Liv Mjönes om mobbningen, kärleken – och filmhånglet
Glädje, talang och passion – men också misstänksamhet, oro och revanschlust. Möt Liv Mjönes, som för DV:s Nina Hampusson berättar om barndomens mobbning, filmhångel – och relationskrisen som ledde till det bästa som hänt.
Revansch. Det är en av drivkrafterna som gjort Liv Mjönes framgångsrik, även om hon länge förnekade det för sig själv.
– Jag vill bevisa för mobbarna och mig själv att jag är något, att jag duger. Det driver mig, även om jag inte har velat erkänna det tidigare, säger hon.
LIV MJÖNES
GÖR Skådespelare.
ÅLDER 43 år.
BOR Gröndal, Stockholm.
FAMILJ Sambon Henrik och sönerna Bo, 14, och Klas, 11.
BAKGRUND Har spelat huvudroller i pjäser som Hamlet och American hotel på Stockholms Stadsteater, medverkat i filmer som Miffo, All inclusive, Tills Frank skiljer oss åt och En dag kommer allt det här bli ditt, och tv-serier som Ettor och nollor, Torpederna, Sthlm rekviem och Händelser vid vatten. Guldbaggenominerades för sina roller i Kyss mig, Den allvarsamma leken, Tigrar och Tack för senast.
AKTUELL I år syns Liv i nya tv-serien Familjen Andersson och 2024 i This is not Sweden.
Liv Mjönes har över 20 år som skådespelare i bagaget, med roller på teaterscenen, i tv-serier och filmer. Om du inte har sett henne i All inclusive har du säkert sett henne i Miffo, om du inte har sett henne i Sthlm Rekviem har du sett henne i Torpederna. Och om du inte har sett henne i Den allvarsamma leken har du garanterat sett henne i Händelser vid vatten. För det verkar alla ha gjort, säger Liv, som trots sitt imponerande cv länge varit en doldis.
– Men något har förändrats de senaste åren, det är fler och fler som känner igen mig. Och nu på sistone framför allt från Händelser vid vatten, berättar Liv.
Inspelningen av både den hyllade tv-serien och filmen En dag kommer allt det här bli ditt tog henne tillbaka till barndomens Norrland, och en uppväxt som hon ser tillbaka på med kluvna känslor.
Liv Mjönes om att bli retad i skolan
Du växte upp i Sundsvall och har en hatkärlek till stan, hur kommer det sig?
– På senare tid har det nog börjat slå över i ren kärlek faktiskt. Inte minst tack vare närheten till Höga kusten, där det är så fantastiskt vackert. Men min skoltid i Sundsvall var ibland tuff och det har legat kvar och skavt genom åren.
Vad var det som var svårt?
– Dels hade jag nog någon form av dyslexi, dels blev jag retad för att jag inte passade in. Jag var nog lite annorlunda och dålig på att säga ifrån när någon var taskig. Jag hade andra intressen än mina klasskompisar, som dans och teater, och gick runt i kläder som jag ärvt av mina bröder. Och så hade jag ett annorlunda namn, Liv stack ut på den tiden.
Och det där har hängt med dig genom livet?
– Ja, jag har till exempel svårt att lita på människor. Jag tänker att de låtsas tycka om mig trots att de inte gör det, för att vilseleda liksom. Hobbypsykologen i mig säger att det har med min uppväxt att göra: att jag är rädd för att inte bli accepterad, att bli bortvald för någon häftigare och coolare.
Hur påverkar det dig i jobbet?
– Det är praktiska saker som att en regissör säger att han är nöjd med en tagning, men jag tänker: ”Det låter inte som att han menar det, han säger det bara för att komma vidare.” Det är en onödig stress, men samtidigt är självkritik en del av att vara skådis. Så på ett sätt är det bra att inte vara nöjd hela tiden, och vad kan man göra – man måste ju bara lita på folk.
Liv är nyligen hemkommen från Spanien och inspelningen av spansk-svenska dramakomediserien This is not Sweden, där hon, enligt pressmeddelandet från SVT, spelar ”en svensk amazonkvinna”.
Liv Mjönes: ”I kyrkan fick jag vara den jag är”
För att vara någon som har svårt att lita på andra är hon förvånansvärt öppen och pratsam. Skrattar ofta, men tänker sig också för innan hon svarar på frågor – för att det ska bli rätt. Ibland plockar hon fram en klassisk burk Kløver vaseline ur sin lilla Ganni-handväska och smörjer läpparna (”Jag är så fnasig!”). På soffan bredvid väskan står en fullpackad ryggsäck, och det känns lite signifikativt för intrycket som Liv ger – förfinat och jordat i en skön kombo.
Medan det var kämpigt i skolan beskriver Liv familjelivet under uppväxten som en trygg härd.
Du kommer från en troende familj, hur har det präglat dig?
– Vi gick i kyrkan varje söndag och var väldigt aktiva i församlingen. Jag var med i kyrkans scouter, ungdomsverksamheten, sjöng i kören. Det var lite av mitt extraliv, där jag fick vara den jag är. Jag hade kompisar både där och i skolan, men jag mixade sällan världarna.
