Carina Bergfeldt: ”Jag är svag för män som har självkänsla nog att gå bakom en stark kvinna”

Intervjun börjar inte superbra. Carina Bergfeldt vänder sig nämligen omedelbart emot frågan om hur det känns att ta över som talkshowvärd efter Fredrik Skavlan.

– Alltså. Jag kommer inte att göra ett nytt Skavlan. Fredrik ska vara föräldraledig i vår, och även om jag får hans slot-tid ska jag inte vikariera för honom. Jag gör ett helt nytt program. 

Hon har stängt in sig i sovrummet. Sonen Hamilton, 10 månader, tar sin eftermiddagslur, och nu finns tid för coronasäkrad telefonintervju. 

Det har varit ett extremt intensivt år för Carina Bergfeldt, men om hon är trött märks det inte. Hon pratar snabbt och ändå eftertänksamt. 

Nej, förklarar hon. Den talkshow hon ska leda på bästa sändningstid, fredagskvällar klockan 21, kommer att innehålla både kända och okända människor. Den röda tråden kommer att vara att alla som deltar har något att berätta. 

– Under mina tre och ett halvt år som utrikeskorrespondent i USA träffade jag massor av ovanliga vanliga människor. Folk behöver inte vara kända för att ha en historia att berätta. Jag vill gärna ha åtminstone en sån person i varje program. 

Folk behöver inte vara kända för att ha en historia att berätta.

Hon tystnar en stund. Säger sedan att hon är allergisk mot intervjuer med ”kändisar som bara sitter i rutan för att de vill kränga sin bok” och att hon hellre vill intervjua ”folk som har något att berätta som vi inte ens visste att vi ville veta”. 

Har du någon drömgäst?
– Prins Daniel! Han är en fantastisk kombo av att ha en vanlig bakgrund och ett ovanligt liv. Dessutom är jag svag för män som har självkänsla nog att gå två steg bakom en stark kvinna.

Brinner för jobb och familj

Carinas egen man Jesper, dansk tv-journalist som hon mötte under sina år som utrikeskorrespondent, är ett utmärkt exempel på en sådan man.

– När jag blev hedersdoktor vid Umeå Universitet för ett par år sedan sa Jesper: ”I can’t wait until I’ll be introduced as Mr and Doctor”, säger Carina och skrattar. 

De verkar vara ett stabilt team, hon och Jesper. Två människor som brinner för både sina respektive jobb och för familjen. 

Därför var valet egentligen självklart när de båda, trots nästan nyfödd Hamilton, valde att fortsätta jobba. Strax efter Hamiltons födsel på alla hjärtans dag, drog nämligen valkampanjen i USA igång, det som i medierna kallades för ”ödesval”. 

Att sitta stilla i soffan och bara vara föräldrar var otänkbart för både henne och Jesper.

– Att befinna sig på läktarplatsen under valet hade varit skittråkigt. Jag kände starkt att jag ville följa Trump i mål. Men, det var en ganska hysterisk tid.

Att befinna sig på läktarplatsen under USA-valet hade varit skittråkigt.

Hon beskriver hur hon och Jesper, när det var som mest intensivt, detaljpusslade för att få dagarna med Hamilton, tv-sändningar och presskonferenser att gå ihop. 

– USA i dag är ett väldigt splittrat land. Landet har nått en punkt där bägge sidor är skräckslagna – och rädda människor kan bli destruktiva. 

Vilket var ditt starkaste intryck av valet i USA?
– Det var när Trump höll sitt tal på valnatten, och tre olika tv-kanaler avslutade sändningen eftersom han ljög så mycket. Det är otroligt svårt att bevaka en person som ljuger!

Själv har hon gång efter annan, anklagats för att vara Trump-hatare. Men, säger hon, det handlar inte om att hon hatar Trump. 

– Det är svårt att som journalist hantera att världens mäktigaste man blåljuger regelbundet, eftersom du måste välja att antingen påpeka det - och bli anklagas för att hata Trump - eller ignorera det - och låta totala lögner stå oemotsagda. Det tampades jag med näst intill dagligen, att göra den avvägningen. 

LÄS ÄVEN Historiska Kamala Harris: ”Jag är den första kvinnan på den här posten, men jag kommer inte att bli den sista” 

Sommarpratet som berörde Sverige

När jag, inför intervjun med Carina, lyssnar på sommarpratet hon höll i Sveriges Radio 2019, är det omöjligt att hålla tillbaka tårarna. 

Om Carina Bergfeldt som tioåring skulle siat om framtiden, hade hon nog aldrig vågat drömma om att bli en av Sveriges skickligaste och mest omtyckta journalister. 

