Agnes: ”Min paus handlade om att förstå vem jag var”

Ni har säkert sett det. Agnes, som står inför juryn och publiken i Idol 2005 och sjunger Right here right now i grå klänning och knähöga stövlar. Till och med säkerhetsvakterna gråter av rörelse. Hon är 16 år.

Fem år senare är hon där igen, mitt i känslofloden, när hon tillsammans med Björn Skifs sjunger When you tell the world you’re mine på kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop i Storkyrkan i Stockholm. Inte ett öga torrt. 

Det är något hos Agnes Carlsson från Vänersborg som når in. Något i hennes röst som blottlägger både det sköra och det mäktiga.

– Jag har tänkt på det när jag skriver musik, säger hon eftertänksamt.

– Att jag verkar funka bra i de stora känslorna – när jag får vara i något som är intense och känsloladdat. Det handlar om att skala av, komma till kärnan av känslorna och öppna upp till något större. Det spirituella är större än bara här och nu. 

LÄS MER: Hedda Stiernstedt: ”Jag trodde aldrig att livet kunde bli så här bra” 

Det spirituella ja, vi ska komma tillbaka till det. För Agnes känslor har under de senaste åren fört henne bort från rampljuset, men närmare hennes egen kärna. Och det är den som får leda vägen när hon nu är tillbaka med ny musik.

Hon kommer gående genom blomsterprakten i Bergianska trädgården i Stockholm, med en grön skinnkappa av 70-talssnitt fladdrande omkring sig. Till lädrets sköna patina bär hon ljus polo. Hon slår sig ner på en bänk och konstaterar att parken ligger på perfekt avstånd från hennes hem.

– Huset jag bor i ligger på en höjd, och högst upp finns ett fyrkantigt torn med fönster i alla väderstreck. Det är min studio, där jag kan sitta och skriva musik, berättar Agnes.

Att skriva utan deadline var en av drömmarna när hon efter världsturnén 2015 bestämde sig för att ta ett brejk. Ett brejk som visade sig bli fyra år långt. Fram tills dess hade framgångståget ångat på i ett rasande tempo.

– Att vinna Idol var ett före- och efter-ögonblick i livet, allt förändrades totalt. Från att vara tonåring hemma hos mamma och pappa, till genombrott, album och världsturné. Det var överväldigande. 

LÄS MER: Äventyraren Renata Chlumska: ”Dagen jag slutar vara rädd, slutar jag att vara nyfiken – och det vill jag inte” 

Agnes: ”Idol var en surrealistisk resa”

Hur tänker du på Idol-tiden idag?
– Det var en surrealistisk resa. Fin, eftersom den var min biljett in till musikvärlden, allt blev på allvar direkt. Men i dag inser jag hur långt ifrån musik och skapande det ligger.  

– Min paus handlade just om att förstå vem jag var i allt detta. Jag hade levt med höga prestationskrav i tio år och ville se vem jag var om jag kapade det ut mitt liv. När jag närmade mig 30 började jag också fundera på hur jag vill leva. I den åldern, 26–27, händer väldigt mycket i människan, lyckas man inte få rätsida på allt så tar folk i de allra värsta fallen livet av sig. Jag ville landa i mig själv, testa nya saker, växa som människa, få ny inspiration. 

Vad drömde du om när du tryckte på paus?
– Resa, ge tid för vänner och familj. Jag fick tid att leka runt, testa saker, bygga ett fint kontaktnät. Sen jag gick jag kurser, till exempel i musikproduktion. Från att ha varit beroende av andra fick jag verktyg som öppnade möjligheterna att styra mycket mer själv. 

 Det var ett modigt beslut att pausa från en bransch som rör sig så fort.
– Jag såg det aldrig som att jag var modig, det var så tydligt att det var vad jag behövde. Jag ältar ofta, väger för- och nackdelar. Men när det gäller de stora besluten har det alltid varit väldigt lätt att bara lyssna till vad kroppen säger.

