Artisten Frida Hyvönen: ”Vad är så himla bra med att vara snygg?”

Med sitt förra album, 2016 års Kvinnor och barn, det första hon gjort på svenska, nådde artisten Frida Hyvönen ut på ett helt nytt sätt. Vid det laget hade hon släppt skivor sedan 2005, turnérat hårt, samarbetat med både en fotograf och ett danskompani, som första popartist spelat på Dramatens scen – och inte minst gjort sig känd för sina intensiva spelningar. På nya skivan Dream of independence återvänder hon till ­engelskan men i övrigt är mycket sig likt i den text- och melodistarka värld som vi förväntar oss från Frida­ ­Hyvönen och hennes piano. 

Kan du berätta om nya albumet?
– Jag har skrivit mycket musik de senaste åren som jag slängt, det var lite som att jag behövde skriva i kapp. Efter det gick det ganska enkelt att skriva och berättelserna har fått styra, mer än på tidigare skivor. Det här är den första skivan jag producerat själv, tidigare har jag ofta haft en person till med mig. När man är ensam med visionen om hur allt ska vara måste man lära sig att propsa på saker, att vara jobbig och projektleda. Den biten har varit ny och hyfsat svår. Tematiskt har det funnits ett slags tanke om följande och ledande och omslaget hör ihop lite med det. 

Ja, vad är historien bakom det otroliga omslaget?
– Sara-Vide Ericson är en av mina favoritkonstnärer, vi har länge varit varandras beundrare på håll. Nu frågade jag om hon ville måla omslaget för skivan. Jag är avport­rätterad vid vattnet som en gudinneliknande person, som hittar stoff där i den skeva spegelbilden. Att höja sig över naturen genom att dämma upp floden och utvinna energi är en metod som är känd i andra sammanhang, i det här fallet handlade det om att dämma upp floden och stanna upp i stället för att följa med flödet – att det är en kraftansträngning att titta ner och plocka upp det som finns där. 

Hur var det att bli avbildad?
– Att bli porträtterad av någon som man beundrar har varit väldigt speciellt. Nu finns det liksom en bild av någon som liknar mig i Sara-Vide Ericsons bildvärld, som jag själv är så fascinerad av. Bilden hänger också ihop lite med titelspåret Dream of independence, där jag raljerar lite över oberoende och att det skulle vara något man fötts med. Man har kanske varit tvungen att leda för att de ledare man har inte är bra nog. 

Frida om mode och sin egen stil

Vem inspireras du av, musik- och modemässigt?
– Musikmässigt inspireras jag av Dolly Parton och Annie Fischer. Modemässigt av Tierra Whack, Isabelle Adjani och Angela Davis.

Hur ser din relation till mode ut?
– Jag är en sucker för material och kvalitet, men har en väldigt svag relation till konsumtionsmode. Jag älskar att titta på kläder från typ Christian Dior, det där välsydda och de fina tygerna. Men jag köper sällan kläder.

”Jag älskar att titta på kläder från typ Christian Dior, det där välsydda och de fina tygerna”.

Hur skulle du beskriva din stil?
– Färgglad och långsmal.

LÄS ÄVEN: Tio kvinnor du ska hålla lite extra koll på under 2021 

Tänker du på hur du ser ut när du sitter vid ditt piano på scen?
– Väldigt lite tror jag, alltså när jag spelar. Innan tänker jag förstås på hur jag ser ut, det vill säga jag har kanske sminkat mig och valt något att ha på mig och det är en hel vetenskap i sig. Alltså, vad som blir bra på scen och som är kul att utforska. Hur man måste sminka sig om det ens ska bli något, att det ska synas. 

Ja, hur tänker du kring scenkläder och smink?
– Jag brukar sminka mig ganska mycket runt ögonen, på ett visst sätt som jag har arbetat fram. Jag tycker att det förstärker berättelsen om ögonen är ganska runda. Privat har jag ganska ofta röda läppar om jag går på fest, men på scenen har jag märkt att det är mer uttrycksfullt med bara läppar. Jag var med om en hästolycka när jag var i nioårsåldern, så jag har liksom en lite hopklistrad och sned överläpp, vilket jag tycker ser lite känsligt ut när jag är osminkad. Det har jag tänkt på när jag ser bilder, att det är en positiv sak om man vill uttrycka något. 

