Jill Johnson: "Jag är musiker. Jag har aldrig sajnat upp på att vara kändis"

Jag tänker att jag ska krama 

Jill Johnson när vi hälsar, trots att vi aldrig har setts förut. När jag hör hennes röst i hallen skyndar jag mig dit för att utdela denna kram. Men jag ändrar mig. Inte för att hon är avvisande. Tvärtom. Jill Johnson hälsar varmt och glatt på alla och visar inget annat än entusiasm. Särskilt nöjd är hon med att teamet består av bara kvinnor: "Det blir så lätt att man hamnar i den där kvinna-man-leken med en manlig fotograf, trots att jag tänker på att inte hamna där."

Skälet till att kramen blir en handskakning är snarare för att hon utstrålar så mycket mer pondus och integritet än väntat. I Jill Johnsons proffsighet och bredd - folklighet om man så vill - finns en tillgänglighet som jag plötsligt blir medveten om att inte misstolka.

Kvällen före intervjun möts jag av hennes ansikte på en av skvallertidningarna i mataffären, och rubriken lyder "Jill lämnar allt". En känsla av olust dröjer sig kvar. Kanske för att det är lätt att identifiera sig med Jill Johnson. Hon har aldrig utgett sig för att vara något annat än en vanlig människa som också råkar vara en begåvad musiker. Känslan av att hon inte platsar under skvallerrubriken är påtaglig.

LÄS MER: En doft av sommar! Stor guide till säsongens bästa parfymer

I decennium har hon slagits för att tvätta bort töntstämpeln på countrymusiken - och hon har lyckats. Alla som såg henne som en glad schlagertjej efter att hon vann Melodifestivalen 1998 med balladen Kärleken är har fått omvärdera igen och igen. Med ett tjugotal album, en Grammis, två Kristallen-utmärkelser för Jills veranda på SVT och flera bejublade turnéer är det få som i dag avfärdar Jill Johnson som schlagerartist.

Hon är uppe i varv och har haft några hektiska veckor, säger hon. När jag bekymrat höjer på ögonbrynen åt hennes schema påpekar hon snabbt att det verkligen inte är synd om henne.

– Jag vill inte låta så där som att det är lite coolt och duktigt att vara stressad och ha mycket att göra. Så här brukar inte mitt liv vara nu för tiden. När jag inte har barnen jobbar jag intensivt för att jag vill det. Men du vet hur det är när man jobbar så mycket så att man liksom blir lite hög på sig själv och sitt jobb? Jag tycker inte om det, konstaterar hon, och förklarar i nästa sekund för makeupartisten hur hon vill stylas: mycket fransar, mycket smink och gärna guldtoner. Inget behöver retuscheras bort.

"Jag är jättekär. Så är det ju. Och jag är på ett bra ställe. Jag känner mig lugn och trygg, och jag känner mig modig." Foto: Josefine Bäckstrom

Jill Johnson om Jills veranda, skilsmässan, barnen och om att tycka till

Livet har förändrats de senaste åren för Jill Johnson. Framgångarna med Jills veranda gjorde henne relevant för en bredare publik. Dessutom har hon brutit upp från ett långt äktenskap och med det gjort en del förändringar i sitt liv. Men vi börjar med rollen som programledare och vad den kom att betyda.

I något sammanhang hörde jag dig säga att du inte är en speciellt nyfiken person, men i Jills veranda är det ju i stort sett din nyfikenhet som styr samtalen?

– Ja, men jag är faktiskt inte en nyfiken person i grund och botten, och det är väldigt sorgligt. Det jag menade med det är nog främst att jag inte är något journalistämne. När det gäller människor är jag väldigt nyfiken, men jag är inte så allmänbildad. Men när jag fick så många intryck som jag fick i Jills veranda förstod jag att mitt omvärldsengagemang är större än jag hade trott.

Jag är faktiskt inte en nyfiken person i grund och botten, och det är väldigt sorgligt.

Vilket engagemang syftar du på då?

– Jag hittade mitt engagemang i de frågor som vi tog upp - rasfrågan och de homosexuellas situation, till exempel. Många av mina kollegor använder sina plattformar för att tycka. Jag vill främst vara artist. Men det är så mycket man skulle kunna lyfta just nu. En vän till mig är plötsligt vegan vilket får mig att reagera både på djurhållning och köttkonsumtion, Trump är president - hur är det möjligt? Jag är trött på allt kvinnoförtryck och ojämlikhet, jag är trött på allt manshat och jag är också trött på män...!