– Jag vill vara sann i det jag gör och det hjälper att veta varför jag gör saker – vad som är syftet med min musik.

Agnes: ”Hbtq-världen tog mig till sitt hjärta, och till en ny nivå”

Och vad är det, syftet?
– Det är min lilla hemlighet, men jag känner att musik är ovanför ord. Jag vill kunna connecta med människor genom musiken, heala mig själv och förhoppningsvis heala andra också – öppna upp till något större, mäktigare. Den resan började nog när jag gjorde låten Release me, som gav mig en helt ny publik i hbtq-världen. De tog mig till sitt hjärta och mitt artisteri till nya nivåer. 

Vad betydde det för dig?
– Allt! Det är det största jag har varit med om. Att sjunga om att stå upp för sin frihet och se hur folk känner det till 100 procent. Folk som levt ett liv där de inte har den friheten. När människor skriver till mig att de kan acceptera sig själva och vara stolta över den de är – det finns inget annat än det som betyder något. 

Överväldigande upplevelser kan boosta kreativiteten, men de kan också kväva den, något som Agnes upplevt efter dödsmisshandeln av George Floyd i USA.

Att din hudfärg kan få dig att bli nedtryckt mot marken utan luft, utan försvar, och mördad – det är orimligt.

– Jag har försökt skriva ny musik, men det slutar med att jag bara ylar, ylar av sorg. Att din hudfärg kan få dig att blir nedtryckt mot marken utan luft, utan försvar, och mördad – det är orimligt. Det här hatet mot människor ... det finns inga ord. 

– Jag vill spy, spy av att detta händer nu och att detta händer regelbundet. Som vit måste man ta ansvar, se nyanser och ändra det man kan i sin omgivning. Som kvinna vet jag känslan av små nyanser och små händelser som kan gå obemärkt förbi, men som sätter spår. Under Meetoo fick alla nya glasögon för den situationen, det måste ske med rasismen nu också. 

LÄS MER: Elaine Eksvärds tips för att minska rasism: ”Hjälp andra att bli bättre – och bli det även själv” 

Hur tycker du att vi sköter det i Sverige?
– Sverige är läskigt på det sättet att vi ser oss som ett så jämlikt land, men det är bara att kolla på senaste valet för att inse hur det ligger till egentligen. Smygrasismen är farlig, lika farlig som den brutala öppna rasismen.

Agnes spelar in nytt album

Visste du under hela din paus att du skulle komma tillbaka till musiken?
– Inte i början, men efter ett tag blev det mer och mer tydligt att det var det här jag ville göra, samtidigt som jag insåg att man inte måste göra bara en sak. 

Vad är annorlunda den här gången?
– Perspektivet, jag har en tydligare tanke med det jag gör. Jag känner också ett annat ansvar. 

Hur då?
– Jag känner att jag måste göra något fint och bra av utrymmet jag fått. I en period när jag varken visste ut eller in och ifrågasatte allt pratade jag med min farbror Rolf. Han sa: ”Om man fötts med den röst du har, så har man ett ansvar.” Det träffade mig rakt i hjärtat, det var fint och samtidigt så typiskt för en tvärsäker 40-talist. De orden har hängt kvar i mig. 

Och nu jobbar du med ett album som släpps i början av nästa år. Vad kan vi förvänta oss?
– Jag nosar på soulig organisk disco, jag ser mig främst som en hippie-disco-person, haha. Jag inspireras både av tidig, klubbig 70-talsdisco och det mer romantiska. 

Agnes om sin stil: ”Jag gillar 70-talet”

Det syns i din stil också.
– Ja, 1970-talets stil står för den där spirituella hippiegrejen som jag gillar, blandat med gnistrande disco. Kanske kan vi hitta tillbaka till den livsfilosofin efter corona- pandemin? Allt har blivit mer sårbart nu och jag tycker att det finns en ny mjukhet i samhället. Vi har levt så länge med att varje individ är en ö, och nu ser vi att det inte går – vi måste jobba tillsammans.

