Författaren Nina Wähä: ”Min nya bok föddes i en dröm”
Med sin förra roman Testamente slog författaren Nina Wähä igenom stort, och blev belönad med Sveriges Radios Romanpris och nominerad till 2019 års Augustpris. Nu är hon tillbaka med romanen Babetta.
Succéförfattaren Nina Wähä fick en stor läsarskara med romanen Testamente, som handlar om en stor familj i Tornedalen. I sin nya roman snävar hon av persongalleriet ordentligt och fokuserar på det två bästa vännerna Katja och Lou som träffades när de gick teaterlinjen på Södra Latins gymnasium i Stockholm.
Boken utspelar sig 15 år senare, när Lou hunnit bli en internationell filmstjärna och Katja, som jobbar på kafé, fortfarande försöker komma över det faktum att det aldrig blev någon skådespelare av henne. I bokens början får Katja ett meddelande från Lou som säger ”kom hit”. ”Hit” är till ett chateau i södra Frankrike där Lou bor tillsammans med sin dubbelt så gamla pojkvän.
Hur kommer det sig att du skrev just den här berättelsen?
– Jag hade tänkt skriva en annan bok egentligen. Men så drömde jag om Katja och Lou och allt var väldigt tydligt. Boken var redan klar. Allt jag behövde göra var att skriva ner den. Det kändes nästan som en present från universum.
Boken tar bland annat upp ämnen som rör skönhet, kroppen och kvinnlighet. Vad är det med dessa teman som lockar dig?
– Så som världen har sett ut de senaste åren är det svårt att inte förhålla sig till sådana saker som kvinna. Jag har nog behövt skriva om det på något sätt. Nu blev det genom Katja och hon är en figur som är säker på sin sak. Hon tycker att hon är en god människa, eller, hon är i alla fall säker på att hon är feminist. Och hon älskar sin vän. Men ju mer hon berättar, ju konstigare tycker jag att det blir.
Stora delar av romanen utspelar sig i ett sydfranskt chateau, en miljö de flesta av oss inte är så bekanta med. Hur har ditt researcharbete sett ut?
– Jag hade, som sagt, en livlig dröm. Men mitt skrivande pågår i lager. Det som kommer till mig först är människorna, relationerna och hur de ljuger för varandra. Men när jag tagit mig förbi det kan jag gräva ner mig i platsen. Boken är skriven under en pandemi, när det varit omöjligt att resa någonstans. På så sätt var det skönt att låta en romanfigur åka till ett superlyxigt ställe i ett varmt land och låta henne ha semester där.
För mig var det befriande när jag kom på att jag kan skriva om 60-åringar om jag vill, för de är antagligen likadana som jag inuti ändå.
”Vi fyller trettiofyra i år, hon i september och jag i oktober. Trettiofyra, det är nästan fyrtio. Fyrtio, det är nästan död”, skriver du i boken. Både Katja och Lou är unga kvinnor, ändå är åldrande centralt i deras liv. Hur ser du själv på åldrande?
– Det blev tydligt när jag fyllde 40 och tänkte: ”Men gud, är jag 40 nu? Jag känner mig inte som 40, jag känner mig fortfarande som 27.” Det är bara en siffra, något man är rädd för tills man har passerat det. Och det är i den brytpunkten Katja och Lou befinner sig. Katja har hela tiden tänkt att hon skulle kunna vara ung och lovande, tills hon nu har gett upp sina ambitioner, eller försökt att flytta fokus i alla fall.
– För mig var det befriande när jag kom på att jag kan skriva om 60-åringar om jag vill, för de är antagligen likadana som jag inuti ändå.
Mer info, köp här (länk till Adlibris)
LÄS MER Kulturredaktören väljer: ”10 nya böcker du vill läsa nu”
