Författaren Katarina Wennstam vill ändra hur vi ser på kvinnliga offer

Den 9 augusti hade regissören 

Quentin Tarantinos hajpade nionde film, Once upon a time in Hollywood - med Brad Pitt och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna - premiär. Filmen utspelar sig i Los Angeles år 1969, samma år som den ökända Manson-familjen härjar i staden.

Charles Manson, den karismatiske sektledaren som låg bakom de brutala morden på den höggravida skådespelaren och modellen Sharon Tate och hennes vänner har figurerat i många filmer, serier och böcker. Men nu kanske Sharon Tate får en chans att inte bara vara ett vackert offer, utan en mångsidig person med en egen historia? Det verkar inte så.

Vid presskonferensen efter filmpremiären i Cannes i maj fick Quentin Tarantino frågan varför han underanvänt Margot Robbie, som spelar Tate i filmen, och som har väldigt få repliker, varpå han snabbt svarade: "Jag avvisar din hypotes". Margot Robbie lade till att den lilla skärmtid hon hade räckte, för att "de ögonblick som jag fick på skärmen gav mig möjligheten att hedra Sharon och hennes ljus".

Foto: Elisabeth Ohlson/Albert Bonniers

Ljus. Det är A och O för kvinnliga offer som helst ska vara vackra, milda och oskyldiga för att spela den perfekta rollen både i fiktion och i massmedias narrativ vad gäller våld, och dödligt våld, mot kvinnor.

Författaren, debattören och journalisten Katarina Wennstam har pratat och skrivit mycket om medias rapportering om mäns dödliga våld mot kvinnor. Där allt som rör själva brottet ska grävas i in i minsta detalj och dras upp på löpsedlarna eller skickas i smaskiga nyhetsflashar till våra mobiler. Och ju mer passande offer, desto mer uppmärksamhet får de.

– Vita, vackra kvinnor som mördas säljer, och blir stora nyheter. Det är samma sak med biofilmer, romaner och tv-serier. Som när Laura Palmer i Twin Peaks spolas upp ur vattnet och ser ut som Törnrosa ... så ser inte en kvinna som legat död i sjön ut. Tro mig, säger Katarina Wennstam.

I augusti kommer hennes nya bok Vargen, den sjunde i serien om advokaten Shirin Sundin och polisen Charlotta Lugn. Vargen handlar om hur den mediala cirkusen utnyttjar spektakulära brott för att skapa maximalt intresse, och att det görs skillnad på kvinnor och kvinnor då den tar upp två parallella fall med liknande utfall, men som får helt olika mediebevakning. Något Katarina Wennstam menar också är tydligt i verkligheten.

Ett typsikt kvinnligt offer? Författaren Katarina Wennstam försöker alltid beskriva ett offer med hänsyn och integritet. Foto: TT

Och trots att även Katarina Wennstam skriver om dödligt våld mot kvinnor har hon beslutat sig för att göra sitt bästa för att göra det på ett annat, mer respektfullt sätt.

– Jag bestämde mig för att skriva böcker om mord på kvinnor just för att problematisera att vi skriver så mycket om mord på kvinnor. Det låter kanske lite komplicerat, men jag vill visa att det kan göras annorlunda. Jag beskriver till exempel inte hur kropparna ser ut, och det behövs inte för att man ska tycka att det är fasanfullt. Det är en kvinna som är död, en familj har förlorat en anhörig på ett onaturligt sätt. Det händer något när man bestämmer sig för att inte beskriva obduktionsrapporten, utan i stället rikta blicken åt ett annat håll.

Katarina Wennstam: Hur skulle jag vilja bli beskriven om något hände mig?

Enligt Katarina Wennstam handlar det om två saker - hänsyn och integritet.

– Hur skulle jag vilja bli beskriven om något hände mig? Skulle jag vilja att media skrev om hur min kropp såg ut, eller att de pratade om vem jag var? Jag skrev om det i samband med mordet på Kim Wall, om vilket extremt fokus det är på kropp när kvinnor blir mördade, i stället för personen bakom, och hur problematiskt det är. Det är inget nytt, det hände 1969 när Sharon Tate dog, det hände före det, och det händer nu.

Och när det gäller våld mot män är rapporteringen något helt annat.

