Eva Dahlgren: ”Det är skönt att bli äldre och slippa försöka behaga”
Eva Dahlgren har fyllt 60 och släpper ett nytt album som tar med lyssnarna genom det djupaste mörker – ut i ljuset och solen. För Damernas Värld förklarar hon det vackra i vemodet och storheten i att drömma. Och att sedan släppa taget om de där drömmarna.
Eva Dahlgren och jag har mötts en gång tidigare – för 34 år sedan. Jag var 11 och bad om hennes autograf på flyget mellan Umeå och Stockholm. Eller, helt ärligt var jag för blyg för att prata, så min kusin AnnaLena fick sköta snacket. Jag ramade in den där autografen sedan.
– Jag hade förmodligen hälsat på min pappa i Umeå. Han kan inte släppa taget om Västerbotten och frågar ibland när jag ska flytta ”hem”. Och även om jag var jätteliten när jag lämnade Umeå känner jag fortfarande starka band, berättar Eva Dahlgren, och fortsätter:
– Det lustiga är att alla musiker i bandet jag spelar med nu kommer från Umeå. Trådarna har liksom knutits ihop.
Men hemma är på Stockholms Söder, i ett slottsliknande hus där Eva tar emot i sin källarstudio. Det låter kanske mörkt, men har en magisk rymd med högt i tak, vitmålade buktiga bergväggar med konst och fotografier. Bilder av Eva, bilder tagna av Eva, bilder av släkt och vänner. I dörrvalvet hänger en rödvit boxsäck och ett par boxningshandskar.
– De är bra när jag blir frustrerad över att musiken inte kommer ut som jag tänkt, förklarar Eva och byter plats från fåtölj till soffa. Under den öppna munkjackan har hon en svart t-shirt med hustrun Efva Attlings koncept The Högdalen tryckt över bröstet.
LÄS OCKSÅ: Se Efva Attlings imponerande stilresa från då till nu
Eva Dahlgren om nya albumet Evalution
Mitt barndomsminne säger en del om hur länge Eva Dahlgren funnits i det offentliga medvetandet. När hon inte syns i offentligheten på ett tag märks det, och när det blev officiellt att hon släpper nya albumet Evalution i sommar skrev en tidning: ”Nu har Eva Dahlgren kommit upp ur sin källare”, som om hon suttit här nere hela tiden sedan förra skivan.
– Jamen lite så är det. Fast jag turnerade en hel del innan jag satte mig för att skriva igen. Jag ser mig som en åker som ligger i vila en period, sedan sår man och skördar. Jag befinner mig i ett ständigt kretslopp, förklarar hon.
Eva Dahlgren
GÖR: Musiker.
ÅLDER: 60 år.
BOR: På Södermalm i Stockholm.
FAMILJ: Frun Efva Attling och två vuxna bonusbarn.
AKTUELL: Släpper albumet Evalution den 28 augusti.
Vad kan vi förvänta oss att få höra den här gången?
– Både sorg och glädje. I början kämpade jag verkligen och kom inte framåt, sedan hade fotografen Mikael Jansson en stor utställning om Förintelseöverlevare. Jag drog mig för att gå dit, för jag visste att jag skulle gråta så mycket. Men sista dagen tog jag mig samman, såg den och blev precis så berörd som jag trott. Sedan gick jag hem och skrev den första låten på albumet: För de andra. Det blev en stor, ödslig och sorgsen låt om att vi aldrig, aldrig får glömma, och att vi måste leva våra bästa liv för dem som är döda.
– Då trodde jag att hela albumet skulle bli mörkt och sorgset. Jag hade också gått igenom en sorgsen period i mitt liv, förlorat vänner… Men livet är ju inte bara sorgligt, som tur är.
Vad hände?
– Jag skrev mig igenom mörkret, och på andra sidan var det fullt av det härliga, ljusa. Så albumet slutar i ljuset, i solen.
Det ligger ett vemodigt filter över allt det vackra i din musik. Är det så det du ser världen också?
– Jag tror det. Om man inte värjer sig från sina känslor är de så väldigt stora. Det vilar ett enormt vemod i att vara människa, men det är inte sorgligt – tvärtom vackert och underbart. Man kan vara himlastormande kär och lycklig mitt i vemodet, samtidigt som man vet att det här kommer också att gå över, att ta slut.
Det låter lite Västerbottniskt.
– Ja, jag tycker att de västerbottniska vidderna är vemodiga – och väldigt vackra.
LÄS OCKSÅ: Efva Attlings bästa skönhetstips för 50-plussare
Eva Dahlgren: ”Jag har alltid varit en stor drömmare”
Du är en drömmare?
– Jag har alltid varit en stor drömmare, hela min varelse är byggd på dagdrömmar och fantasier. De flesta drömmar förverkligas ju inte, i alla fall inte när man drömmer så mycket som jag, ler Eva.
– Men det finns en tacksamhet över det som inte blev också, över att jag hamnat just här. Om det handlar singeln En liten sång om flykt.
Den låten är tillägnad din mamma Birgit, för att hon lärde dig att drömma stort?
