Utrikesbyråns Rebecca Randhawa: ”Glad att man satsar på höggravid programledare”

Rebecca Randhawa har intervjuat IRA-terrorister, partyknarkare, nunnor och världens första kvinnliga president – bland andra. Men listan över drömintervjuer är fortfarande lång och i ständig förändring. De flesta namnen är hemliga, men några kan hon avslöja.

– Jag försökte få en intervju med Syriens president Bashar al-Assad, som tyvärr inte gick i lås. Sedan vore det så klart häftigt att få intervjua en sittande amerikansk president. 

Rebecca sitter framför en whiteboard full av röda anteckningar i ett mötesrum i tv-huset. Hit har hon slunkit undan för en paus i arbetet med nästa avsnitt av Utrikesbyrån, där hon tog över som programledare i höstas. På sista tiden har både programmet och Rebecca själv blivit en viktig guide för oss som vill förstå kriget i Ukraina och veta mer om mekanismerna bakom det. 

Nyligen såg du kanske också Rebecca i Agendas utfrågning av partiledarna angående Natofrågan. Vägen till de här uppdragen har gått via så vitt skilda platser som Norrköping, Rinkeby, Madrid, São Paulo och Umeå. Men allt började i Järvaområdet i Stockholm, där Rebecca växte upp i Akalla och Kista med syster, mamma från Skellefteå och pappa från Punjab i Indien.

– De flesta av mina vänner hade rötter i andra kulturer, pappa tittade på nyheter på BBC och vi hade mycket kontakt med släkten i Indien. Vi firade både Midsommar latino, som var ett evenemang i Järva, svensk midsommar och persiskt nyår – världen var ständigt närvarande och jag tror att mitt intresse för samhällsfrågor och nyheter började där.

”Fanns inte så många med utländsk bakgrund på tv”

Diskuterades sådant mycket i ditt hem?
– Inte direkt, det var nog mest jag som drog igång diskussionen. Jag har alltid velat veta vad som händer i världen och varför den ser ut som den gör. Så jag tog reda på det genom att titta på tv och läsa tidningar.

Någon tyckte att jag var lik Katarina Sandström och jag blev jätteglad

Var det självklart från start vad du ville göra med ditt intresse?
– Nej, när jag tittade på nyheterna på SVT och BBC kände jag att det där skulle jag också vilja göra, men jag visste inte riktigt vad som krävdes eller hur man tog sig dit. 

– På den tiden fanns det inte så många med utländsk bakgrund på tv heller, men Katarina Sandström var en idol som fick mig att känna att om hon jobbar på Rapport kan kanske jag också göra det. Sedan var det någon som tyckte att jag var lik henne och jag blev jätteglad – även om vi inte liknar varandra alls egentligen, haha.

Rebecca Randhawa om livet med sambon Dusan Umičević 

Det var inte bara nyfikenheten på världen och samhällsfrågor som upptog Rebeccas tid under uppväxten, hon spelade också badminton – och hon gjorde det bra. Som 16-åring gick flyttlasset till idrottsgymnasiet i Sundsvall.

– Men det är få förunnat att kunna leva på badminton, så det blev journalistik på Södertörns högskola sedan. Jag blev ganska avskräckt av allt prat om vilken tuff bransch det är, så jag började plugga marknadsföring parallellt, tog en mastersexamen i business management och åkte på ett utbyte till São Paulo.

– Det var nog först när jag träffade min sambo (Dusan Umičević på SVT-sporten, reds. anm) som jag insåg att det är det här jag egentligen vill – och att det inte är omöjligt. Så när jag kom hem från Brasilien hade jag bestämt mig.

Och efter att ha startat sin SVT-bana i Norrköping var Rebecca ganska snart tillbaka i Stockholm, och Järva, där den nystartade Rinkebyredaktionen blev hennes bas i tre år.

Hur är det att jobba med samma yrke och för samma arbetsgivare som sin partner?
– Det är mest fördelar faktiskt. Vi har stor förståelse för varandras situation och utmaningar när någon måste jobba sent eller åka iväg med kort varsel. Vi träffas i princip aldrig på jobbet, fast någon gång när han körde Sportnytt och jag Rapport sågs vi i studion. Hade vi varit på samma redaktion hade det nog varit svårare.

Vi har träffats i studion, men periodvis hinner jag och min sambo knappt ses

– Nackdelen är att vi periodvis knappt ses, eftersom vi båda reser mycket. Vi fick ihop en termin när vi gick på salsa tillsammans, men sedan funkade det inte heller längre.

Blir det mycket jobbsnack på fritiden?
– Ja, det kanske det blir, men vi försöker att koppla bort det. Sedan är jag inte så särskilt hockeyintresserad, så vi fastnar inte i det direkt, haha. Fast ett litet intresse har jag nog - i alla fall när Skellefteå AIK spelar.

Rebecca Randhawa om Utrikesbyrån och kriget i Ukraina

Det sägs att du förenar skärpa med humor – hur funkar det i ett program som Utrikesbyrån?
– När man pratar om tunga och allvarliga ämnen måste man kunna ha högt i tak och våga skoja lite ibland. Men det är en svår balansgång, jag tycker att det hade varit direkt opassande med humor i vårt program när vi exempelvis pratade om den fullskaliga invasionen av Ukraina och dess fasansfulla konsekvenser, eller inbördeskriget i Etiopien. 