LÄS MER: Stylisten: Frossa i 70-talets bohemiska känsla 

– För mig handlar stil om att förmedla en känsla, en stämning. Jag är inte så intresserad av mode och trender, och jag avskyr säsonger – jag vill att stil ska få vara tidlöst.

Vilka stilförebilder har du?
– De flesta som inspirerar mig är äldre personer, som Franca Sozzani, som var chefredaktör för italienska Vogue – hon var som en uppenbarelse att se. Jag inspireras också av Hilma af Klints konst. 

Agnes om vännen Aviciis bortgång

Doften av magnolia driver in genom grönskan och påminner om att naturen fortsätter att leva sitt liv oavsett pandemier. Vi människor är mer sårbara. Precis som Agnes nämner är åren kring 30 ofta turbulenta, och när hon för första gången klev ut på en stor scen igen efter pausen var det på hyllningskonserten för vännen Tim Bergling – Avicii – som avslutade sitt liv i april 2018. 

Tillsammans med pojkvännen Vincent Pontare framförde hon Tough love, en låt som Vincent skrivit tillsammans med Avicii och Salem Al Fakir, som också fanns med på scenen. Över 58 000 fans hade samlats på Friends Arena för att hylla sin idol.

Tim var för mig den här rena själen, och jag ville förmedla det vackra som han stod för.

– Men stämningen var intim som i ett vardagsrum. Alla framför och bakom scenen var lika emotionella, alla grät – det var otroligt starkt. Det var första gången jag och Vincent sjöng tillsammans, och att det var i det här sammanhanget gjorde det väldigt speciellt. 

– Det var viktigt för oss att det inte skulle bli en romantisk sång mellan oss, för det handlade inte om oss, utom om kärlek till allt och alla. Tim var för mig den här rena själen, och jag ville förmedla det vackra som han stod för. Det var ett fint sätt att hylla en vän.

Berätta hur det kom sig att du och Vincent sjöng in Tough love från början.
– Det var en märklig resa med den låten. När den skrevs var jag med i processen, och vi funderade över vilka som skulle sjunga den. Jag röstade på Justin Bieber och Selena Gomez.

– Sedan hände det hemska med Tim och allt las på is, tills familjen sa att de ville ge ut musiken han skrivit före sin bortgång. Så jag och Vincent sjöng in en demo, och när skivbolaget och familjen hört den ville de inte att någon annan skulle sjunga den. Det kändes jättefint, jag satt i tornet hemma och sjöng in den.

Agnes om pojkvännen Vincent Pontare

Hur träffades du och Vincent?
– På Rockbjörnen för elva år sedan, men vi kände till varandra redan innan genom gemensamma vänner.

Varför är han den perfekta personen för dig?
– Vi är väldigt lika i vad vi uppskattar i livet och vad vi drivs av. Vi har båda stora drömmar, men är samtidigt väldigt grundade. För oss är det viktigt att prioritera nära relationer och att inte försvinna in i något slags karriärbubbla. Och att kunna dela musiken med den man älskar är fantastiskt. Plus att vi båda älskar mat … 

Året efter Aviciis bortgång förlorade Sverige en till stor musiker, och ni ännu en vän – Marie Fredriksson. Du sjöng också på hennes minneskonsert.
– Det var den andra überemotionella stunden på kort tid, och mycket jobbigare att genomföra, eftersom Maries minneskonsert kom närmare inpå hennes bortgång. Så när jag sjöng It must have been love var jag både ledsen och nervös – två så otroligt olika känslor. Jag jobbade mycket med meditation inför det uppträdandet.

Och så är vi där igen, i de stora känslorna, där Agnes anar att hon hör hemma.

– Där folk blir som mest berörda, där är man närmast det rena. Jag tror att jag befinner mig där – att jag vill göra något universellt och beröra med det.