Lisa Carlehed i Utvandrarna om att spela rollen som Kristina – och att alltid känna sig som en utböling

– Jag är uppvuxen på E45:an, i bussen mellan mamma i Karlstad och pappa i Göteborg. De skilde sig när jag var sex, berättar Lisa Carlehed. 

– Det var lite konstigt att ha sitt primära liv på en plats, och sedan när det blev helg och kompisarna skulle göra något kul åkte jag bort till det andra livet hos pappa. Där hade jag det också väldigt bra, men var på något sätt bara till låns, innan jag skulle tillbaka till vardagen igen. Jag satt lite mellan stolarna, hörde inte riktigt till någonstans. 

Hon berättar att känslan av främlingskap har följt henne genom livet, inte minst för att hon bor i Köpenhamn sedan 20 år tillbaka.

– Som svensk ses jag alltid som ”utlänningen”, jag blir påmind om det varje dag. Och när jag kommer till Sverige är jag också ett slags utböling. Så jag sitter återigen mellan stolarna, men jag får gilla läget och tänka att jag har det bästa av två världar.

Lisa Carlehed spelar mot Gustaf Skarsgård i ”Utvandrarna”

Fast just nu sitter hon stadigt i en fåtölj i Stockholm, och trots att det hon berättar känns lite vemodigt har hon nära till spontana, hjärtliga skratt och skämt. Hon är i Sverige för att presentera sin roll som Kristina Nilsson från Duvemåla i Utvandrarna, den kanske mest episka av alla svenska berättelser, som fått ännu ett nytt liv i Erik Poppes regi. Maken Karl Oskar spelas av Gustaf Skarsgård och det är en berättelse om mod, kärlek och just främlingskap. Den här gången skildrad ur Kristinas perspektiv.

Dagen innan vi möts har jag fått se valda scener ur filmen, och erkänner utan omsvep att jag började gråta redan vid första scenen, när Kristina förskräckt värjer sig mot idén att lämna Småland för Amerika. Att säga farväl till sitt hemland och sina föräldrar för alltid. Det är en blandning av barndomens historier om min egen släkts Amerikafarare och nyhetsbilder av överfulla gummibåtar på Medelhavet som kommer över mig. 

Den resa som flyktingar gör i dag har vi också gjort för 100 år sedan

Lisa nickar instämmande.
– Det är alla dagens invandrarkvinnors historia vi berättar – genom Kristinas ögon. Det gör filmen så viktig. Den resa som flyktingar gör i dag, den resan har vi också gjort för 100 år sedan. Men vi har glömt det, vi tänker att flykt inte har med oss att göra … men svenskarna har suttit i precis samma sits och det otroligt priviligerade samhälle vi lever i nu har inte funnits så länge.

– Det steget som Kristina och hennes man Karl Oskar tar, och som många i världen tar just nu – att lämna allt bakom sig och förstå att jag kommer aldrig att kunna vända om – jag tror inte att jag hade vågat det. Att veta att du ser delar av din familj för sista gången, att du kanske inte överlever färden … Regissören Erik Poppe jämför resan över Atlanten till Amerika med att vara den första som flyttar till månen: ”Du får biljett på den här färjan och kommer aldrig att komma tillbaka – säg nu hej då”.
Lisa stönar högt.
– Det är inget val man vill behöva göra.

Lisa Carlehed om uppväxten och kärleken till teatern

Hon lutar sig tillbaka och rör lätt vid den tjocka guldkedjan som hänger utanpå polotröjan. Att det var skådespelare hon skulle bli visste hon redan när hon satt där på bussen längs Europaväg 45. I Karlstad fanns vardagen med vännerna och i Göteborg fanns teatern, som Lisa älskade. När hon var i sexårsåldern satt hon i kulisserna och såg pappa, skådespelaren och regissören Ingemar Carlehed, spela dödsscenen i Romeo och Julia – gång på gång på gång.

– Jag tittade på den över 20 gånger och kände tidigt att det var i teatern mitt hjärta låg.

LÄS MER: Dune-aktuella skådisstjärnan Rebecca Ferguson: ”Jag älskar Simrishamn” 

När började du agera ”på riktigt”?
– Jag har nog alltid gjort det. När jag var liten dubbade jag tecknade filmer och turnerade med en barnpjäs. Jag gick på teater i stället för tennis, läste hellre pjäser än böcker. Jag har alltid vetat att det är det här jag vill, men vägen har inte varit spikrak. 