Hur då?
– Det här är ju överkurs, men jag säger det ändå, att det är någonting med balansen i scenkläder och text där jag tänker ganska mycket på det tjusiga, men ändå det som är sårbart och tillgängligt. En stil som är någonstans mellan tjusig och sårig blir nästan som ett pansar på scenen, för man är som skyddad i det om det landar rätt. Det är en intressant konst. Jag älskar när folk är fint klädda, men jag avskyr när det är för perfekt. Så skönt som ett överjordiskt vackert ansikte kan vara att titta på en stund, typ ett barn, så är det någonting som öppnar upp så mycket om det finns något där som är sårbart eller fult. 

Frida om sina låtar – och folks respons på dem

Finns det något recept för en typisk Frida-låt?
– Jepp! En bra text, som ofta handlar om ett tema som inte är överrepresenterat i popmusiken, en röst som hellre berättar än sjunger vackert och så ett piano som ackompanjerar detta. 

Dina texter är ofta som små detaljerade noveller i jag-form. Hur mycket av dig finns det i lyriken?
– De är oftast inspirerade av händelser i mitt eller någon närståendes liv, men det är inte alltid jag som är ”jaget” i berättelsen och detaljerna är nästan alltid något som kommer fram i en skrivprocess. Jag vill på något sätt inte riktigt prata om det … Jag vet att vi lever i en tid som är väldigt exhibitionistisk och så vidare. Jag upplever inte att jag vill skriva för att visa upp mitt liv, utan det är mer att jag lånar från mitt liv för att kunna skriva.  

”Jag skriver inte för att visa upp mitt liv.”

– Det upplevde jag väl lite med Fredag morgon (som handlar om psykisk misshandel, reds anm.), att jag fick väldigt mycket gensvar på den låten. Många kände igen sig och flera kvinnojourer har använt låten. Det gjorde mig väldigt stolt och det har jag mycket lättare att förhålla mig till, att låten är användbar – mer än att någon hör av sig och tycker synd om mig. Den låten baserar sig absolut på händelser från mitt eget liv, men gravt omskrivet, och när låten kom ut var det flera år sedan allt hände. Som singer-songwriter är man både manusförfattare och skådespelerska i någon mån. Det kanske är tråkigt att säga så, men jag tycker inte att det ska förminska saken. Det är så eviga saker, det mänskliga … Jag kan tycka att det är intressant att ha en curerad och väl genomtänkt text via vilken man kan prata om de här känslorna vi alla delar. 

Frida om hur hon ser på att bli äldre

På nya skivan sjunger du om ett ansikte som förändras. Hur ser du på åldrande?
– Jag gillar att bli äldre. Alltså mitt liv har bara blivit bättre ju äldre jag blivit, med några dippar här och var. Att ungdomen är slösad på de unga är allmänt känt och det kan jag tänka kring både utseende och energi. Sedan har jag tänkt mycket på, och det är väl ett ålderstecken, vad är det som är så himla bra med att vara snygg? Alltså, vad är det som är så bra med att se fräsch ut och vara ung? Jag vet inte, det finns något i det som sitter ihop med individualismen och konkurrensen som jag upplever finns i oss så starkt. Men i ett civiliserat samhälle styrt av kapitalism och patriarkat, jag kan inte utesluta att det skulle vara möjligt att verkligen uppskatta andra saker än sitt eget ungdomliga ansikte. 

Kan du utveckla det?

– Alltså, det är någonting med det här att man ska fokusera på sin egen spegelbild, fräschör och ungdomlighet som känns som en dimridå. Vi är så inlärda att det är där vårt värde sitter och det är väldigt sorgligt, eftersom det är så odemokratiskt. Sedan kan man förstås, om man vill, lägga pengar på att bygga om sitt utseende, men om du frågar mig så är det lite fel fokus.
– Just det yttre förfallet, det är ju hiskeligt att uppleva. Men det borde inte vara hela världen. Känslan av panik inför åldrandet bör snarare undersökas än reageras på – och bemötas med humor och intelligens och acceptans. Att man låter saker få bli större än den egna spegelbilden och förfasas över den. Tänk den dagen man plötsligt dör, och så är det enda man gjort att titta sig i spegeln.

LÄS ÄVEN Eva Dahlgren: ”Det är skönt att bli äldre och slippa försöka behaga”