– Jag tror inte på Gud i dag, men jag tror på människan. Jag har tagit med mig budskapet om allas lika värde och tron på godhet och mänsklighet. På 90-talet fanns det en bild av att alla troende var fundamentalister, men vår församling var väldigt öppen och tillåtande.
Din pappa är läkare och din mamma sjuksköterska – fick du vara sjuk som barn?
– Haha, nej, jag var inte borta från skolan många dagar under min uppväxt. Ingenting var farligt då, men med sina barnbarn har mina föräldrar en helt annan inställning. ”Åk in med det där”, säger de.
De senaste åren har Liv varit med i flera internationella filmer och serier, som skräckisen Midsommar och The holiday.
Blir det någon tur till Hollywood då?
– Jag har aldrig tänkt i Hollywodbanor, men man kanske måste göra det bara för att ha testat? Fast det är lite svårt när man har familj.
Tog en paus i förhållandet
Du och din Henrik har varit tillsammans länge, hur träffades ni?
– Vi träffades i datarummet på Scenskolan när jag var 24 och vi båda pluggade där. Och när man säger datarummet signalerar det ju verkligen att det var otroligt länge sedan. Jag betalade räkningar och han började prata med mig. Jag hade aldrig pratat så länge med någon förut, vi tänkte så lika och han var så rolig.
Hur var första dejten?
– Han frågade om jag ville fira Valborg med honom på Skansen, och där satt vi på en filt och blev fullare och fullare – särskilt jag. Sedan kysste han mig.
Sedan den kyssen har det gått 19 år, hur håller ni kärleken vid liv?
– Jag tror att det är viktigt att vara snälla mot varandra, ge varandra mycket frihet och komma ihåg hur mycket man tycker om varandra i grunden. Att det känns lätt att prata med varandra är också viktigt.
Men det har inte varit utan hinder längs vägen, ni tog en paus ett tag?
– Ja, vi var ihop i fyra år och under den tiden var det mycket fram och tillbaka. Jag var mycket fram och tillbaka. Till slut sa Henrik: ”Nu pallar jag inte det här längre”, sedan var vi isär ett halvår och det var den värsta tiden i mitt liv.
Jag sa att jag ville att vi skulle vara ihop igen och Henrik svarade 'Då vill jag ha barn'
Hur hittade ni tillbaka till varandra igen?
– Det var jag som sa att jag ville att vi skulle vara ihop igen och Henrik svarade: ”Då vill jag ha barn.” Jag sa ja och tänkte att det blir soft, det kan ju ta jättelång tid. Men det funkade på första försöket … Och det var det bästa som hänt. Föräldraskapet blev verkligen en boost i relationen för oss, det var skitkul och tog oss till en ny nivå.
Varför var du ”fram och tillbaka” tror du?
– Det är väl den där perioden i livet när man behöver fundera över om man vill fortsätta att vara ute och festa eller om man vill bli mer allvarlig i relationen.
Liv Mjönes: ”Jag trodde att publiken hatade mig”
Många skådespelare vittnar om ett tufft arbetstempo, hur ser arbetsbelastningen ut för dig?
– Jag tycker att jag har en bra balans nu när jag mest gör film och tv. När jag spelade teater blev det väldigt mycket jobb i perioder. För mycket. Jag fick svårt att sova, blev yr och förvirrad – kom in i ett rum och visste inte varför jag hade gått dit.
Hur kom du till rätta med det?
– Jag tog tjänstledigt från teatern och sedan dess har jag filmat. Då jobbar du också intensivt, men i kortare projekt. På teatern kan du få hålla på väldigt länge med samma föreställning, och ibland samtidigt repa inför nästa. Jag drabbades av scenskräck också, trodde att publiken hatade mig. Det var säkert kopplat till stressen.
Kommer du tillbaka till tiljorna?
– Det hoppas jag, jag skulle till exempel väldigt gärna vilja spela något av Norén. På senare tid har jag gått mycket på teater och fått tillbaka kärleken till den som publik. Och förstått att det där publikhatet bara var hjärnspöken.
Men du funderar fortfarande mycket på vad andra tänker och tycker om dig?
– Ja, det är något jag verkligen behöver jobba med. Jag ältar saker som fan: ”Kan jag ha sårat någon med det jag sa eller gjorde?” ”Var jag klumpig?” ”Blev det fel?”
Ibland säger mina vänner åt mig att skärpa mig
Hur jobbar du med det?
– Med terapi, haha, och det går jättebra. Sedan pratar jag mycket med mina närmaste vänner.
Hur bemöter de din oro?
– De lyssnar och förstår, ibland säger de åt mig att skärpa mig. Men de ältar en del, de också, så vi kan mötas lite i det.
Och hur är det med Henrik?
– Han ältar inte! Det var väl det jag föll för, att han är så trygg och rimlig och smart. Jag försöker att bespara honom mina nojor, men när jag behöver ett bra råd är det honom jag går till.
Drömde om att bli standup-komiker
Du har en otrolig bredd – drama, krim, komedi, barnprogram – finns det något område du känner dig begränsad inom?
