Hanna Hansdotters konst krossar glasnormerna
Hanna Hansdotters nyskapande, nästan utomjordiska, glasskulpturer har tagit konst- och glasvärlden med storm. Nu ställer hon ut på CFHILL i Stockholm.
Någon vill äta upp dem, som konfekt i en kosmisk godisbutik. En annan känner att hon står i ett gnistrande vulkanlandskap där färg forsar ur glaskratrar på galleri CFHILL i Stockholm.
Ja, det är inte helt lätt att beskriva Hanna Hansdotters skulpturer i ord, så hon får göra det själv:
– Jag skulle säga att de är svulstiga ornamenterade glaskroppar. Jag vill att det nästan ska vara jobbigt att titta på dem, det behöver störa för att det ska bli intressant. Det får inte bli för tillfredställande, därför har jag öst på med för mycket av allt – för mycket mönster, för mycket färg.
De magiska konstverken mångfaldigas i spegelglaset som utgör bordsskivan de står på. Det har specialbyggts på plats under natten till vernissagen och förhöjer upplevelsen av Hannas verk ytterligare. De är framtagna genom en komplicerad process som är en kombination av frihandsblåst och formblåst glas. Formarna har mönster i olika former – rutmönster, fiskliknande mönster, mönster inspirerade av arkitektur, och när glaskroppen kommer ut ur formen ger Hanna den dess slutgiltiga form genom att manipulera den.
Att blåsa ett sånt här monster är tufft.
– Man har inte så lång tid på sig när man blåser glas, och när vi gör ett sånt här monster är det tufft, berättar Hanna och pekar på en grön glasbjässe på över en halvmeter.
– Min glasblåsare blåser och jag skriker: ”Blås hårdare! Blås mindre!” Samtidigt som han spelar väldigt hög musik i hyttan. Det är tungt, en kväll fick han smörja in båda armarna med voltaren efter jobbet.
Hur ofta blir det fel, så att ni får börja om från början?
– Ungefär 30 procent av skulpturerna jag gör får jag kassera, för att de inte blir tillräckligt fläskiga eller får tillräcklig karaktär. De måste få sin rörlighet och säckighet för att det ska kännas rätt. Jag vill ge objekten en kroppslig, svällig, karaktär och njuter mest av dem när de blir härligt svulstiga. Och jag tycker att det är roligt när skulpturerna blir så stora i förhållande till min egen kropp.
Glaset säger: 'Jag gör vad jag vill'.
Du arbetar i metall när formarna skapas?
– Ja, jag hittade metallarbetet genom glaset, och jag gillar verkligen den kombon: det bundna och det flyktiga tillsammans. Metallen är solid, pålitlig och trofast, medan glaset säger: ”Men jag gör vad jag vill”.
Vilken är den bästa beskrivningen någon annan gett av dina verk?
– Jag tyckte att det var fint när någon sa att de är sensuella. Då blir de humana på något sätt och kroppsliga – precis som jag vill.
Hanna Hansdotters passion för glas började plötsligt och spontant, när hon såg ett inslag om glasblåsning på tv hemma hos sin mamma i Lund, en kväll för tio år sedan.
– Då jobbade jag på en bensinmack i Oslo, och när jag sa upp mig skrattade chefen och undrade: ”Vad fan, vem blir glasblåsare?”.
Hanna blev det. Via Kosta Glascenter, Riksglasskolan i Orrefors och Konstfack i Stockholm. Där fick hennes examensutställning mycket uppmärksamhet och slungande henne ut i karriären som glasmästare och konstnär. Men redan innan dess hade hon blivit kontaktad av Kosta Boda, där hon numera jobbar.
Varför tror du att dina skapelser går hem hos så många?
– Historiskt sett har industrin producerat det mesta konstglaset, och nu när den inte har samma roll skapas nya utrymmen. Det hade inte hänt så mycket inom glaskonsten under lång tid, så det fanns ett utrymme för något nytt. Och jag tog i ganska mycket … Konsthantverk har inte varit så välkommet i finrummen tidigare, det är fint att de gamla hierarkierna luckras upp och att glaset får ta plats nu.
Jag är nog ganska otraditionell överlag.
Det otraditionella lockar?
– Ja, och jag är nog ganska otraditionell överlag. Min mamma har alltid varit supersjälvständig, gått sin egen väg och varit en stark förebild för mig och mina två systrar. Särskilt efter att min pappa dog när vi var barn.
– Hon var lärare och slet för att få det att funka som ensamstående. Och hon var till exempel inte så intresserad av att fira traditionell jul, så i stället reste vi bort på jullovet, till Israel, Ecuador, Mexiko. Det är mina bästa barndomsminnen – att få se så många olika platser och kulturer har gett mig perspektiv.
Och nu har du slagit dig ner i Smålandsskogen?
– Ja, jag har köpt en 1800-talsgård utanför den lilla byn Skruv, där jag lagar mat på vedspis – det är inte så dumt kan jag säga! Ett tag tog vattnet slut och jag fick ta med en tomdunk till dagis varje morgon när jag lämnade min son, för att fylla på.
– Jag gillar inte att stå i centrum så mycket, och på landet får man verkligen vara i fred. Min sexåring klagar på att vi inte träffar lika mycket kompisar numera, men vi ska köpa lite djur så att det blir mindre ensamt. En get som äter upp löven, en häst som betar gräset, höns … fast egentligen vore ju drömmen en dräng! Det är mycket mer arbete med en gård än jag trodde.
Har du någon av dina egna skulpturer på gården?
– Nej, jag pallar inte se dem hemma!
Vad är skillnaden på det här gänget skulpturer jämfört med din förra utställning?
– Den här innehåller fler unika verk och skulpturerna är mer måleriska och vilda. Förra gången var de subtilare och lite snällare. Jag har blivit kompis med processen och tänkt som att det är en final – krämat på det sista, liksom. Det börjar bli dags att klippa navelsträngen, jag är väldigt redo för något nytt.
Det är också lite andra ekonomiska förutsättningar den här gången?
– Absolut, jag la så mycket pengar på min första utställning att jag var tvungen att ringa en kompis och låna pengar till bränsle för att kunna köra till mitt eget vernissage. Och sedan sålde jag 81 skulpturer – helt galet!
Men är omvärlden redo för att du byter fokus – efterfrågan på dina verk är massiv?
– Det bryr jag mig inte så mycket om. Det har varit kul att få kräma på, men jag har tankar på vad jag skulle vilja göra härnäst. Jag experimenterar mycket hemma på gården, med trä, gips och papier maché. Jag är lite rastlös av mig och vill ofta testa något nytt.
Hanna Hansdotters verk ställs ut på CFHILL i Stockholm fram till den 28 mars 2020.
