Äventyraren Renata Chlumska: “Dagen jag slutar vara rädd, slutar jag att vara nyfiken – och det vill jag inte”
Från Jönköping till rymden – via Mount Everest, Kilimanjaro och Stilla Havet. Renata Chlumskas lust till att upptäcka tycks aldrig ta slut. För Damernas Värld berättar äventyraren om sina expeditioner, sorgen efter livskamraten Göran Kropp, nya klädmärket Renata – och sin kommande rymdresa med Virgin Galactic.
1999, Isfallet, Mount Everest. En förrädisk plats. Bergväggen är opålitlig, vinden är bitande och ras av isblock eller stora glaciärsprickor kan ske när som helst. Luften är tunn utan extra syrgas och risken för hjärnödem, lungödem och förfrysningsskador är ständigt närvarande.
2005, Stilla Havet, USA. Meterhöga vågor piskar mot den lilla kajaken av plast och stormen är aldrig långt borta. Borta vid land syns Kaliforniens stupande klippor och någonstans i det djupa, kalla havet simmar hajar, valar och späckhuggare.
Framtiden, rymden. Tyngdlöshet, total tystnad och en mäktig Moder Jord som harmoniskt kretsar kring sin egen axel, i ett svart vakuum utan varken början eller slut.
Jag träffar Renata Chlumska över Google hangouts en sensommardag i coronapandemins tid. Rädslor är det första ämnet jag vill beta av med henne – det är nämligen något som Renata utsatt sig för många gånger.
– När någonting har känts olustigt eller oroligt så har jag ändå alltid valt att testa det istället för att fly, jag tror att jag vinner på det på lång sikt, berättar hon.
Renata Chlumskas liv har inte varit som alla andras. Hon var den första svenskan att bestiga världens högsta berg, Mount Everest, och hon har gjort Seven Summits (alltså bestigit de högsta bergen på alla våra sju kontinenter). Hon är också den enda personen någonsin att ha rundat alla USA:s alla stater – borträknat Alaska och Hawaii – på cykel, kajak och till fots, en sträcka på 18 200 kilometer. Och snart är det dags för hennes nästa äventyr – rymden.
Vi återkommer till detta senare.
Renata Chlumska
Ålder: 46 år.
Bor: Jönköping.
Gör: Äventyrare, föreläsare och författare som har gett ut boken När bergen kallar.
Familj: Tre barn.
Aktuell med: Varumärket Renata.
Äventyraren är noggrann med att poängtera att rädslan bara är en känsla.
– Rädsla i sig är inget farligt. Men det är väldigt viktigt att vara rädd, för att utan rädslan blir man dumdristig.
Så du får också freeze moments som alla andra?
– Absolut, och det är bra. Samtidigt som det då också gäller att hitta lösningar när det låser sig. När jag börjar närma mig det som känns farligt så överlägger jag farorna i mitt huvud. ”Okej, vad är det som gör att det här känns jobbigt eller läskigt? Kan jag stanna upp och ta några djupa andetag? Kanske backa några steg, se situationen ur ett annat perspektiv. Beror det på någon person eller är det omgivningen som påverkar mig?”.
Den där inre dialogen kan ta sekunder eller betydligt längre tid, beroende på vad det handlar om för situation.
– Att strukturera upp sina tankar och alternativ kan hjälpa en att komma ur de där låsningarna, och ofta inser man då även att det värsta som kan hända faktiskt inte så farligt.
Ofta inser man att det värsta som kan hända faktiskt inte så farligt.
Lusten att upptäcka och utmana har funnits där sedan barnsben. Föräldrarnas stora fritidsintresse smittade tidigt av sig på Renata och hennes bror, och familjen var alltid ute på äventyr.
– Vi reste spartanskt genom hela Europa under somrarna. Vi bodde i tält på stränder, majsfält, i skogar… Där befästes min lust för hur kul det var med upptäcktsfärder och utmaningar. Man får alltid så mycket tillbaka, även om det inte alltid blir som man tänkt sig.
Idrottsintresset var också en stor del av Renatas uppväxt, men det var inte förrän hon träffade äventyraren och klättraren Göran Kropp som det gick från en fritidsverksamhet till något professionellt. Renata lärde känna Göran på en föreläsning, och han introducerade henne till klättringen. De blev snabbt inte bara klätterkamrater, utan även ett kärlekspar och affärspartners.