Hur ser responsen från tittarna ut?
– Man får vara med om så mycket i det här yrket, på gott och ont. Det är mycket positiv respons, men det kommer negativa mejl också, som kan kommentera utseende, bakgrund och vad man har på sig. Det har blivit ett hårdare klimat som ibland till och med innebär hot. Tyvärr vänjer man sig nog vid det mesta.

Sedan du började på Utrikesbyrån har hela världsordningen ändrats med kriget i Ukraina. Har det också förändrat ert arbetssätt?
– Ja, det har det. Vi brukar kunna börja planera innehåll, intervjuer och gäster några veckor innan programmet sänds, men sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina har det blivit svårare att planera framåt, speciellt i början av anfallskriget. 

– Det ledde till att vissa intervjuer som vi gjort en dag inte längre var aktuella nästa, eller att vi behövde lägga till ny information eller hitta nya videoklipp kort inpå sändning. Det har blivit många övertidstimmar för alla. 

Jag är själv gravid och det är hjärtskärande att se gravida kvinnor drabbas av kriget

Vad har drabbat dig mest i er rapportering om kriget i Ukraina?
– Även om jag är van att arbeta med svåra nyhetshändelser och det aldrig är enkelt så är detta extra tufft. Ett brutalt krig i Europa, som i allra värsta fall kan riskera att ett eskalera till ett världskrig. 

– När jag arbetar försöker jag hålla huvudet kallt och fokusera på min uppgift, då finns inte tiden att känna efter, men vissa fruktansvärda bilder har etsat sig fast. Som när barnsjukhuset i Mariupol bombades och gravida kvinnor drabbades. Bilden på en av kvinnorna, som bars ut på bår. Hon och hennes ofödda barn dog senare. Jag är ju själv gravid och det var verkligen hjärtskärande att se och ta in vad de varit med om. Vilken oerhörd rädsla, skräck och oro de måste ha känt. 

Vad tänker du kring journalistikens roll i krig?
– Den är jätteviktigt för att information om vad som verkligen pågår på marken ska komma fram. Att urskilja propaganda och desinformation från verkligheten. SVT har haft flera team på plats i Ukraina som hjälper oss att förstå vad som händer och varför. 

”Glad att SVT satsade på höggravid programledare”

Hur var det att vara med och leda utfrågningen av partiledarna kring Nato-frågan i Agenda?
– Det var nog den största utmaningen hittills i min karriär – över två timmars direktsänd utfrågning med forskare, experter och politiker i en av de mest brännande frågorna just nu. Sista veckan jobbade vi sju dagar på raken under långa arbetsdagar. Men jag lärde mig otroligt mycket av Agenda-redaktionen och inte minst av en av Sveriges mest erfarna utfrågare, Camilla Kvartoft. 

– Först var jag lite nervös över om jag skulle orka stå under hela programmet, men produktionen var verkligen lyhörda och ordnade med en barstol som jag kunde sitta på när jag ville. Min stylist hade också fixat ett par sköna gympadojor, högklackat hade absolut inte funkat, haha. 

– Mindre kul var otrevliga kommentarer på Twitter efteråt från anonyma konton om att jag såg ut som en ”kossa” eller ”Obelix”. Att man inte ens som gravid kan få slippa kommentarer om hur man ser ut …

– Jag är glad att SVT aldrig tvekade på att satsa på en höggravid programledare. Även om det borde vara självklart för alla så känner jag kvinnor på andra arbetsplatser som upplevt att de behövt dölja sin graviditet så länge det bara gått. De har varit oroliga för att det skulle påverka deras karriär, och ibland har det faktiskt gjort det.

Drömmer om korrespondent-jobb

Hur representativa är kläderna vi ser i rutan för din personliga stil?
– Inte så representativa skulle jag nog säga, det är till exempel rätt sällan jag har kavaj på mig privat. Stylisten Ilona Marshall hjälper mig med jobbkläderna och jag brukar nästan alltid gilla det hon plockar fram. Det kan vara kombinationer som jag själv aldrig skulle komma på, eller kläder som jag kanske inte vid första anblicken skulle tro passar mig.

Jag är ofta ganska nedklädd i mysiga tröjor

Och hur ser du ut om jag träffar dig på stan?
– Jag är oftast ganska nedklädd i mysiga, sköna tröjor. Jag är rätt bekväm av mig och sminkar mig absolut inte varje dag. Men jag gillar att klä upp mig, även om det blir sällan. 

Vilka drömuppdrag finns det framåt?
– Utrikesbyrån är verkligen ett drömuppdrag, men jag skulle också vilja jobba som korrespondent någon gång i framtiden. En sommar vikarierade jag för Carina Bergfeldt i USA och fick verkligen blodad tand. USA, Europa, Latinamerika – jag kan tänka mig att posteras i princip var som helst.

Vad gör du när du inte jobbar?
– De senaste åren har jag verkligen levt jobbet, men nu har jag lite mer vanliga kontorstider och försöker få in rutiner. Det går sådär … Men jag träffar vänner, har testat yoga och försöker komma in i gymmandet igen. Och att läsa, men böckerna får vänta till semestern. Det händer så mycket spännande och intressant hela tiden, så när jag jobbar vill jag mest läsa nyheter!

LÄS MER: Kändisarna som backar Ukraina – med mode 

LÄS MER: Kajsa Bergqvist: ”Jag har nog varit rätt taskig mot mig själv”