Gizem Kling Erdogan och Ida Engvoll om nya serien Kärlek och anarki – och pressen på unga kvinnliga skådisar

Ida Engvolls rollfigur Sofie onanerar till nätporr inne på sitt nya kontor på det anrika bokförlaget när hennes kollega Max ser henne. Och tar en bild. Det blir starten på en händelsekedja som snabbt spårar ur när de börjar utmana varandra till att göra allt mer extrema saker på jobbet. 

Nu sitter Ida, som känns igen från succéer som Vår tid är nu, Rebecka Martinsson och En man som heter Ove, och dricker kaffe i en fotostudio på Stockholms Östermalm, när Gizem Kling Erdogan kommer in genom dörren och mellan slängkyssarna ropar ”Ida!”.

De har inte träffats sedan inspelningen av Netflix nya originalserie Kärlek och anarki fick avbrytas i mars – på grund av covid-19 i teamet. 

– Jag blev klar med mina tagningar dagen innan, så sedan sågs vi inte mer, berättar Gizem, som fick sitt stora genombrott i rollen som Pervin, som försöker fly från IS, i SVT:s rekordstreamade serie Kalifat.

Hon häller upp en kopp kaffe, sätter sig ner och lägger in en snus.

Gizem Kling Erdogan och Ida Engvoll om Netflix nya serie Kärlek och anarki

Kärlek och anarki är en dramakomedi av regissören Lisa Langseth, producerad av FLX som låg bakom den hyllade tv-serien Störst av allt. Och Ida spelar alltså konsulten Sofie som anlitas för att hjälpa ett förlag in i den digitaliserade tidseran. Ett förlag där Gizems rollfigur Denise redan jobbar. Denise välkomnar ­förändringen med skräckblandad förtjusning, till skillnad från flera av sina kolleger som vill försvara och bevara gamla värden, och författare.

Ida: – Historien är berättad med lätt ton, men innehåller mycket samtidskritik. Vi har liksom byggt ett samhälle där människan inte får plats. Sofie är van vid att mäta resultat, att analysera marknaden och kalkylera sig fram till konsekvenser i förväg. Att kontrollera allt. Då blir det väldigt farligt att anta en utmaning om att till exempel gå baklänges in på det viktiga mötet, att starta en lavin av händelser som inte går att stoppa.

Kan ni känna igen er i det?
Ida: – Absolut. I dag i Stockholm, i världen, i kapitalismen, är det en viss anarki att säga ja till de inre strömmarna, de som inte har ett ekonomiskt värde utan bara är värt något för dig. 

Ida Egvoll: Det är så hårt i stan i dag. På landet är det fortfarande okej att vara en kuf eller eljest

– Det är så hårt. Framför allt i stan, märker jag som oftast bor i mitt hus utanför Järvsö. På landet är det fortfarande okej att vara en kuf eller eljest, men om man inte är ett socialt geni i Stockholm, eller har fel åsikter, får man knappt ett jobb.

Gizem: – Något som är nice med min karaktär Denise är att hon har nära till det bitska, fast med värme. Hon är smart men ibland kanske lite banal, samtidigt som hon gärna politiserar. Jag kan avundas det lite, det skulle vara skönt att vara sådan. Eller tvärtom: jag gick nyligen på en utställning som jag själv inte gillade, men hörde hur alla omkring mig kommenterade hur vackert och fint det var. Tänk vad skönt det skulle vara att bara tycka att allt är vackert och fint. Eller? 

LÄS MER: Josephine Bornebusch dubbelaktuell med Älska mig och mer Solsidan 

I: – Men det beror ju på var i hormoncykeln man befinner sig också. Om jag går på teater när jag har PMS tycker jag kanske att föreställningen är hemsk, medan samma pjäs kan kännas sexig om jag har ägglossning. Vissa kritiker borde ta mer hänsyn till sådant. Om de haft en kass dag eller inte sovit kanske allt de ser bara känns helt absurt.

G: – De skriver något ljummet, och så får det konsekvenser för teatern, som är beroende av bra recensioner och annars inte får sälja några biljetter.

I: – Bara för att recensenten hade PMS, haha. Fast kvinnor med PMS är ju i och för sig de smartaste. 

