Melissa Horn: ”Majoriteten av mina texter bottnar i självupplevda relationer”

Vi möts redan vid porten utanför skivbolagets kontor i centrala Stockholm då vi råkar komma exakt samtidigt till intervjun. Melissa har på sig en svart tröja och mörkblåa jeans, hennes långa bruna hår är utsläppt över en beige mockajacka med ull som ser varm ut. Hon är glad och öppen, och när vi satt oss ner i ett rum med glasväggar ut mot de öppna kontorslandskapen vinkar hon mot flera kollegor som går förbi. Hon tar ut en snus och lägger snusdosan på bordet.

Melissas mamma är artisten Maritza Horn, men en karriär på scenen var inte Melissas förstahandsval, och trots stora framgångar med en massa sålda skivor och utsålda turnéer har hon mestadels hållit en låg profil. Tills nu. Under hösten har vi kunnat se henne i Så mycket bättre, och jag var säkert inte den enda som blev förvånad över att hon var en av årets deltagare. 2013 var hon med i Musikguiden i P3 och fick frågan om hon kunde tänka sig att ställa upp i TV4:s populära program: hennes svar att hon inte har något emot att tolka andras låtar, men att det kamerorna satte stopp. Men nu, åtta år senare, valde hon ändå att tacka ja till att bli filmad i stort sett dygnet runt, artisten som ofta beskrivs som en av landets mest privata. 

Blir du igenkänd på stan?
– Nej, nästan aldrig. Det är jätteskönt. Jag har inte gjort så mycket tv eller synts i media. Vilket delvis är ett aktivt val. Jag pratade med en kompis som också var med i Så mycket bättre med mig och han säger att han har blivit jätteigenkänd redan efter två avsnitt. Så vi får väl se hur det blir. Men jag har förstått från vänner som varit med tidigare säsonger att det där går över ganska snabbt.  

Hur skulle du beskriva din uppväxt?
– Jag har två föräldrar, fyra brorsor, två hel och två halv, och en del djur. Vi bodde i city. En ganska vanlig uppväxt. Min pappa är läkare men mamma håller på med musik. Och alla mina brorsor har på något sätt hållit på med musik. Mat och musik är de två saker vi har mest gemensamt. Men jag är sämst av syskonen på att laga mat.

Jag var ganska kaxig på högstadiet, och sen blev jag blyg på gymnasiet.

Vem var du i skolan?
– Det varierade. Jag var ganska kaxig på högstadiet, och sen blev jag blyg på gymnasiet. Jag hade inga problem att sjunga inför hela skolan, men svårare för att räcka upp handen. Hade några få vänner som var min trygga bas. Men det är lite som nu, om jag är trygg i ett sammanhang kan jag ta ganska mycket plats, annars är jag tyst.

Vad gick du på gymnasiet? 
– Jag gick inriktning musik, hade precis börjat spela gitarr och skriva låtar på svenska sommaren innan gymnasiet. Det var stort för mig att komma in på sånglinjen men jag saknade erfarenhet och kunskap om körsång, noter och sånt. Jag kände inte mig lika bra som de andra som hade läst musik redan på grundskolan.

Tror du att du hade hållit på med musik om du inte gått musikgymnasium?
– Kanske. Men jag tror mycket på att en sak leder till en annan. Hade jag inte gått där så hade jag nog inte börjat med musik lika tidigt. Men med tanke på mamma och arvet från familjen så hade det kanske gått ändå. Men jag var inte typen som skickade runt demos eller sökte till Idol. Så jag behövde få support och uppmuntran.

Vad ville du bli när du var liten?
– Psykolog eller något annat där man får jobba med människor. Jag var inte jätteambitiös med plugget så hade ingen tydlig plan, jobbade extra i butik och tyckte det var kul att jobba med service så jag tänkte att jag skulle fortsätta göra det efter studenten också.  

Jag är en ganska lat och trött person. Jag har inte så mycket rutiner.

Hur ser en vardag ut för dig? 
– Jag lägger mycket tid på mina vänner. Fikar väldigt mycket och sover mitt på dagen nästan varje dag. Jag är en ganska lat och trött person. Jag har inte så mycket rutiner. Tänker ofta att jag vill skaffa mig det, men märker att jag dras mer åt chilla-hållet. Men det beror så klart helt på om jag är i en jobbperiod med inspelning och spelningar, eller om jag är ledig. 