Hon skrattar, och vi kommer överens om att återkomma till just den delikata slutklämmen lite senare. Jill avslutar resonemanget med att befästa ordet relevans - ett ord som hon ska återkomma till flera gånger.

– Är det något ord som jag skulle kunna tatuera in på min kropp så är det "relevans". Jag har bestämt att allt jag gör offentligt ska ha med musik att göra. Jills veranda gav mig en musikalisk plattform att engagera mig från.

LÄS MER: Årshoroskop 2019 – så blir nya året för just ditt stjärntecken

Programmet förde också med sig ett kändisskap som blev mer påtagligt än tidigare. Hon reserverar sig inför ordet kändis - hon har svårt att identifiera sig med det. Men det går ju heller inte att komma ifrån?

– Nej, så är det. Men jag får så mycket kärlek. Det har inte varit något negativt. Och behöver jag vila från det är det mitt ansvar att stanna hemma och göra det.

För två år sedan gjorde hon just det, i ett halvår. Efter att ha kämpat för sitt äktenskap en längre tid - något hon skriver om på sin senaste skiva - släppte hon taget, och skilsmässan var ett faktum.

– Efter skilsmässan tog jag ett halvår ledigt. Dels för att plocka upp bitarna av mig själv, dels för att finnas där för barnen. Jag tillät mig att vara ledsen. Kanske för första gången i mitt liv. Skilsmässan var min första stora sorg, och det låter kanske klyschigt men det var också då jag insåg att jag bara är människa. Man kan säga att jag hamnade i en situation där jag var beredd att förlora allt.

Efter skilsmässan tog jag ett halvår ledigt. Dels för att plocka upp bitarna av mig själv, dels för att finnas där för barnen.

Vilan från jobbet och världen som snurrade utanför familjen gav tid till förändring - såväl privat som i arbetet.

– Jag hade redan förlorat allt som var viktigt då, och kände just då att jobbet inte heller var så viktigt. Jag gjorde om nästan alla mina jobbkonstellationer och behöll bara de centrala delarna. Det var en chans att trycka på omstart och lägga upp allt från början igen.

"Jag är jättekär"

Så småningom började ett nytt slags liv ta form: barnen varannan vecka och jobb varannan vecka. Sedan ett tag tillbaka har hon en ny man i sitt liv. Hon beskriver det fina i att bli sedd med nya ögon - hur sidor hos henne som inte nödvändigtvis betraktades som styrkor tidigare nu, i den nya kärlekens ögon, är hennes största kvaliteter.

– Jag är jättekär. Så är det ju. Och jag är på ett bra ställe. Det har också kommit in mer träning och vila i mitt liv. Jag tillåter inte att jag inte tar hand om mig själv längre. Jag tycker att jag är viktig. Jag känner mig lugn och trygg, och jag känner mig modig.

Rubrikerna i skvallertidningarna har så klart inte undgått henne. När det kommer på tal verkar hon uppriktigt besviken - främst för att hon för det mesta faktiskt känt en ömsesidig respekt från medierna.

"Jag är för fan musiker! Jag har aldrig sajnat upp på att vara kändis. Den delen känns orättvis." Foto: Josefine Bäckstrom

– Jag har aldrig utgett mig för att vara något annat än en vanlig människa. Jag har kämpat för att hålla ihop min familj tills det inte gick längre. Jag har varit gift i 17 år. Jag är för fan musiker! Jag har aldrig sajnat upp på att vara kändis. Den delen känns orättvis. Dessutom hämmar det mig i den här intervjun, för jag kan inte prata så öppenhjärtigt som jag skulle vilja. Före skilsmässan var jag inget villebråd för pressen på samma sätt.

Fotograferingen är klar - liksom hennes agent utlovat sätter hon bilderna som ett proffs. Hon packar ihop sina grejer för att åka vidare till ett event i stan. Vi tar sällskap för att först prata vidare på ett hotell i närheten. I taxin vänder sig chauffören om och säger lite blygt: "Jag tycker mycket om dina program på tv. När jag jobbar så spelar jag in dem på vhs." Ingen av oss har hjärta att nämna något om streamad tv.

LÄS MER: Rojalist javisst? Här är 5 tv-serier om kvinnliga monarker

Kvällens event är på Lydmar - Jills andra hem i Stockholm. En av anledningarna är att hotellet serverar varm - och nyttig - mat även efter midnatt.

– Jag har ändrat min kost. Förut var jag en sådan där som höll på... Inte bantade direkt, men du vet, höll på. Jag har i stort sett slutat med socker och äter mycket bättre nu.