I Kärlek och anarki lyfts ämnet konstnärskap kontra varumärke – det måste vara aktuellt även för er som skådisar?
G: – Det är en ständig fråga, kanske särskilt i den här tiden av sociala medier. Jag försöker vara lite försiktig och noga med vad jag associeras med. Men om någon skulle vilja ge mig en fin bil …

I: – Jag vill ha också ha en bil! Nej men vi har en väldigt smal spång att gå på, och jag tycker det är orättvist att avkräva unga kvinnor ett politiskt konstnärskap. Vi ska vara smala, snygga, välklädda och djupsinniga, känsliga, feminister. Det är klart jag är feminist, jag är inte dum i huvudet – men jag är också konstnär, och jag vill leva och ha kul! Hur högt ska jag behöva hålla den där moraliska fanan hela tiden? 

LÄS MER: Alicia Vikander om coronatiden: ”Jag har lärt mig att värdesätta nya saker i livet” 

G: – Jag är så rädd att ta fel beslut överlag. Att inte få göra det enda jag egentligen vill – skådespela, berätta berättelser. Att jag inte ska få göra det på det sätt jag vill och tror på för att jag gör ”fel” val. 

Gizem Kling Erdogan: Jag är så rädd att ta fel beslut

– Den stressen och oron inför att försöka leva upp till den där djupsinniga, välklädda samtida skådespelaren är så energikrävande och distraherande … orka liksom. Har det alltid varit så här tufft Ida, du som har jobbat längre än jag?

Ida Engvoll: ”Hur många Instagram-följare du har kan spela roll för om du blir castad”

I: – Nej, det är mer nu. Sedan Instagram kom har hela vår bransch tagit en radikal vändning. Man ska presentera vem man är och sitt konstnärskap – hela tiden. Och hur många följare du har kan spela roll för om du blir castad till en film eller inte.

G: – Det är 100 procent fucked up!

I: – Du ska också representera allt du gör i dina kanaler. Berätta om dina inspelningar och förklara varför du ville göra den här rollen. 

G: – Och det kan inte vara för att du hade lust eller gick på magkänsla, det måste finnas ett djupare motiv. 

Ida Engvoll: Det har funnits tillfällen då jag skulle kunnat säga: 'Det här är en piece of shit-produktion”

I: – Ibland vill jag bara svara: ”Jag vet inte, jag tyckte det var kul bara.” Och allt jag gjort har ju inte hållit samma höga kvalitet som Kärlek och anarki, det har funnits tillfällen då jag skulle kunnat säga: ”Det här är en piece of shit-produktion med dåligt manus och dålig idé – men jag var arbetslös.” 

G: – Jag har också gjort föreställningar som jag tyckt har varit fruktansvärda. Det vore underbart att få vara konstnär fullt ut, men som ung kvinna har du ett väldigt litet fönster.

Något ni har gemensamt är att era familjer inte hade någon koppling till kulturvärlden genom sina yrken – ändå vaknade ert intresse för skåde­speleri tidigt. Var kom det ifrån?
G: – Mitt intresse föddes nog ur tristess. På somrarna åkte vi till min mormor, och där fanns inte så mycket att göra, så jag satte upp shower för henne och de andra kvinnorna i byn. De älskade det. 

– Men sedan var det mycket slumpen också. Jag var så dålig på att spela trumpet i kommunala musikskolan så jag valde teater i stället. Och det var inte tydligt hela vägen att det var skådespelare jag skulle bli, jag började läsa naturbasår med målet att bli läkare innan jag kom tillbaka till den drömmen.

I: – Jag var ett ganska melankoliskt barn som alltid sökte efter något – svaret på ett mysterium. Något som var stort och sinnligt, som natthimlen … 

– Jag minns att jag var på teater i Gävle och såg Orestien med Roffe Lassgård och bara satt och gapade. Sju timmars grekiskt drama, haha. Jag tänkte aldrig ”Nu ska jag bli skådespelare”, men att möjligheten fanns där, att det fanns ett estetiskt gymnasium och att jag kom in, var avgörande. När jag hittade till skådespeleriet var det så mycket som föll på plats. 

Gizem, du tycker att vi i Sverige inte är så bra på att berätta de mest intressanta berättelserna. Vilka historier är det du saknar?
G: – Det finns så många berättelser och sagor om de människor som annars inte syns i kulturen, men som förtjänar att berättas och som jag tror att publiken längtar efter att få uppleva. 

I: – Så fort det är någon annan än vit medelklass som skildras så gör de en resa mot vit medelklass. Vi får inte se en arbetarbrud, eller what­ever, som bara är i sin värld – för den världen tycker vi är dålig smak. 

