Oscar Töringe om succérollen i Tunna blå linjen: ”Jag gillar egentligen inte Magnus...”

Inte visste Oscar Töringe att piloten han precis provspelat i skulle bli en av Sveriges mest älskade serier. Under tre dagar i Malmö 2016 filmade han och efteråt kände han starkt: rollen som Magnus var en roll som han verkligen ville ha. 

– När jag väl fick erbjudandet om rollen, då tackade jag ja med hjärtat. Men vad hjärtat säger är inte alltid så lätt att veta, när livet går i 180 …

Den här gången gav hans hjärta rätt signaler. För även om han haft ett flertal roller tidigare var detta hans första stora huvudroll och i rollen som Mange blev han känd för stora delar av svenska folket. 

Oscar är förvånansvärt oberörd inför uppmärksamheten när vi möts i ett förmiddagstomt Årsta, söder om Söder i Stockholm. Tidigt på morgonen har han messat, berättat att yngsta sonen har haft feber och är hemma från förskolan. Artigt frågat om det är okej att ettåringen hänger med på intervjun. 

Det är självklart att det går bra. Familjen Töringes nytillskott gör inte heller särskilt mycket väsen av sig, utan sover mest under ett täcke med små moln på. 

– Det har väl hänt någon gång innan också att jag känt väldigt starkt att ”det här är min roll.” Så kände jag med Magnus, och den känslan är häftig, säger Oscar, tar av sina gråa solglasögon och lägger dem på bordet framför sig.  

Publiken älskade serien från första stund. Engagemanget har varit enormt. Det arrangeras Tunna blå linjen-vandringar i Malmö, Sydsvenska Dagbladet publicerade en serie där inbjudna gäster diskuterade programmet och det har startats en facebookgrupp: Snacka om Tunna blå linjen. 

Det är alltså en efterlängtad andra säsong som nu rullar i gång på SVT. 

Men för Oscar är Tunna blå linjen bara ett av sju projekt som är aktuella under hösten. Han syns också i årets julfilm, UFO Sweden, den romantiska komedin Tack för senast, Comedy queen och på Stadsteatern i uppsättningen Alltid vara vi. Dessutom medverkar han i ett radiodrama om mordet på Anna Lindh och i Viaplays dramaserie Limbo. 

Det går i 180, precis som du nyss sa …
– Ja, det kan man lugnt säga. Samtidigt har allt flutit på ganska bra. Jag har inte behövt skohorna in något. Men visst, kanske hade det varit bättre om jag gjort tre projekt i stället för alla de här stora produktionerna. Det är svårt att säga nej, en svår balansgång att välja och att våga välja bort. 

Man blir periodvis ganska knäpp när man går in i en roll.

Du kommer från en kulturell familj med pappa Anders Granström som är skådespelare och mamma Sanna Töringe som är författare. Har skådespelare alltid varit plan A för dig?
– Jag började med teater tidigt och var med i teatergrupper redan som barn. Så ja, det har alltid varit självklart. Efter gymnasiet gick jag teaterlinjen vid Fridhems Folkhögskola i Svalöv och sedan på Teaterhögskolan i Stockholm. 

Dessutom är din fru Rakel Benér också skådespelare. Hur funkar det med två skådespelare i samma familj?
– Vi träffades redan 2005 på Fridhem, så vi har båda två vetat vad vi gett oss in i. Det är en stor fördel att vi båda jobbar med samma yrke, eftersom vi har en förståelse för vad som krävs. Att man till exempel lämnar den andra i fred när man går in i en roll – samtidigt som man finns för varandra. För man blir periodvis ganska knäpp när man går in i en roll. Och under vissa perioder blir åtminstone jag en ganska frånvarande förälder. För rollen man spelar påverkar en, om inte annat så undermedvetet. Samtidigt kan man ju inte gå runt och vara sin roll, även om man ibland får nästan fysiska reaktioner av att spela en karaktär. 

På vilket sätt?
– Om man till exempel spelat en scen som varit våldsam eller dramatisk reagerar kroppen. Det kan bli PTSD-liknande känslor. Då är det skönt att leva med en annan skådespelare som vet vad man går igenom. När vi spelade in Tunna blå linjen var vi dessutom ett väldigt tajt gäng och det kändes bra att jobba i ett så tryggt sammanhang där man också kunde prata av sig efteråt. 

Din roll som Magnus gjorde dig känd för allmänheten. Hur mycket av Magnus hittade du inom dig själv?
– Inte särskilt mycket. Han är kantig och tvär. Ganska dryg och en dålig kompis. Faktum är att jag inte gillar Magnus … Men jag skulle ändå försvara honom till sista blodsdroppen, den där lille pojken inom honom tycker man ju om. 

Man kan säga att du fick ditt stora genombrott med Tunna blå linjen. Var det något du var förberedd på?
– Jag blev lite förvånad över den enorma uppmärksamhet serien fått, men samtidigt kände jag ju tydligt att det kunde bli något stort av den. Det är ett fantastiskt manus och Cilla (Jackert, seriens manusförfattare – reds. anm.) jobbade hårt för att få till persongalleriet. Vi gjorde till exempel ett mood board över våra roller och kunde diskutera saker som ”vilket parti skulle Magnus rösta på?”. Där landade vi i att han nog röstar på Moderaterna, och inte på Sverigedemokraterna, även om det låg nära till hands. Vi jobbade också mycket med improvisationer och det hände att vi gick ut och åt middag och drack öl i karaktär. 

Vilken är den vanligaste frågan du brukar få under en intervju?
– Haha, det måste vara den om min dialekt. Folk blir förvånade när jag inte pratar skånska. 

Okej, så hur är det med dialekten då?
– Faktum är att jag pratar så här, jag är född i Södertälje och bodde där tills jag var fyra år. Sedan flyttade vi till Lund. Många som bor i Lund pratar inte skånska och det har jag aldrig heller gjort. Däremot kan jag prata skånska, och därför var det inte särskilt svårt att ta fram skåningen inom mig när jag spelade Magnus. 

Vad händer nu närmast för dig?
– Just nu repeterar jag inför uppsättningen Alltid vara vi på Stadsteatern. Det är en musikföreställning som är baserad på Oskar Linnros och Veronica Maggios skivor Vilja bli och Satan i gatan. Jag spelar en av huvudrollerna. Jag har velat vara på Stadsteatern i många år och tycker om att sjunga, så det här är lite av en dröm. 

Så då får vi höra dig sjunga?
– Jepp. Men jag gillar att sjunga och gick en musikinriktning på gymnasiet, så det är inte så långsökt som det kanske låter. 

LÄS OCKSÅ Programledaren Farah Abadi: Jag är inte rädd för att ställa till en scen” 

LÄS OCKSÅ Brad Pitt: ”En bra partner måste vara öppen med sina känslor”