LÄS MER: Jenny Alversjö, 46, om livet efter stroken: ”Ingenting är livsviktigt utom just att vi lever”
Första svenska kvinnan på Mount Everest
Våren 1996 följde Renata med på Göran Kropps expedition till Mount Everest och spenderade sju veckor som chef över baslägret vid bergets fot. Mellan den 10 och 11 maj omkom 13 personer på berget och perioden blev känd som en av de mest tragiska i Mount Everest historia. Renata var fast besluten om att själv bestiga berget en dag, men förstod där och då hur farligt det kunde vara.
1997 gjorde hon sin första egna expedition till Tibet och blev den första svenskan över 8000 meter, dessutom utan syrgas. Efter klättringen körde hon motorcykel hela vägen hem till Sverige.
Mellan den 10 och 11 maj omkom 13 personer på berget och perioden blev känd som en av de mest tragiska i Mount Everest historia.
Drömmen om Mount Everest skulle gå i uppfyllelse inte långt senare, nämligen våren 1999 när en liten expedition med bland andra Renata, Göran och Ola Hillberg gick av starten. Expeditionen hette Sweden Everest Cleaning Expedition och utöver Renatas dröm om toppen så hade teamet som ambition att städa och plocka med sig skräp från berget längst med vägen. Teamet fick med sig 25 kvarlämnade syrgastuber hem.
Knappt två veckor efter start var de uppe på toppen – en av de snabbaste expeditionerna någonsin.
Hur kändes det att bli den första svenska kvinnan på Mount Everest topp?
– Det var en otrolig känsla, men det var osäkert om det skulle bli jag ända in i det sista. Det fanns nämligen en annan svenska på berget, vilket ju inte var kul för mig eftersom det var min dröm att bli först. Men jag ville inte att det skulle bli en tävling – jag anser att man inte kan tävla på den typen av expeditioner.
Renata, som har dubbelt medborgarskap, fick en trevlig överraskning när hon nådde toppen: hon blev även den första tjeckiskan att ha bestigit berget. Den tredje drömmen fick hon dock ge avkall på i sista stund, nämligen att nå toppen utan syrgas. Hon klarade sig utan extra syrgas ända upp till det fjärde och sista lägret (7906 meter över havet), men när kroppen blev svagare och svagare så fick hon ta hjälp av syrgas den sista biten.
Över 300 personer har avlidit under sina försök att bestiga Mount Everest under åren. På bergets topp får man ungefär 66 procents mindre syre i varje andetag, jämfört med på havsnivå. Jag har till en början svårt att förstå varför Renata ville göra en så pass avancerad klättring utan syrgas, men hennes svar är förnuftigt.
Jag ville möta berget på dess villkor, det är det rätta sättet enligt mig.
– Så fort man använder syrgas så reducerar man bergets höjd, man andas ju den luft som finns på 7000-7500 meter när man befinner sig på 8000–8800 meter. Jag ville möta berget på dess villkor, det är det rätta sättet enligt mig.
Men trots de fysiska och psykiska ansträngningarna (”Du kan vara hur vältränad och hur stark som helst, men om du inte orkar kliva ur tältet och möta den där uppförsbacken så spelar det ingen roll”), så är det de fantastiska omgivningarna som Renata minns mest.
– Berg som är 6000-7000 meter höga ser plötsligt ut som små kullar långt under en. Det är en mäktig känsla som inte går att jämföra med annat.
LÄS MER: Hanna bytte liv – flyttade till hästranch i fjällen
I min research inför intervjun ramlar jag över en bild på Renatas Instagramkonto. Den föreställer en ung Renata och en ung Göran sittandes i ett tält under Everest-expeditionen. Som bildtext har hon skrivit:
”När du är på en expedition så finns det ingenstans att gömma dig. Sakta men säkert skalas våra lager av, ett efter ett. Om du fortfarande gillar det du ser när ytan är borta – då vet du att det är äkta kärlek.”
https://www.instagram.com/p/Bw4ye7uhBxn/?utm_source=ig_web_copy_linkRenata Chlumska och Göran Kropp
Nepal, 2002. Renata får ett telefonsamtal som kommer att förändra hennes liv. Göran Kropp är död. Hennes fästman, klätterkamrat och affärskollega har fallit 21 meter från en klippa under en klättring i Vantage, Washington.
Tragedin sker samma höst som Renata och Göran skulle ha gift sig, efter sju år tillsammans. De hade planer på att skaffa familj (”Vi brukade skoja om att vi skulle ha ett helt fotbollslag”) och de hade två stora expeditioner inplanerade tillsammans: en till Antarktis högsta berg med segelbåt och skidor och en runt USA på kajak och cykel.
