Marie Richardson: ”Det finns viktigare saker i livet än utseendet”

Dagen innan DV träffar Marie Richardson har några namnkunniga svenska 50-plus-kvinnor uttalat att de inte längre kan se sig själva i spegeln, att de saknar det utseende de en gång hade.

– Det är klart att det är tufft att vara tjej och ha varit snygg, och sen bli äldre, det är jobbigt, säger Marie.

– Men jag känner inte så. Jag skiter faktiskt i det. Jag är glad och tacksam att jag lever.

Strax innan har vi båda konstaterat att vi tycker att den andra i princip ser likadan ut som första gången vi träffades, vilket var för många år sedan.

– Jag tror att om man har känt varandra länge ser man inte om den andre har blivit äldre. Det är skillnad om man möter någon för första gången, då ser man åldern, säger Marie. Hon fortsätter:

– Jag läste om det där i går, med kvinnorna som inte kan se sig själva i spegeln längre, och tänkte på det innan jag skulle cykla hit och bli fotograferad. Men jag tänkte ”va fan, på med cykelhjälmen”. Det finns viktigare saker i livet. Jag tror faktiskt att jag har nytta av att vara skådespelare. Ibland blir jag sminkad att bli ful. I Cabaret (på Dramaten – reds anm.), som jag är med i nu, sminkas jag varje kväll till att se äldre ut än jag är. Och när sminket tas av efteråt och jag ser mitt yngre jag känns det bra.

Marie Richardson är aktuell i Cabaret på Dramaten och i biofilmen Tisdagsklubben. Foto: WERONIKA BELA / WERONIKA BELA

Marie pausar kort och säger sen att det tuffaste för henne inte är att se sig i spegeln eller på en stillbild, utan att se och höra sig själv på film.

– Det är jobbigt. Då vill jag skruva ner ljudet. Att först se mig själv röra mig, och så höra också. Men så där kunde jag känna redan när jag gjorde Eyes wide shut för tjugo år sedan. I mina ögon tyckte jag att jag såg för jävla hemsk ut. Nu när jag ser på på bilder från den filmen tycker jag ”men jag var ju söt”.

Jag är svag för romantiska komedier. Jag kan själv bli rörd när jag ser en romantisk komedi.

Vi träffas i ett rum på SF Studios i centrala Stockholm. Anledningen till mötet är filmen Tisdagsklubben, en romantisk komedi som bygger på Anna Fredrikssons bästsäljande roman. Marie spelar Karin, som på sin 40-åriga bröllopsdag upptäcker att hennes make Sten är otrogen. Men så råkar Sten ut för en olycka och hamnar på sjukhus, och medan han är borta tar väninnorna med Karin på en matlagningskurs där hon möter kocken Henrik. Och bland stekpannorna och de asiatiska rätterna uppstår givetvis ljuv musik.

– Jag är svag för romantiska komedier. Jag kan själv bli rörd när jag ser en romantisk komedi. Och jag hoppas att vi både kommer att roa och beröra.

Henrik spelas av Peter Stormare, som Marie mötte första gången då hon gjorde en liten roll på Dramaten i Ingmar Bergmans uppsättning av Hamlet. Stormare var Hamlet.

– Vi gjorde fantastiska turnéer med den, över hela världen. Peter och jag har också vuxit upp tre mil från varandra i Hälsingland. Han kommer från Arbrå, jag från Ljusdal. Så det finns en connection där. Det var hemskt roligt att få träffas igen.

Teatern är Maries bas, och rollen i Tisdagsklubben är en av de få filmroller hon gjort på flera år (vid sidan av de många tv-långfilmer hon gjorde med maken Jakob Eklund som polisen Johan Falk). Den senaste var musikalen En del av mitt hjärta.

– Jag såg Tomas Ledin i Folkets Park i Ljusdal på 70-talet. Jag tycker filmen tog hand om hans musik, jag har ju vuxit upp med den.

I den filmen sjöng hon, och i Cabaret, som spelas på Dramaten våren ut, sjunger hon också. Och det tycker hon om.