Vi kliver ur taxin och chauffören är blixtsnabbt ute för att hjälpa till med väskorna. "Ät riktigt ordentligt nu", säger han och blinkar förtjust.

"Jag har ändrat synen på country i Sverige"

Det har varit en lång dag, men om Jill är trött - vilket hon borde vara - så visar hon inga tecken på det. Särskilt inte när vi pratar om musik.

Tycker du att synen på country har förändrats de senaste åren?

– Ja, vad tycker du själv?

Jo, det tycker jag, och jag tror att du kanske har en del med det att göra?

– Inte "kanske". Det har jag, va? Hon skrattar. Hon har visserligen resonerat självsäkert om det mesta vi pratat om, men i det här ämnet är hon tvärsäker. I dag pratas det mycket om countryn som en källa till storytelling, hipsters vallfärdar till Nashville och kreddiga artister tolkar Dolly Parton. För Jill fanns kärleken till den ibland så bespottade musikgenren långt innan den blev hipp.

– I alla år har jag haft så svårt för att man kallar countryn för banal. Countryn är väldigt terapeutisk såtillvida att den är vardaglig och lätt att relatera till. Den beskriver saker som vi alla går igenom: sorg, längtan och kärlek.

Musiken var alltid närvarande under uppväxten i Ängelholm. Alltifrån country till Abba. Ingen av föräldrarna jobbar med musik, men ändå köptes det ständigt nya vinylskivor. När Jills dagmamma uppmanade föräldrarna att sätta henne i kör var hon fyra år. Sedan dess har musiken varit hennes ledstjärna i livet. Kören ledde till talangtävlingar som ledde till skivkontrakt som slutade i Melodifestival och så småningom epitetet Sveriges främsta countryvirtuos.

– Countryn var helt obefintlig när jag började. Sedan kom First Aid Kit. De kallar sig ju inte för ett countryband, för det är en farlig etikett, men de har öppnat jättemånga dörrar...

Vi avbryts av att telefonen ringer. Det är dottern som vill småprata lite. Jills röst blir öm och förtrolig. Tiden rinner i väg, och jag är nyfiken på vad hon menade med att hon är trött på allt manshat - och alla män.

– När #metoo hände tänkte jag: Äntligen! Sedan har det fått ringar på vattnet, och även om andra kvinnorevolutionerande frågor lyfts och äntligen fått nytt ljus tycker jag att det är viktigt att vi får med oss männen i vår uppsträckning av de män som inte har fattat, säger hon.

– Men jag är en 45-årig kvinna som har fostrats i den gamla skolan. Kanske har jag, som så många andra kvinnor i min generation, spelat med så mycket att jag till slut inte vet när jag spelar längre? De unga tjejerna har inga problem med att se den gränsen, det inspirerar mig.

LÄS MER: Aktivisten Lovette Jallow: Jag blekte min hud för att försöka passa in

"I alla år har jag haft så svårt för att man kallar countryn för banal. Countryn är väldigt terapeutisk såtillvida att den är vardaglig och lätt att relatera till. Den beskriver saker som vi alla går igenom: sorg, längtan och kärlek". Foto: Josefine Bäckstrom

Hon väger sina ord, medveten om att det hon säger lätt kan misstolkas och göras till rubriker. Men jag får intrycket av att hon inte vill vakta sina ord, att viljan att vara sig själv är större än rädslan för att missuppfattas. Det är modigt, och nödvändigt.

Hon väger sina ord, medveten om att det hon säger lätt kan misstolkas och göras till rubriker.

I det korta perspektivet ska Jill åka hem till Borås och vara med sina döttrar en vecka. Äta bra mat, kramas och må bra, som hon sammanfattar det. I det längre perspektivet ska hon ut på en julturné - Welcome to Christmas island - med sin vän dirigenten Anders Berglund och storbandsorkestern Sandviken Big Band. I vår väntar en ny skiva och en mindre klubbturné. Släppdatum för den nya skivan är inte satt ännu. Men en sak är säker - det blir inte en skilsmässoskiva till. Den sista låten på förra skivan hette This is your last song, och texten löd:

This is the last song that I'll write about you / These are the last tears that I'll cry over what we've been through / And I don't regret you and I won't forget you / but I gotta let you go / This is your last song.

Styling: Sara Sadeghi / Modeassistenter: Emma Sundström, Sarah Mårtensson / Hår & Makeup: Filippa Smedhagen Fuc Studios.