Pär Lernström: ”Jag blir en tråkigare människa av sociala medier"

När det i höstas blev omskrivet att Pär Lernström kan brusa upp rejält i trafiken var det som att svenska folket drog en lättnadens suck. Det finns en dammtuss på den välstrukna kostymen, trots allt. 

– Det är lite sorgligt egentligen. Som vit man i det offentliga rummet är man befriad och blir inte lika bedömd som andra. Jag framställs ofta som en ­person som glider runt i livet och har det rätt bra. Kanske det här med mitt humör i trafiken får ­symbolisera mörkret, säger Pär Lernström och rör runt i cappuccinon.

Under våren har vi sett honom ta med kändisar till sitt 12-åriga jag i tv-programmet Hälsningar från, han är precis i färd med att avsluta ­auditionturnén med Idol och snart åker han till Österlen för att spela in årets säsong av Kockarnas kamp. Ja, i vanlig ordning avlöser de stora tv­succéerna varandra för Pär Lernström. Samtidigt driver han eget bolag och är nybliven tvåbarnspappa. 

– Jag försöker gå in så mycket som jag orkar i allt jag gör, men det går ju inte till slut. I januari förra året föddes min son Loa, jag gjorde fyra program och började driva eget bolag med anställda och allt vad det innebär. Det blev väldigt många bollar.

LÄS OCKSÅ: Längd, fru och barn - 10 saker vi alla vill veta om Pär Lernström

Hur hanterade du det?

– Konstigt nog har jag svårt att förstå när jag tycker att något är jobbigt. Jag är snart 40 år, och man kan ju tycka att jag borde kunna analysera vem jag är då, men jag är helt värdelös på det. Jag blir fortfarande förvånad över hur jag reagerar på saker och kommer inte på förrän efteråt att det var för att jag hade för mycket på mitt bord samtidigt. Det är svårt att säga nej till saker som är kul, men det blir bökigt när man har så små barn.

Fick du den berömda tvåbarnschocken?

– Ja, det tror jag. Alla sa ju samma sak: ett är ett, men två är som fem, och det ligger väl något i det. Men nu börjar jag tycka att det är riktigt härligt att ha två barn. Bibi är så himla fin mot sin bror, och det är ju så gulligt. Det är konstigt att man lever ett liv där man jagar så många andra kickar när kickarna finns hemma. 

Hur har din livsinställning förändrats sedan du blev pappa?

– Grunden är densamma, men synen på vad jag gör är ganska förändrad. Att göra saker som jag tror på är viktigt för mig, och det vågar jag investera i, men synen på hur viktiga de är har vacklat lite. 

I våras tog du med kändisar till deras 12-åriga jag. Hur var du själv som 12-åring?

– Det var en klurig tid. Mina föräldrar skildes, och vi flyttade in från landet till stan i Strängnäs. Jag lade mycket fokus på fotbollen och fritidsgården som var de två ställena där jag kunde vila lite grann. Jag är ganska extrovert, men om jag har haft en introvert period i mitt liv då jag inte var så lik mig själv så var det när jag var 12 år.

Vilka är dina bästa egenskaper?

– Jag är positiv, lösningsorienterad och entusiasmerande, i mina bästa stunder. Jag har viljan och kan se möjligheter och lösningar i mycket. Som när jag och min fru Linda var på husvisningar förra året, då kunde jag snabbt se vilken vägg som skulle kunna tas ner för att få en smartare planlösning. Däremot är jag inte så bra på att projektleda det vidare, men det är Linda. Jag är också stolt över att ha upptäckt det som jag är rätt bra på. Jag har hittat en ton som jag är bekväm med och är sällan orolig när jag står i sändning.

Många gånger har jag flugit i väg och försökt anpassa mig till att bli någon annan framför kameran, men till slut har jag landat i att jag är bäst när jag är den jag är.

Har du så bra självförtroende som det verkar?

– Det har varit en resa för mig att acceptera att jag duger som jag är, och det jobbar jag fortfarande ganska mycket med. Det har varit min stora grej. Många gånger har jag flugit i väg och försökt anpassa mig till att bli någon annan framför kameran, men till slut har jag landat i att jag är bäst när jag är den jag är. 

