Journalisten Ida och hockeyproffset Mattias: ”Vi gifter oss bara en gång”

Hur i hela friden ska vi kunna leva tillsammans i resten av våra liv? Ska vi prata sporttermer är oddsen inte på vår sida direkt, det läste jag i en artikel nyligen där avsändaren hade gjort en riskanalys för skilsmässor inom olika yrkeskategorier. Det var ingen upplyftande läsning utifrån våra förutsättningar, där den ena jobbar som hockeyspelare och den andra inom mediebranschen. 

Ibland undrar jag varför sporten förde oss samman, då det egentligen inte finns utrymme att driva två krävande karriärer, värna om familjen och ge plats för kärleken på samma gång? Under hockeysäsongen är han en trotjänare för sin hockeyfamilj och borta från vårt hem väldigt mycket, men en bänkspelare i familjelivet som någon gång mellan varven hoppar in och bidrar. När väl sommaren kommer och NHL-hockeyn tar paus, då är det min tur att få speltid och blomma ut. 

Ida, Mattias och tvååriga sonen William.

Det behövs alltså en skräll för att bevisa motsatsen, och vi kan bara fortsätta kriga, trots att allt det där som vi inte ser på sociala medier bubblar frenetiskt under ytan. Men vi ser oss gärna som en underdog, en uppstickare som ingen tror på men trots det strävar efter ”till döden skiljer oss åt”. För precis som Mattias sa den dagen han gick ned på knä och friade på toppen av ett fjäll: ”Jag gifter mig bara en gång.”

Men vi ser oss gärna som en underdog, en uppstickare som ingen tror på men trots det strävar efter ”till döden skiljer oss åt”.

 Jag kan le i oändlighet när jag tänker på synen av min framtida man i kyrkan. Eller när jag föreställer mig vår tvååriga son vandra, springa eller kanske till och med rymma med våra vigselringar på vägen mot altaret. Det är bara tre månader kvar nu. Tre månader av mängder med beslut som ska fattas kring blommor, om vi ska ha hallon eller flädersmak på bröllopstårtan och hur vi ska placera ut våra gäster så de får en oförglömlig upplevelse. För visst satsar vi allt på ett enda kort? Det här väl dagen då allt ska vara perfekt!? 

Ida och Mattias (och sonen William!) har sportintresset gemensamt.

Pressen, stressen och allt det andra kan göra en till en högre grad av tokig om man väljer att gå perfektionens ärenden. Jag själv var på väg att börja vandra längs den vägen, men jag reagerade på varningstriangeln som var utplacerad vid sidan av den mörka och spruckna asfalten och agerade omgående. 

Jag hade ju bestämt mig redan som barn att jag skulle gifta mig i den största av vita prinsessklänningar, gärna med ett fem meter långt släp.

Ni kanske hör vrålet? Det skärande skriet från ”Bridezilla”, som nu sitter inlåst högst upp i ett torn, förankrad med de grövsta kedjor och med ett gigantiskt järnlås på dörren. I november slet jag in henne där efter en kort men intensiv kamp, precis efter att jag hade beställt bröllopsklänningen och plötsligt fick panik över att jag hade valt just den klänningen. Jag hade ju bestämt mig redan som barn att jag skulle gifta mig i den största av vita prinsessklänningar, gärna med ett fem meter långt släp. När jag nu satt i soffan hemma i Nashville insåg jag att jag tidigare under dagen beställt en bröllopsklänning som inte var i närheten av det jag hade bestämt som tioåring. Kroppen blev alldeles varm, hjärtat dundrade och mina ögon var stora som tennisbollar. Över en klänning! Bara tanken på att ångesten var ett resultat av ett plagg gjorde saken ännu värre. 

Trots att det skulle ge oss år av otur var jag nu beredd att visa klänningen för min framtida man redan innan bröllopet. Med ett brett leende dök han upp på telefonskärmen från ett hotellrum någonstans i Nordamerika. 

Det behövdes inte mer än så. 

Ida Björnstad och Mattias Ekholm.

Strax ovanför det där vita leendet – med tänder som fortfarande klarat sig från vinande puckar – såg jag den största fjäril som jag någonsin skådat. En färgsprakande målning som skänkte både lugn och glädje. Klänningen som jag ska bära på bröllopet är nämligen inspirerad av en … jo just det: en fjäril.