G: – Verkligen. Så många fantastiska stories är oförlösta för att det finns en snäv och keff människosyn. 

LÄS MER: Stjärnregissören Rojda Sekersöz: ”Jag vill tjäna massa pengar, för pengar är makt” 

I: – En gång skulle jag spela en arbetartjej från landet med slingor i håret och vadderad push up-bh. Men reaktionen på teatern blev: ”Nej, dina tuttar funkar inte, det ser för sjukt ut.” Men det enda stället där push up-bh är konstigt är i teatervärlden där vi har ett balettideal med tunna tjejer som knappt behöver bh.

G: – Det finns ett förakt där, underliggande …

Gizem Kling Erdogan: ”Jag har ganska bra självförtroende när det gäller min stilkänsla”

På tal om stil – vad bär ni helst själva? Gizem, du har sagt att du väldigt snabbt går från H&M till Chanel när du har pengar – du klickar snabbare än ljuset.
G: – Det var nog så tidigare, men jag har fått en helt annan syn på konsumtion. Jag är inte lika såld på lyxiga high end-märken längre, men det är fortfarande viktigt för mig vad jag har på mig. Jag tycker det är kul med stil och kombinerar gärna olika former, billigt och lyxigt, gammalt och nytt. Men jag är inte så intresserad av ”höstens mode”, utan mer av kombinationen av det tidlösa och avantgardiga. Jag har ganska bra självförtroende när det gäller min stilkänsla. 

I: – Jag bär nästan alltid arbetskläder. Jag har ett par Lundhagskängor som funkar lika bra till vardag som fest. De är snygga och passar väldigt bra till kostym. Jag köpte dem för fem år sedan och de ersatte gummistövlar, kängor, finskor … Till dem bär jag oftast kostymbyxor i ylle och stickad tröja.

– En ny grej jag börjat med är att ha korg med mig, även i stan – det är så praktiskt. Och på sommaren är det snyggt med en bra klänning och korg.

Gizem Kling Erdogan: Det är ändhållplatsen för mänskligheten, vi kan inte komma närmare helvetet

G: – Hård korg eller mjuk?

I: – Hård. Jag har en Stockholmsgarderob också som aldrig lämnar stan, i dag har jag på mig en Alexander Wang-dress som jag köpt second hand. När man kommer till Stockholm från norr ser man hur otroligt likriktat det är här, stilmässigt. Det skapas lokala must haves. När jag kom tillbaka till stan efter sommaren hade alla plötsligt cykelbyxor, kavaj och stora skor. Hela stan. Det går så snabbt att hamna i det själv också om jag är här en lite längre tid.

G: – Man märker inte ens när det händer, plötsligt har man dem bara på sig, cykelbyxorna.

I: – En annan fin sak med mina kängor och yllebyxor är att jag alltid har med mig en del av mitt andra liv, med djuren.

Ida Engvoll om sitt liv med djuren på fäbodvallen

Vad är det för djur?
I: – Det är 16 getter som jag skötte på en fäbod i Dalarna i somras. På en annan fäbodvall, i Ljungdalen, har jag tagit hand om både getter, får och kor. Handmjölkat och vallat dem. Det är fäbodbruk där jag är avbytare – jag har liksom ett slags pigtjänst. 

 – Jag älskar det enkla livet utan el och vatten, där det alltid finns en tydlig mening med allt du gör. Det livet är magiskt. Och just nu längtar människor efter att upptäcka magin, lägga tid på att kommunicera och bygga relationer.

G: – Men jag undrar hur det kommer att gå. För samtidigt som vi har den där längtan finns det så mycket som är hotat: demokratier, klimatet …

I: – Många frågar mig: ”Ska vi tillbaka till medeltiden eller?” Ja, det är kanske det som krävs. Vi behöver konsumera mindre, förstå var mat kommer ifrån, vad den kostar … När folk slänger kött! Ett djur har slaktats, styckats, tillagats, sedan tycker någon att det är lite segt och bara hivar det. Jag blir galen!

G: – Det är ändhållplatsen för mänskligheten, vi kan inte komma närmare helvetet än så.

Ida sträcker upp handen och trycker på en imaginär stoppknapp på bussen.
I: – Pling! Hållplats helvetet, här ska jag av … Det är då man vill börja gå baklänges, och starta en lavin. 

LÄS MER: Marie Göranzon, 77: ”Jag har fått en nytändning”