Vad gör du helst när du är ledig?
– Hänger med vänner. De är väldigt viktiga för mig. Jag försöker hålla i gång med träning, inte för att det alltid är kul men det känns viktigt. Annars har jag inte direkt nån hobby, jag gillar vanliga vardagsgrejer som att laga mat, titta på film, lyssna på musik. 

Vilken var den senaste låten du spelade på repeat?
– Det var Cherries tolkning av Peter Jöbacks Stockholm i natt. Jag kan lyssna på samma låt flera veckor i sträck.

Vilken är favoriten av dina egna låtar? 
– Sång från ett kalas från min förra skiva. Jag minns när jag skrev den och känslan av att lyckas beskriva den perioden och kvällen som jag skrev om.  

Har du gråtit när du skrivit några av dina låtar?
– Ja, absolut. Ibland skriver jag ju när jag är mitt i något, ett uppbrott eller annat som gör ont. Majoriteten av mina texter bottnar i självupplevda relationer. 

Kan man förvänta sig glada låtar av dig? 
– Det vore fett med en glad skiva, haha, jag kan försöka. Men jag har förstått att min röst är så sorglig att det knappt spelar någon roll vad jag sjunger. 

Hur blev du upptäckt?
– Jag fick vara förband till en tjej på min skola som skulle spela för skivbolagsmänniskor. Och i pausen kom en kvinna från ett av skivbolagen fram och frågade efter en demo. Jag visste inte ens vad demo var. Men en familjevän hjälpte till att spela in de tre låtarna jag hade skrivit då. Och sen när jag var 17 år fick jag spela för lite skivbolag och gjorde det under några månader medan jag gick i skolan. Och sen så hörde Sony av sig och frågade om jag ville skriva kontrakt med dem, och här sitter vi nu. 

Hur känns det att se sig själv på tv?
– Jättekonstigt. Jag tror aldrig man vänjer sig. Men jag ser inte på lördagskvällen med popcorn, utan när vi får avsnitten två dagar tidigare. En från produktionen sa till mig att jag ser så trött ut i de sista avsnitten så det ska bli spännande att se, haha. 

Jag skriver låtar som kan uppfattas som gränslösa och just därför måste jag få skydda resten.

Håller du med om beskrivningen att du är en väldigt privat artist med kontrollbehov? 
– Inte kontrollbehov, men absolut ett behov av att skilja på jobb och privatliv. Jag kanske skriver låtar som kan uppfattas som gränslösa och transparanta och just därför måste jag få skydda resten. Jag vill inte vika ut hela mitt liv i media exempelvis. Det fungerar för vissa, men inte för mig. 

Har du tackat nej till saker på grund av rädsla, men som du egentligen velat säga ja till?
– Ja. Men ibland är det svårt att skilja på rädsla och olust, och ibland går de hand i hand. Det är lättare för mig att säga nej än ett ja när jag inte känner till hur något kommer bli, vem som ska vara där, vad det är för sammanhang. Jag har säkert missat massa kul, men jag försöker jobba på att vara mer orädd och tänka att det är okej att saker inte blir perfekta eller felfria. Nu försöker jag utmana mig själv och säga ja till det som väcker lite rädsla inom mig, för då kanske det är exakt det jag behöver. 

Hur var det att spela in Så mycket bättre?
– Väldigt roligt. Intensivt. Långa dagar. Jag var helt slut när jag kom hem. När jag fick frågan ringde den där ”rädd”-klockan inom mig så då såg jag det som ett tecken på att jag borde utmana mig själv och ställa upp. Sen spelade det så klart stor roll vilka de övriga deltagarna skulle vara. Jag sa ja i princip först när alla var klara. 

Vad var den största överraskningen?
– Hur nära vi kom varandra på så kort tid. Och att bilden jag hade av de andra inte stämde. Det finns en person bakom det man ser i media, oftast en sårbar person. Det är något man kanske inte alltid tänker på.