Pratade ni någonsin om döden?
– Eftersom vi levde det livet vi gjorde så kan man tycka att det borde funnits med i kalkylerna på något sätt, men det gjorde det inte i min värld. Göran var en av de mest säkerhetsmedvetna människorna jag någonsin träffat. Hade han varit iväg på en riktig expedition så hade man kanske ställt in sig på att det kunde sluta på ett annat sätt. Men nu var det ju jag som var iväg och reste! Göran var hemma och gjorde en helt vanlig klättring.
Vad tyckte du mest om med Göran?
– Han var en väldigt varm person. Omtänksam, inkluderande, generös, rolig och inspirerande. Vi tillbringade väldigt mycket tid tillsammans under väldigt enkla förhållanden. Man kan leva hemma och äta gott, bo flott och aldrig sätta sig i utmanande situationer. Men då möter man inte alla sidor som man själv eller ens partner har. Jag ser det som en styrka att känna till varandras svagheter, ska man leva ihop med någon så måste man veta vad som finns på insidan.
Eftersom vi levde det livet vi gjorde så kan man tycka att döden borde funnits med i kalkylerna på något sätt, men det gjorde det inte i min värld.
Hur är det att ta sig igenom en sådan stor sorg?
– Det är en annan typ av utmaning. Man möter rädslor på ett nytt sätt, och ställs inför situationer som inte går att fly från. Jag fick ta det steg för steg.
Ett steg i taget – ett ordspråk som Renata återkommer till många gånger under vår intervju.
– Hela min värld vändes upp och ned när Göran förolyckades. Jag började tidigt fundera på vad jag skulle göra med mitt liv – skulle jag fortsätta med det jag gjort innan eller skulle jag börja om på nytt? Ganska snabbt kom tankarna om att avsluta det som Göran och jag påbörjat. Det kändes som det minst svåra i något som var väldigt svårt att ta tag i.
LÄS MER: Agnes: ”Min paus handlade om att förstå vem jag var”
Renata började dra i trådarna kring USA-expeditionen och samtidigt paddla i många timmar om dagen. Till sist kom hon fram till ett svar.
– Någonstans bestämde jag mig för att jag inte har valt att hamna i den här situationen, men att jag fortfarande har ett val i hur jag väljer att förhålla mig till den. Mitt val blev att gå vidare och försöka leva med sorgen på något sätt, Göran hade inte velat något annat. Hans liv hade tagit slut, men mitt liv skulle inte ta slut. Så jag hittade mina sätt att ta mig framåt.
Mitt val blev att gå vidare och försöka leva med sorgen på något sätt, Göran hade inte velat något annat.
Tre år senare, i juli 2005, satte sig Renata i en kajak i Seattle och började paddla längst hela Stillahavskusten söderut till San Diego. Därifrån cyklade hon till den Mexikanska golfen och sedan fortsatte färden på cykel och kajak. Runt Florida och vidare med USA:s östkust, hela vägen upp till den kanadensiska gränsen, och sedan tillbaka till Seattle igen. 18 200 kilometer på 439 dagar, helt ensam och av egen kraft. Än idag är Renata den enda människan i världen som genomfört en sådan expedition.
Around America adventure
Hur var resan?
– Så häftig, både tack vare naturen och alla människor som jag träffade längst min väg. Jag drog ju en del uppmärksamhet till mig med min fem meter långa kajak som jag släpade överallt, haha! Jag blev ”adopterad” av fyra olika familjer och hittade fantastiska vänskaper under årets gång. En del av de här familjerna kom till Seattle när jag gick i mål.
Renata skrattar varmt när hon återberättar sina minnen från resan. Hon har ett bubblande skratt som smittar av sig, och även när hon berättar om svåra situationer så brister hon då och då ut i ett härligt skratt.
Du verkar inte ha varit särskild ensam, trots att du reste själv.
– Som längst så färdades jag i 5-6 dagar i sträck utan att träffa på någon, men jag kände mig aldrig ensam. Den tiden jag hade för mig själv i kajaken var fantastisk, det var en lyx att få så mycket tid till att fundera över sitt liv och de stora livsfrågorna.
Vi spolar fram tiden till 2010, Jönköping. Renata är tillbaka från sina äventyr och kliver nu in på Handelsbanken och ber om att få låna 1,5 miljon kronor.
”Ska du bygga hus?”, frågar bankchefen.
