Författaren Siri Hustvedt: ”Mitt liv avgjordes när jag var 13”
Internationellt hyllade författaren Siri Hustvedt kände kallet att skriva redan som barn. Damernas Värld möter henne hemma i Brooklyn, för ett samtal om rötter, om kampen för en plats i den litterära världen. Och om de mystiska symtom som ledde henne till vetenskapen.
Det är vår i de tjusigare delarna av Brooklyn. Körsbärsträden blommar och längs gatorna trängs trängs små barn på väg till söndagsyoga med par i stiliga vårrockar. Sceneriet är som hämtat ur en romantisk New York-roman. Kanske är den till och med författad av Siri Hustvedt?
Men, faktum är att när Siri Hustvedt flyttade hit med sin make, författaren Paul Auster, var Park Slope långtifrån så gentrifierat som i dag.
– När vi kom hit i början av 90-talet var det rätt slitet i Park Slope, och det var inte många som ens ville bo i Brooklyn, säger Siri Hustvedt när hon tar emot i sitt fyra våningar höga town house.
Paret Hustvedts/Austers vackra hem är i dag ett ganska typiskt välbärgat konstnärhem – i alla fall om man ser till hur sådana hem skildras på film. De gamla trägolven knarrar, väggarna pryds av namnkunnig konst och överallt syns böcker och tidningar i prydliga högar. Den där bohemiska charmen har paret tillsammans byggt upp under snart 30 år. Och Siri Hustvedt minns ännu dagen då paret fick nycklar till huset.
– Paul satte nyckeln i dörren, såg på mig och sa: ”Not bad for a couple of poets!”
Siri Hustvedt
ÅLDER: 67.
GÖR: Författare samt föreläsare i psykiatri på Weill Cornell Medical College. Hon föreläser även på konferenser och skriver för vetenskapliga tidsskrifter.
BOR: Park Slope, Brooklyn. New York.
FAMILJ: Maken Paul Auster, författare, och dottern Sophie Auster, indieartist.
Även om vi nordbor gärna framhåller Siri Hustvedts norska rötter så har hon faktiskt, trots norska föräldrar och en studentexamen från Bergen, inte tillbringat mer än sammanlagt två och ett halvt år i Norge.
– Mina föräldrar flyttade från Norge till USA innan jag föddes, men mitt första språk var norska. Jag återvände sen för studier i Bergen ett år och ibland för att besöka släktingar. Inte mer än så. Men jag tycker om Skandinavien, tillägger hon.
Det var poesi som en gång inledde Siris karriär – under studietiden var hon assistent åt poeten Kenneth Koch och det första egna publicerade verket var diktsamlingen Reading to you, 1983. Sedan dess har hon varit oerhört produktiv i sin utgivning av romaner – Vad jag älskade, Lily Dahls förtrollning och Sommaren utan män hör till de mest lästa.
Charles Dickens fick Siri Hustvedt att börja skriva
Denna norsk-amerikanska författare sitter nu uppkrupen i en fåtölj och kikar nyfiket på mina anteckningar. Även om vi gör intervjun på engelska så talar hon flytande norska – och hon kan uppenbarligen även tyda mina kråkfötter. Det är sen eftermiddag när vi ses och Siri har varit uppe sedan klockan 6.30.
– Jag går upp tidigt varje morgon, ibland mediterar jag. Sedan skriver jag fram till klockan 13. Eftermiddagen ägnar jag åt att läsa böcker, tidningar, fiktivt och fakta, säger hon.
Hon visste tidigt att det var skrivandet som var hennes kall och det tackar hon till viss del författaren Charles Dickens för.
Det hände något magiskt med mig i Reykjavik
– Ett avgörande ögonblick i mitt liv var när jag var 13 år och på semester i Reykjavik. Jag kunde inte sova eftersom solen inte gick ned, minns hon och fortsätter:
– Mina tre systrar sov och jag satt uppe och läste David Copperfield. Jag blev så oerhört berörd av ett parti i romanen så jag ställde mig vid fönstret för att smälta intrycken. När jag såg ut över ljuset som låg som ett täcke över natten hände nåt magiskt i mig.
Ljuset, natten och litteraturen i samklang överrumplande 13-åringen som konstaterade att om romaner kunde väcka sådana känslor – då ville hon verka i den världen.
Men vägen till prisbelönt författare var varken rak eller enkel. Det krävdes ett nödlån från universitetet under studierna på Columbia – där hon tog sin doktorsexamen i engelsk litteratur 1986 – och Siri har jobbat som såväl varuhusmodell som servitris innan romanen Vad jag älskade fick sitt internationella genombrott 2003.
Siri Hustvedt drabbades av märkliga skakningar i kroppen
På 90-talet tog hennes skrivande en vändning från det rent fiktiva i riktning mot vetenskapen. När hon talade på minnesstunden efter sin pappa upplevde hon för en underlig skakning i sin kropp som hon inte kunde sluta grubbla över. Hon sökte svar på vad som orsakat skakningen – främst inom neurologi och psykologi – vilket resulterade i den biografiska The shaking woman – a history of my nerves.
– Mitt intresse för neurologi och psykologi började egentligen på college, när jag läste om kvinnliga mystiker. Kopplingen till migrän, afasi och epilepsi var så intressant tyckte jag, berättar hon och tillägger att hon själv lider av svår migrän. Så till den grad att hon en gång var inlagd på sjukhus i flera månader.