– Jag har alltid tyckt att det är roligt att sjunga. När jag var liten var jag med i Frälsningsarmén för att få möjlighet att sjunga, och på gymnasiet var jag med i ett rockband. När jag arbetade som påkläderska på teatern i Göteborg hörde jag orkestern och njöt av den och jag tyckte talteater var tråkigt. Jag tackar alltid ja till musikteater.

– Att jobba med Cabaret är fantastiskt roligt. Musikteater ger en extra energi till hela teatern. Det bubblar i väggarna.

Marie har slutat lägga energi på att oroa sig för rynkor. Foto: WERONIKA BELA / WERONIKA BELA

Marie har gjort en hel del tv-roller under det senaste decenniet, bland annat två säsonger av kriminalserien Innan vi dör (”det var tal om en tredje säsong, det fanns ett synopsis, men det verkar som om det stannade upp på grund av pandemin”). Känner hon att hon blivit drabbad av det som kallas ålderism, att hon blivit bortvald på grund av sin ålder?

Det är roligt att jag får spela en kvinna i min egen ålder i Tisdagsklubben.

– Det vet jag inte. Jag vet ju inte när jag blir bortvald. Men det är ju så att erbjudandena inom film blir färre och färre. Det är bara att tugga i sig. Jag är glad så länge jag får jobba. Det är roligt att jag får spela en kvinna i min egen ålder i Tisdagsklubben.

Vi kommer in i en lång diskussion om det här med ålder, om hur Marie som skådespelare kan tycka att det är jobbigt om hon ska spela en karaktär som är yngre än vad hon själv är.

- Det finns ju vissa saker som man inte hänger med på, på gott och ont, som till exempel viss populärkultur. När jag började på Dramaten tyckte jag att det var så många gamlingar. Där jobbade Sif Ruud, Margaretha Krook, Jan Malmsjö, det fanns även en och annan 80-åring. Numera kan jag vara den äldsta i en ensemble. Det är roligt när det finns en bredd, att alla åldrar är representerade.

På Scenskolan träffade hon Jakob Eklund, och de har nu varit ett par i 37 år.

Marie på teaterpremiär med maken Jacob. Foto: Karin Törnblom/TT / TT NYHETSBYRÅN

– Det började den 30 november 1984, säger hon, och det är en gåva att ha fått följas åt i så många år. Vi får tacka att vi har fått det att fungera, att vi har kunnat leva ett liv ihop. Det har funnits kriser emellanåt, det har varit bättre och sämre perioder, det har varit roliga och tråkiga stunder. Men det är härligt att kunna följas åt ett helt liv.

Det är en gåva att ha fått följas åt i så många år.

Marie säger med ett skratt att en orsak till att relationen fungerat kan vara att hon och Jakob på grund av jobbet ofta haft perioder då de tillbringat tid på varsitt hål – när vi träffas spelar Jakob teater i Örebro.

– Det är bra att vara ifrån varandra då och då. Man måste få egentid, man måste få bestämma själv, då blir det lättare att hålla ihop. Det är viktigt att få längta efter varandra. Men det får inte bli för långa perioder.

– Nu under våren ska han också spela på Dramaten. Vi har skojat om det, hur ska det gå nu när vi är på samma arbetsplats?

I många år hyrde Marie och Jakob en lägenhet i ett hus på Långholmen i Stockholm, med en strålande utsikt över vattnet och nära en badplats. Men den blev för trång och de bor numera i en lägenhet vid Zinkensdamm. Barnen är utflyttade, men deras rum står kvar för besök.

– Klara pluggar i Uppsala och Leon på Öland. Klara var hemma i går och sov över.

Marie trivs i Stockholm, och att flytta ut på landet ligger inte för henne.

– Nej, jag vill vara i storstan. Man har sitt temperament, och detta är hemma för mig.

LÄS OCKSÅ Skådespelaren Lisa Carlehed om rollen som Kristina i Utvandrarna – och att alltid känna sig som en utböling 

LÄS OCKSÅ Sarah Jessica Parker ryter ifrån mot ålderismen