Hannah Widell: ”Jag tänker att livet börjar på riktigt vid 40”

Jag fyllde 45 år i mars. Och ja, jag har krisat. Lite i taget för att sen ha en riktig kris och omvärdera allt, och nu tror jag att jag står på andra sidan.

Jag har funderat på varför livskriser händer. Jag hade min första när jag skulle fylla 20, eftersom jag inte tyckte att jag hade åstadkommit allt det jag ville i mitt liv. Jag hade otroligt höga krav på de få år jag hade varit vuxen och hade på fullt allvar ångest för att jag ännu inte hade skrivit min första bok. Efter den krisen har ålderskriserna avlöst varandra på ett oerhört naivt sätt eftersom ingen av de föregående kriserna verkade ha lärt mig någonting.

LÄS OCKSÅ: 50+ kvinnor över 50 som visar att stil inte har någon ålder

Vid 30 års ålder mildrades min kris troligen av att jag var gift och hade fått mitt första barn. I den åldern förväntas vi ju bli vuxna, samtidigt som livet knappt har börjat.

Även om åren mellan 30 och 40 var ett ljuvligt kaos så tänker jag att livet börjar på riktigt vid 40. Vi vet vad vi kan, vart vi ska och har insett att livet är långt. Vi har dessutom fattat att vår inre mentala ålder stannat någonstans vid 27 men att vår erfarenhetsbank bara blir större. Det är en underbar kombination. 

Jag omvärderade hela mitt liv, skilde mig och slog mig fri från alla måsten.

LÄS OCKSÅ: Efva Attlings otroliga stilresa – från då till nu 

Men precis då när det mentala börjar falla på plats börjar kroppen falla ihop och vi börjar jobba på att hålla fysiskt minst lika länge till. Min 40-årskris damp ned när mitt yngsta barn blivit fyra år. Jag omvärderade hela mitt liv, skilde mig och slog mig fri från alla måsten för att mitt behov av att bli jag var så stort att jag inte kunde stanna kvar en sekund i det som hade varit jag mellan 30 och 40.

Jag och min nya mentala ålder gav oss ut på darrande ben, men med en övertygelse om vad jag ville att mitt liv skulle vara som var starkare än någonsin. Det resulterade i att jag lämnade ett villaliv kantat av föräldramöten och funderingar på om jag verkligen kunde ha slitna jeans, Converse och fuskpäls. I min framfart sprang jag på mitt livs kärlek och allt det här kanske inte blev tydligare av att han är 16 år yngre än jag. 

LÄS OCKSÅ: Divorce-plannern: ”Skilsmässa ska inte vara en skam”

Vid 45 är jag inte ett dugg rädd för att falla eller förfalla.

Jag kunde riktigt höra hur det kraxades om ålderskris från skvallerkörerna runt mig, men ju starkare kraxandet blev desto starkare blev min övertygelse om min nyvunna styrka. Att jag kan vara världens bästa mamma, företagsledare och i en himlastormande relation iklädd slitna jeans, Converse och fuskpäls. 

För nu vid 45 har jag äntligen lärt mig något, och är inte ett dugg rädd för att falla eller förfalla. Och för att hitta balansen mellan vår biologiska och mentala ålder tror jag att vi måste vi lita på känslan. I det här tidevarvet, när ingen blir gammal och våra åldrar både psykiskt och fysiskt slätas ut, har vi ju bara oss själva att lita på. Och lyckan i dig själv bor i alla dina åldrar. 

LÄS OCKSÅ: Hanna, 42, bytte liv – flyttade till hästranch i fjällen