När neuropsykologin blev ett begrepp på 90-talet började Siri studera den allt närmre och bjöds in till den akademiska medicinska världen. Hon gör här ett tappert försök att förklara skakningarna med medicinska termer för mig, men inser snart det hopplösa i att göra fenomenet förståeligt för en oinvigd. I stället refererar hon till en modern företeelse.
– Du kanske har sett bilderna på Angela Merkel när hon skakar? Det är samma slags skakningar som jag upplevde, och som jag har skrivit om.
Siri förklarar att ingen vet hur skakningarna uppstår, men att hon fortfarande har korrespondens med såväl neurologer som psykologer som söker svar.
Siri Hustvedt: ”Världen är fientlig mot kvinnliga ambitioner”
Idag är Siri Hustvedt en etablerad skribent inom vetenskap och föreläser regelbundet i medicinska sammanhang – men i egenskap av författare snarare än forskare.
– För mig har den vetenskapliga världen varit oerhört välkomnande. Kanske för att jag inte tillhör den. Jag är ju inte en konkurrent om ekonomiska medel, säger hon och tillägger att det välkomnandet inte varit lika självklart för en kvinna i den litterära sfären.
Eftersom hon dessutom är gift med en manlig författare som verkar i samma genre har Siri Hustvedt – och även hennes make påpekar hon – upplevt hur olika manliga och kvinnliga författare blir bemötta.
– Det tog mig tid att förstå hur fientlig världen är mot kvinnliga ambitioner, säger hon och jag läser på förekommen anledning upp ett citat hämtat från en intervju med Siri i The Guardian.
”Som kvinna, och ännu värre som intellektuell skrivande kvinna och gift med en känd manlig författare, har jag fått kämpa för min plats i ett cyniskt och förminskande klimat, och tvingats lyssna till uppläxande monologer i ämnen som jag själv studerat i åratal.”
Siri skrattar och nickar när hon hör sina egna ord.
– Det är sant. Ibland har Paul återberättat något jag lärt honom om vetenskap för en journalist och påpekat att det är jag som är den mer intellektuella av oss. I artikeln återges det sedan som Pauls egna ord – mitt namn är inte med, konstaterar hon.
Men, det har, säger hon, blivit bättre med jämställdheten i den konstnärliga världen. Kanske, medger hon, har hon en annan sits nu när hon är äldre och erkänd som författare. Men hon tycker sig också se ett ökat utrymme för kvinnliga ambitioner. Hon ger sin dotter, indieartisten Sophie Auster, kredd för att hon nu kan se könsbaserade orättvisor tydligare än när hon var ung.
Trädgårdsarbete och motion är det enda som stänger av huvudet ett tag
Siri Hustvedt är oerhört produktiv och skriver i stort sett hela tiden. Om inte på papper så i tankarna. Varje dag tillbringar hon timmar framför sin nya roman – men även efter klockan 13 snurrar handlingen vidare i tankarna.
– Trädgårdsarbete och motion är det enda som funkar för att stänga av huvudet ett tag. Jag har svårt att få stopp på det annars, säger hon.
Började som poet – på grund av bristande tålamod
Sedan hon lärde sig skriva har hon berättat historier – även när ingen ville lyssna eller ens tyckte om det hon skrev. Hon minns den manliga engelskläraren som läste hennes första trevande berättelser med stor skepsis. Uppsatserna kom tillbaka kladdiga av röda markeringar och ogillande kommentarer.
– Det lustiga är att den läraren faktiskt är ett av mina största fans i dag. Han brukar skriva till mig och berömma mina romaner, säger hon och poängterar vikten av att inte låta en person definiera vem man är och – än viktigare – huruvida man är bra på det man gör.
Det visste du inte om Siri Hustvedt
Föräldrarna var däremot uppmuntrande redan från början – om än aningen överrumplade av dotterns livliga berättande.
– Jag minns när jag läste upp en berättelse jag skrivit i skolan för mamma och pappa. De såg på varandra liksom förstummade. Inte nödvändigtvis imponerade, utan snarare häpna. Då förstod jag att jag skulle fortsätta skriva.
Det som började med korta historier blev sedan poesi som sedan blev noveller och slutligen romaner. I den ordningen helt enkelt för att Siri till en början inte hade tålamod att skriva en hel roman.
– Jag försökte skriva en roman när jag var 19 år, men jag fattade inte hur jag skulle slutföra den – efter 10 sidor var jag klar med historien. Tålamodet kom med åldern och tiden, säger hon.
Vad den nya romanen handlar om vill hon inte avslöja. Men om några veckor ska hon i alla fall besöka Norge för ett möte med sin norska förläggare och i samma veva hälsa på släktingar. Banden till föräldrarnas hemland blir starkare med åren. Hon är övertygad om att den nära relationen till modern, som nyligen gick bort, hör ihop med relationen till Norge.
– Det är lite som att mamma är Norge för mig!
Dessutom – avslutar hon – tänker hon alltmer på sin barndom och den del av livet som passerat.
– Jag är 67 år och kanske börjar man sammanfatta sitt liv då? Nu har jag trots allt levt fler år än jag har kvar.
Jag påpekar att det var ett synnerligen dystert sätt att avsluta intervjun på, men Siri skrattar bekymmerslöst – det är bara statistik! Och statistik, genetisk statistik närmare bestämt, är ett ämne som hon just nu studerar.
Och, avslöjar hon, möjligen är det också ett tema i den kommande romanen.
LÄS MER: Nobel-förläggaren Dorotea Bromberg: ”Naivitet och mod har gett framgång”
LÄS MER: Roman-aktuella Helena von Zweigbergk: ”Nära relationer är de viktigaste vi har i livet”