– Jag minns hur vi satt i hennes sovrum när jag var liten och hon blåste på mina ben med sin hårtork och sa: ”I länder som ligger söderut känns vinden alltid så här varm mot benen när man cyklar”. Och så blundade vi och låtsades att vi cyklade i ett varmt land. Det var nog då jag fattade att man kan drömma sig bort till andra platser.
Du ärvde en dröm av henne också?
– Jag övertog hennes dröm om att spela piano, ja. Hon köpte ett till mig och min bror, som vi fick utforska på egen hand. I kommunala musikskolan var pianoklasserna alltid fullbokade, det fanns bara lediga platser för fagott och oboe. Och fiol – som jag kämpade på med. Det var fruktansvärt tråkigt, men pianot blev en egen värld att leka i. Och där gjorde jag min egen musik, för jag visste ju inte hur man spelade andras.
Och av din mormor tog du över gitarren?
– Mormor hade en dröm om att spela gitarr, men hon gick också på gitarrkurs för att hon trodde att det skulle finnas en massa karlar där. Men de var inte så många, och de som fanns var väl halvroliga. Hon tyckte också att det var väldigt knepigt, och när läraren sa nej till att klippa av några strängar för att göra det lättare hoppade hon av. Och då tog jag över gitarren.
LÄS MER: Helen Mirren, 74: ”Njut av att åldras – du har ändå inget annat val”
Vad drömde du om som barn?
– Min första livsdröm var att bli bilmekaniker, mina morbröder hade ett underbart garage.
Vilka drömmar har gått i uppfyllelse?
– Att bo i det här huset! Det fantiserade jag om redan som liten. Då bodde vi i Vendelsö och brukade ta bussen in till Åhléns för att handla – jag, min mamma och min bror. Från bussen såg man det här huset, och jag brukade tänka att där bor det prinsessor. Och att någon gång skulle jag bo här och vara en prinsessa. Och nu gör jag det – även om jag inte är någon prinsessa.
Eva Dahlgren om sin fru Efva Attling
Din fru Efva säger att du är väldigt hård mot dig själv när du jobbar?
– Det måste jag vara, det finns ingen anledning att vara en mjukis. Det är som att gå och träna och bara träna lite grann – det ger ju ingenting.
LÄS MER: Efva Attlings skönhetstips: ”Bästa produkten för kvinnor över 50”
Du och Efva har väldigt olika approach till arbetsprocessen – hon visar varje skiss för dig, men hon får inte lyssna på något du skrivit innan det är klart?
– Nej, jag är inte intresserad av vad någon annan tycker och vill inte ha någon enda åsikt medan jag arbetar.
Ni är väldigt olika som personer också?
– Ja, jag brukar kalla oss för Gräsklipparen och Ferrarin. Det är jag som är gräsklipparen – den långsamma.
Du kan inte bli stressad av henne och hon frustrerad av dig?
– Jo, absolut! Men nu har vi varit ihop så himla länge att man har lärt sig hur det funkar. Det är berikande också, att vara tillsammans med någon som är så olik en själv. Som har egenskaper som jag kanske önskar att jag hade – men som jag är glad att jag inte har, haha.
Det är berikande att vara tillsammans med någon som är så olik en själv
Och Efva får inte lyssna på musik hemma?
– Hon kan så klart lyssna i lurar, men att spela den högt blir för störande för mig. Jag lyssnar faktiskt inte på musik, jag har för mycket av det i huvudet.
Tystnar den aldrig?
– När jag åkte på semester tidigare i år gjorde den faktiskt det, det var som att jag bara tryckte på en knapp – otroligt skönt. Sedan när jag landade på Arlanda började det direkt igen.
Hon nynnar lite på en melodi.
– Men det har funnits andra, ofrivilligt tysta perioder också.
Hur har det varit?
– Det har inte känts som jag. Det har hänt när jag till exempel ifrågasatt vad jag håller på med. Det är inte så roligt, men nyttigt. Jag har undrat vad det är som är så nödvändigt med det jag gör, när det finns andra yrken som är nödvändiga på riktigt. Men så blir jag påmind om att mitt jobb faktiskt är viktigt också.
Och då spelar musiken upp igen?
– Precis!
Eva Dahlgren om podden Doubletrouble
Du och Efva har en podd som heter Doubletrouble, varifrån kommer namnet?
– När vi bodde i New York var det en bartender som kallade oss för det när vi presenterades som Eva och Efva. Och det är ju faktiskt det vi är. Men i Italien heter vi Eva uno och Eva due.
Vem är vem?
– Jag är due, jag förstår inte varför, skrattar Eva.
– Eller jo det gör jag väl. Efva pratar italienska, så jag får alltid tala genom henne.
Och så finns det namnet Evorna …
– Ja, och säkert fler också.
Hur är det att liksom vara ett koncept?
– Man tänker inte på det i vanliga livet, hon är ju hon och jag är jag. Och hon stavar med F, det är den stora skillnaden, haha.
LÄS MER: Eva Dahlgren om nya podcasten med frun Efva Attling: ”Vi fungerar olika, men vi behöver varandra”
I sommar har du fyllt 60 ...
