur ska du annars klara dig?”, låter jag min vardag fyllas av nuet, naturen, djuren och det hårda arbetet på gården. Styrkan i min livspartner helar mig och vårt gemensamma liv är fyllt av att med våra händers verk forma en tillvaro där jag är tillfreds och har kommit till ro.
Vardagens jäkt, träning, jobb och jagande efter att duga i andras ögon, har runnit ut i sanden och jag hoppas att jag har kraften att aldrig igen hamna i någon annans ekorrhjul.
Numera rättar jag mig inte efter andras förväntningar, utan följer mina egna och tar ansvar för mina handlingar och mitt liv efter bästa förmåga. Och i stället för en prydlig trädgård har jag ett vilt fjäll. Kärleken – den fick vi som en bonus.
LÄS MER: Hedda Stiernstedt: ”Jag trodde aldrig att livet kunde bli så här bra”
AV HANNA HÖGBERG.