Vad gör du när du vill koppla av?

– Springer. Löpningen är min ventil. Men jag har sprungit alldeles för lite i år, trots att jag har anmält mig både mig och Linda till maraton. Linda är livrädd, hon har max sprungit en och en halv mil. Jag kopplar också av vid långa bilkörningar. Något år körde jag bil till många av Idol-stoppen, och det var nyttigt.

Foto: Josefine Bäckström

I januari lämnade du sociala medier, varför då?

– Ja, gud vad skönt det var! Det är skrämmande hur vår behovsbild ser ut. När det inte längre går att skilja på när jag gör något nyttigt och när jag gör något bara för att det är roligt och har min egentid blir det problematiskt, i alla fall för mig. Man är ständigt uppkopplad. För mig blev det ett beroende. Med hjälp av en app som visade hur mycket jag hänger på olika appar blev det tydligt att det var ganska många timmar per dag som gick åt till sociala medier. Timmar som man i stället kunde ge till sitt arbete, en bok eller en film som ger mig så mycket mer. Till slut insåg jag att jag blir en tråkigare människa, man och pappa av sociala medier. Jag förstår att det betyder mycket för många också, men för mig finns det inte många plus på listan. 

Vad är kvalitetstid för dig?

– När jag gör så lite som möjligt med dem som betyder så mycket som möjligt. 

Vad gör du en ledig sommardag?

– Vi älskar att resa men i år har vi bestämt oss för att vara mer hemma. Dels för att vi har varit dåliga på att se Sverige, dels för att man måste erkänna att vi lever på ett sätt som är osunt miljömässigt. 

 Hur tar du kritik?

– Först bryter jag nog ihop lite, men jag har verkligen försökt anamma det som vi säger till Idolerna: ”Kom ihåg att ni aldrig är så dåliga som de säger och aldrig så bra som de säger”. Den lärdomen gör det lättare att både ta kritik och hyllningar med en nypa salt. Att vara programledare är en konstig roll i det avseendet. För mig är det viktigt att vara en del av en redaktion. Ibland kan man dock behandlas som en stjärna, men Linda är bra på att plocka ner mig på jorden.

Vad är din värsta farhåga?

– Att mina barn eller Linda lämnar mig. Jag kan också vara lite orolig för att hamna i ett läge där jag inte får göra mina egna val.

Foto: Josefine Bäckström

Vad är din stilfilosofi?

– Att trivas i plaggen, tycka att de är fina och inte sticka ut alltför mycket. Jag tycker att det är roligt med kläder men jag är inte så intresserad av trender. 

Hur skulle du beskriva din stil?

– Min stil i rutan speglar ganska mycket den jag har privat. Jag och min stylist Pamela har ungefär samma diskussioner varje år: hon försöker pusha på mig någonting som kommer rent trendmässigt, och jag säger att jag aldrig kommer att ha på mig det. Klipp till ett år senare då hon försöker få på mig något som kommer att komma och då vill jag ha det som hon fick mig att ha på mig förra året.

Jag vill inte bli ihågkommen. Varför fokuserar vi inte mer på det vi gör just nu än på vad folk ska minnas när vi är borta?

Är du rädd för döden?

– Jag är rädd för att livet går fort och skulle ljuga om jag inte skulle säga att jag får lite panik av det ibland. Men jag vill ta vara på nuet i stället för att bara tänka på vad som händer framöver. Vi som bor här är så priviligierade. Vi behöver liksom inte bry oss riktigt om att det dör små barn i Syrien varje dag. Vi skriver inte en rad om dem och vill inte att de ska komma hit längre. Samtidigt blir vi superberörda om någon kändis går bort. Det perspektivet är konstigt, tycker jag.

Hur vill du bli ihågkommen?

– Jag vill inte bli ihågkommen. Jag har aldrig fattat den där grejen. Jag har kompisar som är svinstressade för att de tänker att om de inte blir Bill Gates-personer är de bortglömda om en generation. Varför fokuserar vi inte mer på det vi gör just nu än på vad folk ska minnas när vi är borta? Jag vill att mina närmaste ska minnas mig som en glad person och som någon man inte hatade, men helst vill jag fokusera på att ha ett bra liv här och nu!