Ett tecken? Om det var en skänk från ovan eller en ren jäkla tillfällighet att just den där tavlan hängde över min framtida man, dagen då den blivande bruden gått ”bananas” över en klänning, det låter jag vara osagt. Men det fick räcka så. 

För det här handlar om något helt annat än den perfekta fasaden, det där bortom bröllopsklänningen, ringen som ska få alla att häpna eller intressanta namn på gästlistan. Jag vet ju det. Jag har vetat det sedan den dagen då min mamma och pappa på ett enkelt sätt gifte sig på Fjällvindeln i Tärnaby, något som nu resulterat i ett trettioårigt äktenskap med mycket kärlek. 

Likväl som sport-tv:s urmoder Jane Björk och hockeyback-ikonen Niklas Lidström har varit våra förebilder för att bli en duktig programledare och hockeyspelare riktar Mattias och jag nu våra blickar mot de som ska ge oss inspiration till att bli gamla ihop. 

Mattias på jobbet, som pålitlig back och assisterande lagkapten i Nashville Predators. Foto: MARK HUMPHREY/ ASSOCIATED PRESS / TT / ASSOCIATED PRESS FEATURES TT NYHETSBYRÅN

En fredagskväll är ringsignalerna på väg att löpa ut då en sprudlande röst plötsligt möter mig i andra änden. Jag stör tydligen. Mitt i Nobelmiddagen som mormor och morfar satt upp hemma i deras enkla kök i Stensele. En trerättersmiddag som bryts av för en vals i vardagsrummet. För att sedan hålla varandras händer över en utsökt hjortronparfait och till sist avsluta kvällen med att morfar diskar bort allt porslin. Han har nämligen gjort det sedan den där julen då han gav sig själv som diskmaskin för att pengarna inte fanns för att köpa en riktig. I 62 år har de varit gifta, och för oss är de livets Jane Björk och Niklas Lidström.

När vi lagt på luren den där fredagskvällen minns jag känslan som en gång gick igenom min kropp. En värme och trygghet som jag själv började drömma om i ett framtida äktenskap. Då var jag singel och sökande men en dag så stod han bara där. Svettig och jäklig vid sargkanten i en europeisk stad som anordnat världsmästerskapen i ishockey. Arenan var tyst och tom efter en tung förlust i kvartsfinalen, och nu väntade resa hem till Sverige för mannen som jag till en början uppfattade som rätt tråkig. Absolut inget som tioåriga Ida från Västerbottens inland en gång hade bestämt sig för att hitta. 

Som driven karriärkvinna har priset att betala för kärleken varit högt men jag ångrar det inte en sekund.

Men skrattet smittade snabbt av sig, hans grova rötter som sträckte sig långt ner i marken fick mig att känna mig trygg och hemma. För att inte prata om hans positiva inställning till livet och annat, det var snabbt beroendeframkallande. Vänskapen blommade ut till något större, och även om jag till en början fördömde en kärlekssaga såg jag mig plötsligt säga upp mig från mitt tv-jobb, flytta till USA och leva ett liv där hans dröm går före min. Som driven karriärkvinna har priset att betala för kärleken varit högt men jag ångrar det inte en sekund. ”Man måste ge och ta i relationer” har jag ju hört från våra förebilder, och det här är mitt sätt att ge. En dag är det hans tur att sköta markarbetet på hemmaplan då jag ger mig ut på jobbäventyr. 

Den 18 juli ska jag och min dalmas ut på den kortaste men också längsta vandring vi någonsin gjort tillsammans. Det kan inte vara mer än trettio meter från den ståtliga porten till altaret i kyrkan, men allt därefter kommer att bestå av höga berg, djupa dalar, vackra rastplatser och snåriga stigar. Jag fattar att det är frestande att ge upp. Det ska du göra om vandringen är osund och farlig. Men annars är skavsår, vätskebrist och stukade fötter något som hör till en lång och tuff vandring. 

För en sak vet jag, tillsammans ska vi mot samma mål: ”Vi gifter oss bara en gång.”