Hur var det att vara ständigt omringad av kameror?
– Man fick släppa det tillslut. Jag hade planerat att jag skulle upp tidigt och sminka mig varje morgon, men det slutade med att jag knappt hann tvätta mitt hår. Både fåfängan och en del av integriteten fick ryka. 

På tal om smink och fåfänga: vad betyder mode för dig?
– Jag har inte varit så intresserad eller modig när det gäller kläder. Har ofta klätt mig i svart t-shirt och svarta jeans. Jag träffade dock en stylist för några år sedan som öppnade upp mina ögon så nu tycker jag att det är kul. Men jag upplever att det är svårt att hitta kläder för min kroppstyp. Jag är ganska kort, 1.59 och kurvig. Det finns mycket snygga kläder, som inte sitter lika snyggt på mig. 

Förr var jag rädd för att snubbla om jag hade klackar på en spelning.

Hur skulle du beskriva din stil?
– 90 procent av min garderob är svarta kläder. Jag tror jag sett ganska likadan ut genom åren, inte gått igenom olika stilar vid olika perioder. Men på senare år har jag blivit mer intresserad och klär mig betydligt mer varierat, särskilt på scen. Förr vågade jag knappt ha klackar på spelningar, jag var rädd för att snubbla. Men min musik är ganska lågmäld och då vill jag ha en passande klädstil som inte tar över. Det viktigaste för mig är att vara bekväm, jag hakar inte på trender. Hittar jag ett par jeans jag gillar så köper jag fem par av dem och så har jag dem under några år.

Har du någon artist vars stil du beundrar? 
– Anna Ternheim, hon har en grymt snygg stil. 

Har du några skönhetsrutiner?
– Jag hade svår akne för några år sedan, så min hy tar jag hand om. Jag är lite av en produktfreak. Ibland kör jag på apotekets billigaste grejer och ibland på riktigt dyra krämer. Men jag tycker det är kul och jag mår bra av att ta hand om min hud.

När du är ledig och vill åka på semester, vart åker du då?
– Reser jag själv åker jag gärna till storstäder, jag har varit ganska mycket i New York. På somrarna brukar jag vara på Gotland. Men nu vill jag inte resa lika mycket som jag ville innan, och har dessutom blivit flygrädd. Reser jag med sällskap får det gärna vara med någon som också kan ligga vid en pool hela dagarna utan att bli rastlös. Skulle bli stressad av att resa med någon som vill börja dagen redan sju på morgonen med ett fullproppat schema. 

Jag dras till personer som har nära till skratt, men som inte räds det allvarliga och jobbiga.

Hur skulle dina vänner beskriva dig?
– Jag har väldigt olika typer av vänner och tror att de skulle beskriva mig på olika sätt. Några har jag känt sedan barndomen, men några av mina närmsta vänner har jag funnit på senare år. Men gemensamt tror jag att de skulle säga att jag är en person som de kan prata med om vad som helst. Att de kan lita på mig. Jag är bra med barn, nästan alla mina vänner har barn. Jag känner att jag har så jäkla bra vänner. Jag kan vara borta i flera månader med jobb och missa födelsedagar och annat viktigt, men de finns alltid där. Och jag tror att de vet att jag också gör det när det väl gäller. Jag dras till personer som har nära till skratt, men som inte heller räds det allvarliga och jobbiga. Mina roligaste vänner är även de jag kan vara mest ledsen med.

Vad är dina framtidsdrömmar?
– Ibland kan jag sakna en vanlig vardag och att ha ett vanligt jobb. Jag är på att starta upp något, kanske ett kafé, vad som helst, men jag behöver någon som driver projektet. 

Vad gör du om tio år?
– Jag hoppas att jag fortfarande håller på med musik och att jag får behålla min publik. Det hade varit kul om jag hade familj då. Och så hoppas jag att jag har fler rutiner. 

Styling: Johanna Ankelhed
Hår och makeup: Fanny Lagerwall

LÄS MER: Lisa Carlehed i Utvandrarna om att spela rollen som Kristina – och att alltid känna sig som en utböling

LÄS MER: Sarah Jessica Parker ryter ifrån mot ålderismen: ”Vad ska jag göra? Sluta åldras? Försvinna?”