Den har slingrat sig genom flera länder?

– Ja, det var när jag gick på The method acting studio i London som jag fick höra talas om den ryska skolan Gitis i danska Århus, och det var där jag sedan fick min utbildning. 

Studerade med Kristofer Hivju

Lisa var en av de första som tog examen från Gitis, tillsammans med bland andra norske Kristofer Hivju (känd från Game of thrones, Beck och Twin) och sin blivande make Nicolei Faber. Men när hon kom hem till Sverige med sina nya kunskaper möttes hon av allt annat än värme.

Attityden i Sverige var: 'Vem tror du att du är?'

– Attityden var: ”Vem tror du att du är? Du har inte gått någon svensk skola och får inte vara med i Teaterförbundet.” Det var tufft, så jag flyttade tillbaka till Danmark där jag kände att det fanns större utrymme för att komma från något annat än den statliga teaterskolan. Där fick jag vara med och det är där jag främst har jobbat, mest med art house-filmer men jag har också spelat huvudroller i flera långfilmer, till exempel Psychosia som bland annat visades på Venedigs filmfestival härom året. 

Hur såg din relation till Utvandrarna ut innan du fick rollen som Kristina?
– Jag läste böckerna och såg Jan Troells filmer i skolan när jag var 14–15. De flesta tyckte nog att det var astråkigt, men för mig var det helt fantastiskt. Jag var dökär i Eddie Axberg som spelade Karl Oskars bror Robert, och minns hur fint det var när Kristina och Karl Oskar lovade varandra att aldrig somna osams. Det var gripande, ikoniska scener som satte sig i ryggmärgen och som jag har burit med mig nästan utan att veta om det.

Lisa Carlehed: ”Jag var inte nervös för att spela Kristina”

Ändå har jag förstått att du inte var nervös för att axla den ikoniska rollen som Kristina?
– Nej, det var lite arrogant kanske, haha. Men jag visste från start att det här är något helt annat än Troells filmer, det är nästan actionfilm i jämförelse. Det är ingen remake, utan en film om en utvandrarkvinna som blir en invandrarkvinna, tar steget ut i det okända och förlorar sig själv. Och hur hon ska göra för att hitta tillbaka.

LÄS MER: Peter Jöback: ”Det är tufft att återbesöka de mörka platserna i mitt liv” 

Precis som Helen Sjöholm var ett okänt ansikte när hon gjorde musikalen Kristina från Duvemåla är du ganska obekant för den svenska publiken.
– Ja, jag tror att det har varit viktigt att det inte är ett superkänt ansikte som porträtterar rollen utan att det är Kristina i sig själv som får framträda. Det ska inte vara ”Liv Ullman som Kristina”, utan bara Kristina. 

Kan du relatera till Kristinas situation?
– Å ena sidan, ja. Det vilar en fortfarande en stor tyngd på kvinnors axlar för våra barn, för våra hem, för den positiva energin i familjen. Å andra sidan förstår jag ju ingenting, så hårt och tufft som hon hade det – jag glider bara runt på en räkmacka i jämförelse. De kunde så mycket på den tiden, hade sådana otroliga överlevnadsskills som inte finns längre – vi skulle bli uppätna av en björn direkt.

Vad var det svåraste under inspelningen?
– Alla dessa kläder! När vi spelade in båtresan använde vi en stor träkonstruktion som hängde i taket, dit jag klättrade på höga stegar och sedan sprang i smala trappor med långa kjolar, stora träskor, massor av packning och småbarn. Då var jag lite pressad.

Lisa Carlehed: ”Jag älskar stil – och vintage!”

Hur tänker du kring kläder och stil privat – någonstans mellan träskor och festklänningarna du visar i DV?
– Jag älskar stil – former, färger och material. Jag handlar otroligt mycket vintage och så fort jag kommer till en ny stad utforskar jag vintagebutikerna. 

Vilket är ditt bästa fynd?
– Det är nog Burberryjackan jag hittade i Tallinn förra året. Min nästa dröm är att åka till Antwerpen, som jag hört ska vara vintage heaven. Jag är väldigt fascinerad av styling också, hur man klär upp eller ner en look med accessoarer.