Öppet berättar hon om en pappa som utan pardon sa att Carina hade en vedervärdig personlighet. Som misshandlade hennes mamma och som länge fick Carina att sluka hans sanning om dotterns värdelöshet med hull och hår. Att det enbart var hans sanning, och inte sanningen, har tagit Carina åratal att inse. Länge, länge, gick hon runt med en känsla av att vara exakt så värdelös som han påstod att hon var. Och än i dag får hon kämpa med tron på sig själv, kämpa för att inse att hon är värd att älskas, att hon har något att komma med och att hon är en duktig yrkeskvinna. 

Sommarpratet var som att öppna Pandoras ask. Lyssnarreaktionerna strömmade in. Hon fick 4 000 mejl. Ett minns hon extra starkt. Mejlet från en elvaårig flicka som tagit mod till sig att kontakta Barnens rätt i samhället, BRIS, efter att ha lyssnat. 

Kanske höll hon sommarpratet hon själv hade behövt höra när hon var barn. 

Var fick du din trygghet ifrån som barn?
– Ingenstans.  

Nej. Carina överlevde genom att drömma sig bort. När hon inte läste skrev hon själv. Och hela tiden närde pappan hennes ruttna självbild. I dag har hon insett att skammen inte är hennes. Att det inte är henne det är fel på. Hon har också insett vikten av att prata om destruktiva relationer. För länge lät hon sig utnyttjas i både vänskaps- och kärleksrelationer. 

– Pappa sa alltid ”skit ska skit ha”. För mig innebar det länge att jag delvis levde efter det. Sökte mig till människor som behandlade mig oschysst, eftersom jag inte visste något bättre.

LÄS ÄVEN Äventyraren Renata Chlumska: ”Dagen jag slutar vara rädd slutar jag att vara nyfiken – och det vill jag inte” 

Lång sträcka till läkning

I vuxen ålder gick Carina länge in i relationer med en extremt låg kravlista. Det var först när hon träffade Jesper som hon insåg vad verklig kärlek, ömsesidighet och trygghet innebär. 

– Jesper jobbar hårt för att få mig att förstå att jag är värd något. Jag har även gått i massor av terapi. Det är något som alla skulle behöva göra … 

Pappan har hon ingen kontakt med överhuvud taget längre. Och, det där påståendet om värdelösheten är lika bra att ta kål på direkt. 

Efter att ha gjort praktik på Skaraborgs Läns Tidning fick Carina ett vikariat på Aftonbladet som 26-åring. I bagaget hade hon en journalistexamen från Göteborgs Universitet och studier i internationella relationer på bland annat Columbia University i New York. 

– Jag tillhörde inte dem som någon ville satsa på, men fick vara kvar eftersom jag skrev snabbt.

Framgång, priser – och framtid

Så Carina stannade kvar. Och för sin bevakning av massakern på Utøya vann hon 2012 Stora Journalistpriset. Sedan dess har hon fått en rad utmärkelser för sin berättarförmåga, och när hon 2016 fick erbjudandet om tjänsten som Sveriges Televisions utrikeskorrespondent i Washington hade hon aldrig tidigare jobbat med tv. 

Det visade sig vara ett lyckodrag, både för oss tittare och för henne själv. 

– Jobbet som utrikeskorrespondent är det roligaste jobbet jag har haft i hela mitt liv! Att vakna på morgonen, gå igenom precis allt som hänt i området, prata med redaktionen och sedan kuska runt i USA och rapportera tillsammans med sin fotograf som man jobbar i tajt samarbete med … 

Det låter som om du inte lagt karriären som utrikeskorrespondent på hyllan?
– Just nu är jag utlånad av SVT:s utrikesredaktion för att göra talkshowen. Hur det blir sedan beror lite på hur det går med Hamilton. Men absolut att Jesper och jag vill tillbaka till USA någon gång. 

Vardag på Instagram

I dag har Carina Bergfeldt nära 123 000 följare på Instagram. Det föll sig naturligt att börjar rapportera på sociala medier. 

– Jag började summera det jag rapporterat om på dagarna, så att folk kunde läsa och jag märkte att människor uppskattade de här samman­fattningarna. 

Snart började Carinas inlägg varvas med mer personliga reflektioner. Vissa är av allvarlig karaktär, som påminnelsen om den internationella dagen mot kvinnovåld, andra är av mer lättsam art som får oss att dra på mungiporna, som de fina bilderna på sonen. 

Hur har din egen barndom påverkat ditt sätt att vara förälder?
– Jag är otroligt noga med att Hamilton ska känna sig trygg och älskad. Risken är väl att jag skapar en unge med helt förvriden självbild. En narcissistisk skithög, säger Carina och skrattar glatt. 

Den risken känns ärligt talat ganska liten. För, det spelar nog ingen roll hur mycket positiv feedback som föräldrarna öser över honom. Det är inte en alltför djärv gissning att den empatiska och lyhörda förmåga som visar sig i Carina Bergfeldts journalistiska förmåga även visar sig i hennes sätt att vara förälder.