– Jag har haft en dröm om att bli standup-komiker, men jag har insett att jag inte skulle vara så bra på det. Jag trodde att jag besatt den där omedelbara leveransen, men den finns nog inte där.
Finns det någon roll du aldrig skulle kunna tänka dig?
– Nej, jag försöker nog alltid, haha, och får upptäcka sedan om det inte funkar för mig. Efter att jag provfilmat för Parlamentet fyllde jag min kaffemugg med bag-in-box-vin, svepte det, gick fram till programledaren Anders S Nilsson och sa: ”Du, det där var ju inte min grej.”
Hur känner du inför att bli äldre – som människa och skådespelare?
– Jag har fått den frågan sedan jag var 30, och jag tycker att det är lite synd att ta upp det så länge inte Sverrir Gudnason också får den. Det är alltid kvinnor som får svara på åldersfrågan.
Jag blir gärna en kvinnlig silverräv
Kan det inte vara bra att lyfta den just därför – att mäns åldrande inte ses som problematiskt på samma sätt som kvinnors?
– Jo, det håller jag med om. Och på årets Oscarsgala fick ju faktiskt flera äldre kvinnor (som Michelle Yeoh och Jamie Lee Curtis, reds. anm.) pris på samma självklara sätt som äldre män brukar få det. För att de gjort fantastiska insatser, kanske just tack vare sin erfarenhet.
– Jag är alltid glad att få vara med, att det finns roller för mig. Jag blir gärna en kvinnlig silverräv, och hoppas att publiken vill spegla sig i alla åldrar.
Liv Mjönes om tiden efter Metoo
Du var en del av Metoo-uppropet Tystnad tagning. Har du märkt några förändringar i branschen sedan 2017, när det publicerades?
– Ja, det går inte att bortse från vilken skillnad det blev. Det är mycket enklare att ta upp saker som skaver för mig själv, eller när jag tycker att andra blir illa behandlade. Man bemöts med större respekt, i stället för ”Sluta vara så jobbig”.
– Sedan finns det så klart mycket kvar att göra och det måste man påminna sig om hela tiden.
Du har sagt att du blev skådespelare för att du aldrig riktigt vetat vem du är och sneglat på andra. Vet du vem du är nu?
– Ja, jag vet vem jag är, även om jag i perioder kan tappa bort mig själv. Ibland är jag grundad, sitter ihop och vet mina gränser – ibland flyter det ut. Jag tror att det är något man får jobba med hela livet.
Liv Mjönes om …
Poddar och städning:
– Att städa ger en så snabb belöning: ”Kolla vad rent och fint det blev.” Det grundar mig, samtidigt som jag kan lyssna på poddar, och det älskar jag. Jag har precis plöjt Dynastin om familjen Stenbeck medan jag putsade fönster, och hela förra sommaren lyssnade jag på en podd som heter Flygkatastrofer. Sedan har jag blivit lite rädd för att flyga …
Sin bucket list:
– Jag skulle gärna vilja göra en längre vandring i över Norrland, med tält och Trangiakök och hela paketet. Och professionellt skulle jag vilja göra något helt eget, producera något utifrån en idé som kommit från mig och kanske spela i det också.
Sin största motgång i karriären:
– Jag sökte till Scenskolan sju gånger innan jag kom in. Det var tur att jag var så ung att jag hade kraften att försöka och försöka. Men sista gången tänkte jag att om det inte går nu så skiter jag i det. Samtidigt fanns det inget annat jag ville göra, så det kändes rätt förtvivlat.
Jag var en jättebra discodansare, men när jag fick barn började jag stuffa – det är inte värdigt
Mode och trender:
– Min yngste son är jätteintresserad och jag gillar att följa med i trender och upptäcka nya designer med honom – även om jag kanske inte bär plaggen själv. Vi har köpt en jättedyr symaskin som vi syr om barnens jeans på tillsammans, de vill att de ska vara lite utställda nertill.
Att hångla med stora delar av Sveriges kvinnliga skådiselit:
– Haha, det var när vi provfilmade till filmen Kyss mig. Jag tänker inte nämna några namn, men det är en lista.
Rollen hon är mest stolt över:
– Barbro i Händelser vid vatten ligger närmast till hands just nu. Jag gick utanför min comfort zone och gav lite extra – och det gav belöning. Det betyder mycket. Det finns nog en Barbro inom mig, en figur som jag använt mig av ibland.
Hudvård och skönhet:
– Jag lägger inte så mycket pengar på hudvård men är jättenoga med återfuktning eftersom jag är så torr och fnasig. Det är de feta krämerna som gäller.
Att tappa stinget på dansgolvet:
– Jag var en jättebra discodansare hela min barn- och ungdomstid. I mellanstadiet vann jag både lambadatävlingen och vogue-tävlingen till Madonnas låt. Jag gick dansgymnasium och var alltid ute och dansade med mina kompisar, men efter att jag fick barn tappade jag det. Jag började stuffa, det är inte värdigt, haha.
LÄS MER: Magnus Krepper: ”Det är jobbigt när folk tisslar och tasslar”
LÄS MER: Linnea Henriksson: ”Jag slutade bry mig och ändrade allt”
