Följ med chefredaktören på hummerpremiären i Koster!
I slutet av september infaller en av årets stora höjdpunkter på den svenska Västkusten: Hummerpremiären. Damernas Världs chefredaktör begav sig ut på Kosterhavet för att prova lyckan.
Det är söndag eftermiddag på Kosteröarna beläget ungefär en mil sydväst utanför Strömstad, längst upp i Norra Bohuslän. Vid bryggan på Ekenäs, beläget på den södra av de två Kosteröarna, väjer de sista helggästerna, som väntar på färjan till fastlandet, för kärror och lastmopeder fullastade med hummertinor. Den första måndagen efter 20 september kl sju på morgonen är det premiär för hummerfisket, och helgen som föregår detta präglas av förberedelser. Fast redan i somras tog man upp agnet, mestadels makrill, som nu har uppnått det perfekta stadiet av förruttnelse och som i morgon ska stoppas i tinorna och med detta innesluter hummerfisket i en mycket speciell odör (i fredags samlades traditionellt hummerfiskare av det yngre gardet till fest där man har som tradition att smaka på agnet – jodå, det är sant).
På bryggan gås tinorna över och det knyts ”kulor” i tamparna, en klotformad röd (i det här fallet, de kan ha andra färger) som hummerfiskaren märker så det går att identifiera ägaren – en yrkesfiskare får ha 40 tinor, en fritidsfiskare endast sex och märker sina kulor med ett ”F”. En av de som sliter mest med sina kulor på Ekenäs brygga är rapparen, vinkännaren och matentreprenören Petter Alexis Askegren. Han är här för att plåta sin kommande bok Min plats på jorden och i morgon åker han ut med barndomsvännen och yrkesfiskaren Håkan Wågenius, men just nu kämpar han med att få till sina pålstekar (en slags knop) under Håkans övervakande.
Petter Alexis Askegrens bok Min plats på jorden handlar om Koster med många goda recept. Läs mer och köp här.
– Det är lite samma filosofi som råder som kring svampställen – man har sina ställen som man helst håller för sig själv, säger Petter och berättar om de svåra väderförhållandena som rådde under debutåret som hummerfiskare.
Det är andra året Petter är med på hummerpremiären.
– Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Det var storm och helt vidrigt, säger han men konstaterar att vädret ser bättre ut i år.
Dagen efter: Vid sjöbodarna vid Vettnet på Nordkoster stoppar yrkesfiskaren Nils-Åke Johander och grannen Torsten Andersson, fritidsfiskare, agn i tinorna (eller ”tenerna” som man säger på nordlig bohuslänska) varpå de staplas i båten i ett speciellt system för att underlätta arbetet väl ute till havs.
Inne i Nils-Åkes bod finns det ett litet rum med utsikt mot vattnet där gamla bilder av fiskare sitter uppsatta på väggen.
– Den gubben var snäll han, han sa aldrig ett ont ord om någon, säger Nils-Åke och pekar på en svartvit bild av tre unga personer, den enda kvinnan på bilden är hans moster. Hans pappa finns på de två bilderna närmast fönstret, en stilig karl i full färd med att lossa fångst från båten. Familjen Johander har varit bosatta på Koster sedan runt 1900-talets början. På den tiden och långt därefter så var hummerfisket viktigt ekonomiskt, men så är det inre riktigt i dag. Hummerbeståndet har också minskat.
Ute på havet kikar Nils-Åke på de fyra skärmar som han har till hjälp i båten och som lätt avläser djupet, innan han visar hur gubbarna mätte den saken förut – med ett snöre och ett lod – och hur man genom att rycka och känna efter tar reda på om botten består av lera eller berg, det sistnämnda är det du letar efter som hummerfiskare. Under stor koncentration rattar Nils-Åke båten för att Torsten ska kunna lägga i tre tinor ”på rad” som de säger – det vill säga i närheten av varandra – innan man åker till nästa ställe. Repen rasslar som ormar i båten när meter efter meter försvinner ner i djupet. Idag är tinorna gjorda av metall och rep, mycket lättare att fiska med än gamla dagars trätinor som krävde mycket mer underhåll, skulle läggas i blöt dagen innan för att motverka luftbubblor (som sägs skrämma hummern) och som kunde driva långa sträckor i hårt väder.
– Men, säger Nils-Åke, i dag har fritidsfiskare lika bra förutsättningar som yrkesfiskare att fånga hummer – de har lika bra elektronisk utrusningen och tinorna kostar runt 800 kronor styck. Förr knöt vi de här själva, och det var ingen som inte var yrkesfiskare som kunde göra det ordentligt – och utan den kunskapen var det svårt att få hummer.
På morgonen dagen efter; Vi beger oss än en gång ut på de salta vågorna. Havet är fullt av spår efter hummerfiskare – röda bollar guppar på ytan men Nisse letar utan större problem upp sina. Sen börjar känsloregistret jobba: Lättnaden när man hittar sina tinor. Spänningen precis innan buren når ytan. Glädjen när det finns hummer i tinan. Oron för att det är ”en dam”, som Nils-Åke kallar de honor som har svart rom under stjärten och som därför måste kasta tillbaka, eller om den är för liten för att godkännas enligt reglementet – och besvikelsen när buren är tom.
Detta – spänningen, glädjen eller besvikelsen, upprepar sig lika många gånger som tinorna dras. Senare i kväll kommer årets dyraste hummer att säljas på Göteborgs Fiskauktion och inbringa ett pris på 52 000 kronor kilot, men de humrar vi ”drar” ska sumpas vid sjöboden på Vettnets brygga på Nordkoster. Det betyder att man lägger humrarna i en speciell sorts bur som man sedan förvarar på ett bra djup i havet och där de lever vidare – tills det är dags för att bli flott mat på någons tallrik.