Hur skulle du beskriva din stil?
– Ganska klassisk, lite fransk. Men jag är inte rädd för färg, jag gillar att mixa. Mina barn är också vintagefrälsta och det är så roligt att de inte är en märkesfixerade, det är en väldigt tråkig sida av modet. En av mina döttrar syr om plagg själv och har gjort en skitcool denimväska till mig.

Det är tråkigt med människor som håller sig till 'stilreglerna'

– Jag tycker att det är tråkigt med människor som måste hålla sig till ”stilreglerna” och inte vågar ta ut svängarna. Om du klär dig konformt kan du inte visa vem du är. Du måste inte se ut som en punkare för att du har en personlig stil, men att visa vem du är med dina kläder är viktigt och roligt – det tycker jag att man ska bejaka.

Är folk bättre på det i Danmark än i Sverige?
– Ja, 100 procent! Jag älskar danskt mode och vart jag än åker i världen känner jag igen den danska stilen. Om jag går längs en gata i New York och ser någon som klär sig extra snyggt så hör jag strax att hon pratar danska – det slår aldrig fel. De har en så härlig stil som är kul att inspireras av.

”Nya 'Utvandrarna' visar kvinnornas situation”

Hur tänker du kring att åldras i din bransch?
– Jomen det är väl inget så roligt? Min man är gullig och säger att det är fint att jag börjat få grått hår, men i förhållande till branschen är rynkorna och de grå stråna inte lika härligt. Men privat tycker jag att 40+ är rätt fantastiskt. Man är förbi ungdomsåren och småbarnsåren, det är en härlig ta-hand-om-sig-själv-tid för att njuta av vad man har och försöka embrace it.

Att det är Kristina som står i fokus i er version av Utvandrarna, vad tror du det gör med storyn?
– Det visar kvinnornas situation när en familjen kommer till ett nytt land. Mannen interagerar med samhället, barnen går i skolan, lär sig snabbt språket och tar till sig det nya. Medan kvinnorna ofta sitter hemma och kanske inte har så mycket mer än sin stora längtan tillbaka till hemlandet, och frågan: ”Hur ska jag hitta mig själv i det här nya, där jag är en främling?” 

– Jag hoppas att när man har sett vår film kan man kanske se på människor på ett lite annat sätt. När du ser kvinnan bredvid dig på Ica med sjal om huvudet kan du kanske känna: ”Aha, det är det här du har varit med om”. Jag hoppas att Utvandrarna kan öka förståelsen lite, föra oss närmare varandra.  

Lisa Carlehed om …

Att spela mot Gustaf Skarsgård

– Gustaf är en otroligt fin och omsorgsfull människa – och en fantastisk medspelare. Vi passar väldigt bra ihop i vår spelstil och har fin personkemi. Det har varit lätt och kul att spela tillsammans.

Beautyfavoriter

– Jag har hela livet letat efter hudvårdsprodukter som passar mig och nu har jag äntligen hittat danska Rudolph Care. Deras ansiktstvätt och ansiktscréme är mina go to-produkter. Sedan får jag väldigt mycket komplimanger för min nya parfym: Le Labos Santal 33.

Förebilder

– Isabel Hubert är min stora idol. Hon är löjligt bra, speciellt i filmen Pianisten av Michael Haneke. Hon gör smärtan så mänsklig och trovärdig. 

Bästa rådet hon fått

– Att det viktigaste är vad du själv tycker. Om kläderna du bär, om filmen du precis gjort … Väldigt många kommer att tycka, men det viktiga är att lyssna till sig själv – det är min röst som räknas. Totalt kliché, men så bra om man kan leva efter det.

Framtidsdrömmar 

– Jag vill bara väldigt gärna jobba, så att jag kan försörja min familj och får träffa spännande regissörer och skådespelare. Men Utvandrarna har gett mig blodad tand, så nu får det gärna hända fler grejer!

Metoo i Danmark

– Vi har haft någon liten sväng långt efter alla andra, men det har inte blivit någon stor grej. I Danmark är folk rädda för ordet feminist och kan inte ta det till sig som något starkt och positivt. Många svenskar upplever arbetsklimatet i Danmark som väldigt sexistiskt, men med det sagt har jag personligen aldrig sett eller blivit utsatt för något. Har jag fått en opassande fråga? Ja, det är klart jag har. Men jag har aldrig varit i situation där jag har känt mig tvingad att göra något jag inte vill.

LÄS MER: Sarah Jessica Parker berättar om den efterlängtade nya säsongen av Sex and the city!