– Egentligen är det märkligt att vi kvinnor går runt och är betydligt mer rädda än våra killkompisar. Det är farligt för killar att gå på krogen, de löper stor risk att bli utsatta för våld. Men det våldet pratas det inte om på samma sätt. Och om en man mördas beskrivs handlingen på ett annat sätt, på avstånd. Våldet är annorlunda, ofta mindre personligt och tycks inte vara en lika bra story. Det gäller både i fiktion och i verkliga livet.

Katarina Wennstam menar att det finns en fascination i vad som drivit gärningsmannen att gå över den förbjudna gränsen, men det kvinnliga offret i sig är sällan intressant i de historier som berättas för oss. Eller, hennes kropp och vad som hänt henne är spännande, och säljer, men inte hennes person.

– Det finns en manlig, kåt blick som berättar historierna för oss. Ta den geniförklarade tv-serien True detective som exempel: den var full av stiliserat våld mot kvinnor och lät nakna, vackra offer driva storyn framåt medan de intelligenta, påklädda männen skulle lösa fallen. Kvinnor i fiktion är döda kvinnor, inte kvinnor med liv. Det är den döda kvinnokroppen som är så fascinerande, inte vem hon var, medan gärningsmännen får ett komplicerat känsloliv och en intressant backstory.

Kvinnor i fiktion är döda kvinnor, inte kvinnor med liv

– Så ser även de flesta kriminalromaner ut, de börjar med att en "ung vacker kvinna hittas död", och sedan ska de buttra poliserna lösa gåtan. Vi kittlas av det, vad har drivit någon att göra något så hemskt mot den oskyldiga kvinnan. Det är därför jag vill skriva om det på ett annat sätt, och berätta offrens historia på ett respektfullt sätt.

Enligt kriminologen och debattören Nina Rung påverkas vi av hur offren och brotten ser ut, hur det rapporteras och hur mycket våldsinnehåll vi konsumerar. Och det kan även få rättsliga konsekvenser.

– Det finns ett idealiskt offer: en ung kvinna på väg till sitt omhändertagande jobb. För den kvinnan är det lättare att få en fällande dom i domstol, och få allmänhetens sympatier. Det skadar alla kvinnor, och det är omöjligt att leva upp till det. Det spelar ingen roll vad offret gjorde, vad hon hade på sig eller om hon var berusad. Den bilden måste vi förändra.

LÄS MER: Allt om höstmodet 2019 – trenderna, färgerna, plaggen

Det finns även en idealisk gärningsman.

– Både på film och i verkliga livet är det tacksamt att använda myten om att frukta den där konstiga monstruösa mannen som lurar i mörkret ... men det är i nära relationer våld mot kvinnor oftast förekommer. Det är så tröttsamt att man fortfarande får höra "men han som verkade så snäll" om gärningsmän. Att en man är trevlig på jobbet betyder inte att han inte är kontrollerande och våldsam hemma.

Det är ingen lätt uppgift att ändra folks uppfattning om vad som är farligt, eller att få media att vara mer respektfulla i sin rapportering om kvinnliga brottsoffer.

Kvinnor döms efter vad de har på sig, eller hur mycket de har druckit

– Flickor får fortfarande lära sig att vara försiktiga, medan vi inte pratar med pojkar om hur de ska bete sig. Kvinnor döms efter vad de har på sig, eller hur mycket de har druckit. Kvinnliga brottsoffers kroppar beskrivs i detalj medan vi glömmer bort gärningsmännen ... allt det spelar in i hur vi ser på brotten, och det måste förändras, säger Nina Rung.

Katarina Wennstam håller med. Och ett steg på vägen är att prata mer om hur våld mot kvinnor faktiskt ser ut.

– Massmedia och underhållningsbranschen har fått folk att oroa sig mer för att deras dotter ska gå hem själv från busshållplatsen än att hon ska vara ihop med en kille som inte är snäll. Vi får inte höra eller läsa så mycket om det, och då fruktar vi det inte på samma sätt. Det resulterar i att vi inte ser våldet när det står mitt framför oss. Våldet hoppar oftast inte fram ur en buske - det bjuder ut oss på en dejt!

LÄS MER:

• Redaktionens bästa modeknep: Så ger vi våra kläder nytt liv

• Höstmode 2019 – trenderna och färgerna

• Cassandra Klatzkow: Modeindustrin gör inte direkt kläder för oss tjocka