– Ja, men allt är ju inställt nu, så jag tänker att jag ska vara 59 ett år till. Spara på firandet.
Eva Dahlgren: ”Som tjej är det skönt att bli äldre”
Hur tänker du kring åldrande?
– Man får vara glad så länge man är vid liv, för varje dag jag blir äldre blir jag glad. Man förändras så klart, jag kan inte använda min röst på samma sätt längre. Det är frustrerande men jag får parera det, använda mig av det jag har.
– Men inuti huvudet är jag närmare min ursprungsmänniska, den jag föddes till, än någonsin. Jag är närmare mitt femåriga jag i dag än när jag var 35 och fortfarande sökte efter människan jag ville vara. Nu har jag hittat den som jag är och vill vara.
Finns det fler positiva aspekter?
– Ja, som tjej är det också skönt att bli äldre och slippa försöka behaga. Det har jag alltid tyckt har varit så förnedrande.
När slutade du med det?
– Det kommer nog gradvis, och helt plötsligt känner man: Jaha, jag bryr mig inte! Kommer underfund med att man bara kan gå ut i världen och vara en människa – på lika villkor. Det är befriande.
Stilen kommer naturligt
Din stil känns väldigt cool och självklar. Kommer den så naturligt som man får intryck av?
– Det gör den nog faktiskt. Jag är inte så modeintresserad egentligen, men lever med ett modelejon som är intresserad av modet som konstform. För mig är kläder som möbler, fotografier, tavlor. Jag tycker om när det är rakt och platt och ljuset faller snyggt, med hårda skuggor. Jag gillar inte böljigt, blommigt och färgigt – utan rakt och svart eller vitt.
Har det alltid varit så?
– Ja, men det är klart att jag har gått i fällor också. Du vet när man ska på sommarturné och får en skön bild av att det ska vara varmt och man spelar gitarr vid en eld bakom scenen efter giget. Lite woodstock och hippie. Ibland har jag gått på det och klätt mig så, men det är inte riktigt jag.
Jag trivs bäst i svart helt enkel, och jag brukar säga att det är för att jag har en sån sprudlande personlighet – det får inte bli för mycket, haha
– Och så blir ju aldrig den där bilden sann heller – det är kallt och regn och mygg. Jag trivs bäst i svart helt enkelt, och jag brukar säga att det är för att jag har en så sprudlande personlighet – det får inte bli för mycket, haha.
Du verkar orädd inför att testa nya uttryck: filma, fota, skriva barnböcker?
– Jamen musik är också att hela tiden göra helt nya grejer. Att kasta sig ut, börja om med ett blankt papper. Det är lika nervöst varje gång. Så de andra sakerna är egentligen inte mer nya eller läskiga än musiken. Allt är lika spännande.
Nya albumet heter Evalution, var i utvecklingskurvan befinner du dig?
– Mitt förra album skrev jag lite i New York, lite i Sverige – det gick dåligt både där och här. Men sedan träffade jag producenten Johannes Berglund. När jag gick in i hans studio och fick se bilden av Västerbottensslätten på hans datorskärm så förstod jag att det här kanske skulle funka. Och så gjorde han det helt fantastiskt.
– Så Eva-utvecklingen är nog i en fas av pånyttfödd kärlek till musiken, som jag har fått med Johannes och Umeåmusikerna. Jag har fått tillbaka en tro på musiken och vad den kan göra med människor.
Eva Dahlgren om sin låt med Jocke Berg
Min favorit på Evalution är oändligt vemodiga och svindlande vackra Den jag är, som du sjunger tillsammans med Jocke Berg. Hur är det att ta med sig sina vänner in i musiken?
– Jag ville först inte fråga honom, men låten krävde att han skulle vara där. Den blev inte riktigt färdig förrän han var på plats, jag hörde hans röst i mitt huvud.
Den skuggar din röst så vackert genom låten.
– Ja, han fanns väl i mitt system när jag skrev den. Det var den sista låten jag skrev. Egentligen var albumet färdigt och höll på att mixas, men så blev jag sjuk och fick stanna hemma. Då kände jag att jag inte var riktigt klar – och det var den här låten som saknades. Det var en otrolig känsla när den kom till mig.
Det finns i slutänden bara en devis att leva efter: frihet, jämlikhet och vänskap
– Den knyter ihop tankebanan på Evalution. Från För de andra, om allt det onda vi människor gjorde under andra världskriget och hur de tankegångarna nu kommer tillbaka i samhället. Till Den jag är, som säger att vi är varandra jämbördiga – alla människor. Det finns i slutänden bara en devis att leva efter: frihet, jämlikhet och vänskap. Det är de hörnstenarna vi måste vila på.
Uppe på gatan igen fångas jag i ett av coronaårets plötsliga regn. Det är en tröst att veta att under mig ligger en värld av vackert vemod. Där musiken aldrig tystnar.
LÄS MER: Efva Attlings stilresa – från popstjärna till smyckesdrottning
STYLING URSULA WÅNGANDER
FOTO PETER GEHRKE/LUND LUND
FOTOASSISTENT GUSTAV HAGSTRAND
HÅR & MAKEUP FREDRIK STAMBRO/LUND LUND