”Nej, jag ska åka ut i rymden”, svarar hon.
Renata Chlumskas resa till rymden
När man har bestigit alla berg, cyklat alla lopp och gjort alla äventyr som jorden har att erbjuda, var vänder man sig då? I Renatas fall blev det rymden.
– Jag har alltid lockats och fascinerat av rymden. Att börja plugga på Rymdgymnasiet var för sent för mig, så när möjligheterna dök upp att få köpa sig en plats på en kommersiell resa så tvekade jag inte en sekund. För mig är rymden det ultimata äventyret.
När åker du?
– Jag har aldrig haft ett startdatum då det är en helt ny teknik som utvecklas och säkerheten är det viktigaste. Virgin Galactic (som Renata ska flyga med, reds. anm.) hade en otäck krasch 2014 och det tog tid att återhämta sig från den. Men nu är de uppe och testflyger hela tiden och våra rymddräkter är klara. Nu pekar allt på att det kommer att gå snabbt.
LÄS MER: Suad Ali om debutromanen: ”Jag vill ändra bilden av kvinnor på flykt”
Är det inte jobbigt att vänta på något som man inte vet när det kommer att ske?
– Jag har inga problem med att det har tagit tid, tvärtom är det viktigt att man får längta. För mig känns det som att jag redan har varit ute i rymden i tio år eftersom jag levt med den här expeditionen och förberett mig inför den så länge.
I sann Renata-anda så har hon förberett sig in i minsta detalj. Testat flygsimulatorer, utsatt sig för g-krafter, flugit med jetplanet SK60… Men den kanske mest oväntade förberedelsen av dem alla uppenbarade sig för Renata när hon skulle välja kläder inför en presskonferens om den nyinköpta biljetten.
– Jag ville ha något på mig som signalerade rymden, men hittade inget som passade för det.
Det var där som idén till jackan Galactic föddes, en jacka som hon ett decennium senare skulle släppa som en del av ett nytt varumärke under eget namn.
Släpper egna kläder
Klädmärket Renata lanserades i maj 2020 och består av mångsidiga plagg som kan användas till olika aktiviteter.
– Min garderob består av friluftskläder, gymkläder, cykelkläder, vardagskläder, jobbkläder… Det är inte hållbart. Därför ville jag skapa plagg som var mångsidiga och användbara på flera olika områden. En riktigt bra basgarderob som man kan vända sig till vare sig man ska ut i naturen, åka på en resa, eller ha en helt vanlig dag på kontoret. Plaggen är praktiska men också tidlösa och moderiktiga.
Naturen är min arbetsplats och jag vill värna om den.
Det första släppet bestod av mellanlagerjackan Galactic, ett par tights, en träningstopp och en topp i merinoull, gjorda i material som econyl och mulesingfri ull.
– Naturen är min arbetsplats och jag vill värna om den. Galactic-jackan är till exempel gjord av återvunnen plast, och likt rymden är den tyst utan prassel och även lätt – som tyngdlösheten.
När det är dags att avsluta besvärar jag mig inte med att fråga Renata om hon är orolig för riskerna med rymdresan. Vid det här laget förstår jag att hon inte är det alls, och ett av hennes svar från början av vårt möte ekar i bakhuvudet.
– Utmaningar ger oss nya insikter om oss själva och får oss att växa som personer. Den dagen jag slutar vara rädd, så slutar jag även att vara nyfiken. Och det är inget som jag vill.
Renata om nya klädmärket
Hållbarhet
– Hållbarhet handlar om mycket mer än enbart material, det handlar också om hur vi använder våra plagg. Mina Summit tights är gjorda av econyl, ett återvunnet material från plast. Men de är också antibakteriella och har ett inbyggt elastic memory som får dem att hålla formen, så man behöver varken tvätta dem efter varje pass eller köpa nya efter några användningar.
Senaste tillskottet
Under hösten släpps dunjackan Sagarmatha, som är inspirerad av overallen Renata bar när hon besteg Mount Everest. Modellen släpps i limiterad upplaga, och varje jacka är fylld av certifierat dun och har dessutom stoppats med en handfull dun från originaloverallen.
– Jag vill ge den som bär jackan samma känsla som jag hade när jag besteg världens högsta berg. Känslan av att ha mod nog att anta utmaningen, att flytta gränser och att nå sina drömmar är synonymt med att stå på toppen.
LÄS MER: Entreprenören Siduri Poli: ”Jag använde kläder som ett verktyg för att lyckas i techbranschen”
