Kayo Mpoyi är aktuell med den nya romanen En övning i revolution.
Kayo Mpoyi är aktuell med den nya romanen En övning i revolution. Foto: Kajsa Göransson / DV

Författaren Kayo Mpoyi: ”Jag led av min mors tystnad”

I sin nya roman har författaren Kayo Mpoyi försökt fylla i hålen i den historia som hennes egen mor, och en mängd andra kvinnor, aldrig tilläts berätta.  

Linn Tabudlong

Kayo Mpoyi debuterade som författare 2019 med den pris­belönta romanen Mai betyder vatten. Hon studerar vid Kungliga Konsthögskolan och medverkar regelbundet i Dagens Nyheter och Sveriges Radio. I den nya romanen En övning i revolution har hon jobbat med det lilla personliga för att spegla det stora vida. Boken berättar historien om en kongolesisk familj, om konflikterna inom den, gemenskapen och motstånden, men kanske allra mest om kvinnorna i den. 

Kayo Mpoyis nya roman En övning i revolution finns ute nu.

Hur skulle du beskriva din nya bok?
– När jag skrev Mai betyder vatten kände jag att modern i historien var väldigt tyst och jag tänkte mycket på att hennes tystnad kändes konstruerad och medveten, precis som med min egen mamma. Jag led mycket av det, samtidigt som jag hade en känsla av att jag var en reflektion av henne och att jag konstant upp­repar samma misstag som hon gjort. Men eftersom jag inte kan hennes, och i förlängningen min egen, historia kan jag inte heller bearbeta den. När jag hittade ett fotoalbum med bilder från min mammas liv började jag teckna av fotografierna och det var genom det jag började se berättelser och frågor. Jag använde mina egna minnen och erfarenheter för att gissa vilka berättelser som fanns i bilderna och på det sättet har jag grävt fram den här historien. 

Jag led mycket av mammas tystnad, samtidigt som jag hade en känsla av att jag var en reflektion av henne och att jag konstant upp­repar samma misstag som hon gjort.

Berätta mer om den här tystnaden.
– Egentligen bottnar den i förtryck. Genom mitt skrivande har jag märkt att koloniala och patriarkala förtryck fungerar på samma sätt. Dels genom att skambelägga något som är naturligt för människan, kanske någons kropp eller historia. Men också premierandet av en narration. Vissa berättelser förstärks genom att andra tystas ner. I fallet med min mamma har jag inte fått veta hur hon känt inför saker eller hur hon mått, ändå är jag en produkt av henne, hennes tystnad och hennes oberättade historia. Jag är byggd på, och är ett resultat av, den samtidigt som jag inte förstår vad den består av. 

Varför ville du skriva just den här historien?
– Den fanns långt innan jag skrev den. På sätt och vis fanns den i min förra roman och kommer att finnas i alla framtida berättelser som jag kommer att skriva. De lever sitt eget liv och jag har inte så mycket mer val än att släppa fram dem. Det är som med en tryckkokare, drivet att skriva bara är i mig. Det är ett slags besatthet. Jag vet inte varifrån den kommer, men det är ett sökande bland saker som stör mig, som med tystnaden. 

Kayos nya roman berättar om familjer – och om kvinnors tystnad. Foto: Kajsa Göransson / DV

Hur ser din skrivprocess ut?
– Skrivprocessen fram till slutprodukten är ett sökande och utforskande. Jag försöker ratta in mig själv på rätt frekvens, samma som historien jag jobbar med. Det är en smärtsam resa, nästan fysisk, men samtidigt fantastisk när man väl hittar rätt. Jag kan få gåshud ibland när det plötsligt bara funkar. 

Vi behöver få ta del av olika perspektiv för att kunna skaffa oss begrepp som man kan prata om för att skapa förändring.

Saknar du den här typen av berättelser i den svenska litteraturen?
– Ja, jag saknar sådana här berättelser på det sättet att vi behöver en kanon för att kunna bearbeta en historia och bygga ett sätt att prata om det på. Vi behöver få ta del av olika perspektiv för att kunna skaffa oss begrepp som man kan prata om för att skapa förändring. Man måste bygga ett språk. 

LÄS OCKSÅ Författaren Therese Bohman: ”Hur hanterar man att livet inte blev som man hade tänkt?” 

LÄS OCKSÅ Advokaten Evin Cetin om gängkriminalitet, uppväxten och sitt nya projekt