Mello-aktuella Lisa Miskovsky: ”Musikbranschen har fortfarande för stort fokus på ungdom”
Artisten Lisa Miskovsky är aktuell som en av de tävlande i Melodifestivalen – och passar på att höja rösten om den kvinnliga kompetens som den åldersfixerade musikbranschen riskerar att gå miste om.
När höstens turné tog slut gjorde vardagslivet entré för den Umeåbaserade artisten och låtskrivaren Lisa Miskovsky, vilket i hennes fall innebär storkok inför barnveckan – och att serva skotern. Samtidigt är hon aktuell som en av de tävlande i Melodifestivalen och skriver parallellt på ny musik – på svenska – bland annat med nya kompisen och artistkollegan Annika Norlin.
Lisa Miskovsky
Gör Artist.
Ålder 46 år.
Bor Umeå.
Aktuell Tävlar i Melodifestivalen.
– I och med pandemin lärde man känna folk på hemmaplan på ett annat sätt, jag har ändå alltid bott här, säger Lisa Miskovsky och skrattar.
Innan låtarna på svenska släpps ut i världen är Lisa som sagt aktuell i Melodifestivalen. Tävlingsbidraget Best to come har hon skrivit tillsammans med David Lindgren Zacharias, som även var en av upphovspersonerna bakom Clara Klingenströms succélåt Behöver inte dig i dag.
– Det var en kul grej att skriva tillsammans med David Lindgren Zacharias. Texten hade jag haft i mig länge och låten blev en ventil för sådant jag känt under pandemin. Att våga hålla fast i det man verkligen vill göra när allt ställs in och man tappar sin sociala samvaro. Att skriva om att våga se framåt kändes angeläget och den är nog mer hoppfull än vad mina låtar brukar vara. Sedan har David skrivit mycket till Melodifestivalen tidigare och då blev det som inskickat och pepp kring det.
Best to come är mer hoppfull än vad mina låtar brukar vara.
Kan du avslöja något om själva numret?
– Känslan vi vill förmedla är väl något slags firande, spontanitet och kaos. Att få göra något så visuellt som ett nummer i Melodifestivalen känns väldigt kul. Om man inte är ett hårdrocksband med väldigt mycket pyroteknik så gör man sällan det som artist annars.
Du har tävlat i Melodifestivalen en gång tidigare, för tio år sedan, hur var det?
– Då var jag så skeptisk till det här att ”tävla i musik”, men jag insåg snabbt att det var en musikfest mer än något annat. Sedan fick jag se min mamma dansa med Sean Banan på efterfesten, så jag var helnöjd.
Hur känns det att vara tillbaka i det sammanhanget?
– Lite som att gå in i en biljardhall. Här möts unga och gamla, de som är helt nya som artister och de som har lång erfarenhet. Jag trivs väldigt bra i den brokiga skaran och i alla de fina möten som uppstår där. I den mångfalden är det inget problem att vara kvinna över 40.
Du har sagt att kvinnliga artister som passerat 40 ofta möter ett glastak, kan du utveckla det lite?
– I musikbranschen upplever jag att det finns ett bäst före-datum för artister, speciellt kvinnor. Kanske för att man ser oss så mycket som objekt.
Jag upplever att det finns ett bäst före-datum för artister, speciellt kvinnor.
Hur då?
– När jag var ung och min första skiva gavs ut var de jag kom i kontakt med och som hade höga poster i branschen uteslutande män, framför allt utomlands. Jag fick många positiva kommentarer om mitt utseende, samtidigt som jag hörde de här männen prata om äldre kvinnliga artister som jag själv såg upp till. Det var verkligen inte så smäktande, utan typ ”den och den är så gammal och borde bara lägga ner”. Jag menar, om Joni Mitchell hade lagt av vid 25 hade jag nog känt mig ganska snuvad.
Hur ser det ut i dag?
– Även om saker förändras med nya generationer tror jag tyvärr att branschen fortfarande lider av ”förbrukningsvara”-tänket. Och det är mycket svårare för kvinnor att bli hörda.
På vilket sätt har den här typen av ålderism drabbat dig?
– Bland annat genom att det krävs ett enormt mod för att våga tacka nej till att medverka i olika sammanhang, jag har blivit väldigt ifrågasatt tidigare i min karriär. Det spelar liksom ingen roll att det är en spelning i Kina om det är min barnvecka, det går inte att få till. I dag jobbar jag bara med människor som lyssnar på mig och förstår det. Det är ruskigt skönt, men det har tagit hundra år för mig att komma dit. Jag tror att vi skulle få en bättre balans om det fanns fler kvinnor på höga poster.
Går samhället miste om vuxna kvinnors kompetens?
– Ja, det tycker jag. Kanske särskilt i min bransch där det är sådant fokus på att vara ung. Sedan tror jag på musikens kraft och att vi som har olika erfarenheter lyfter varandra. Jag minns min första Grammisgala där Nina Persson lite tog mig under vingen och jag fick dela hennes loge. Hon var ju ung då, men det betydde så mycket för mig att få känna att någon som var etablerad var på samma lag och inte en konkurrent. I dag försöker jag vara den personen.
LÄS OCKSÅ Charlotte Perrelli om sina schlagerlooks – 20 år av glitter och glamour
LÄS OCKSÅ Melissa Horn: ”Majoriteten av mina texter bottnar i självupplevda relationer”
