Renate Reinsve är världens värsta människa: ”Jag är rädd för intimitet”

När norska stjärnskottet Renate Reinsve berättar om hur nära det var att hon tänkte lägga av som skådespelare är det som att höra ett eko av Rebecca Ferguson. Den svenska skådespelaren hade tänkt lägga skådiskarriären på hyllan när ett chansartat möte på en marknad i Skåne gav henne en roll som skulle leda till en världskarriär i full fart. Och Renate Reinsve hade tröttnat på den norska film- och tv-världen och bestämt sig för att i stället bli snickare, när ett telefonsamtal från regissören Joachim Trier fick henne att ändra sig.

Resultatet: lysande recensioner, skådespelarpris på Cannesfestivalen, ett mångmiljonkontrakt med Louis Vuitton och en telefon som inte slutar ringa. Samtidigt har hon ett traumatiskt förflutet – händelser som varit så plågsamma att hon inte kan tala om dem.

Renate Reinsve är skandifilmens nya stjärna

Huvudrollen i Världens värsta människa har gjort henne till den skandinaviska filmens nya omslagsflicka. Något hon tar med en blandning av chock och lugnt konstaterande.

– När de ropade upp mitt namn i Cannes var det som om jag kollapsade i en total glädjechock. Jag skakade och grät och kunde inte säga ett vettigt ord, säger hon.

Innan filmen pressvisades i Cannes var vi många som i förväg satt upp oss att intervjua Joachim Trier men inte hans för oss okända skådespelerska. Vi var lika många som direkt efter filmens slut tog upp våra mobiltelefoner för att ringa till filmens pressagent för att säga ”sätt upp mig på intervju med Renate också”.

I filmen spelar hon Julie, en 30-åring som inte vet vad hon vill med sitt liv och som på grund av det känner sig som ”världens värsta människa”. Hon vacklar mellan två helt olika män, serietecknaren Aksel och baristan Eyvind. När jag träffar Joachim Trier (han och Renate möter pressen i en soldränkt liten hotellträdgård nära järnvägsstationen i Cannes) förklarar han titeln:

– Hon har vuxit upp i en väldigt privilegierad del av världen. Ändå känner hon att hon inte har lyckats. Gör det att hon är världens värsta människa? Om man inte kan lyckas i Norge, kan man då lyckas någonstans?

Renate Reinsve säger ironiskt om titeln:

– Kanske några av mina ex håller med om den och tycker att jag är världens värsta människa…

Hon hade för tio år sedan gjort en liten roll i Triers film Oslo, 31 augusti och regissören kände att han ville arbeta med henne igen, bara det kom ett lämpligt projekt. Under åren höll de kontakt.

Jag har alltid velat bli mamma

– Det känns som om vi alltid har haft samma problem i privatlivet, och vi har diskuterat detta.

Till slut resulterade kontakten i att Trier skrev rollen som Julie direkt för Renate. Men det var nära att det inte blev någonting av. Hon hade tröttnat på situationen när det gäller film och tv i hemlandet.

– Det görs inte mycket som är bra. Allt ska stressas fram. Manusen är inte färdiga. När man ska börja filma finns det ingen tid. Man hinner inte repetera. Det är ett nästan omöjligt jobb. Det blir inte genomtänkt, det blir ofta bara en halvmesyr.

Renate Reinsve ville bli snickare

Så skådespelaren Renate hade alltså i stället siktet inställt på att bli snickare.

– Jag tycker det är skönt att kunna göra någonting fysiskt. För några år sedan köpte jag ett väldigt gammalt hus i Oslo och jag har jobbat med att renovera det.

Nu blev det ingen snickarkarriär. Hon tackade ja till rollen. Och upptäckte att hon var gravid. Fadern var filmregissören Julian Vargas, förhållandet var relativt nytt, men för Renate var det en välkommen nyhet.

– Jag har alltid velat bli mamma.

Nu hade ju graviditeten kunnat bli ett hinder för henne när det gällde inspelningen. Men corona-pandemin gjorde att inspelningen måste skjutas upp ett år och Renate hann föda sin son innan man började filma.

– All energi man har går åt till att se till att barnet har det bra. Man ger bort sin kropp under två år. Det var tufft!

Den uppskjutna inspelningsstarten gav Trier och Renate gott om tid att diskutera rollen ordentligt. Bland annat övertygade Renate sin regissör om att filma en sexscen ur kvinnans synvinkel.

Jag är rädd för intimitet och att komma människor nära

– Han skrev henne och sedan gav han henne till mig. Det blev aldrig nödvändigt med någon audition, och det var bra. Jag tycker inte om auditions. Det gör mig nervös.

– Julie letar efter sin identitet. Hon är liberal, hon är sexuellt aggressiv, hon är frisinnad på ett sätt som jag inte sett förut. Och jag tycker om det. Jag är själv väldigt spontan, jag känner mig nära henne.

Trier skrev manuset tillsammans med sin skrivarpartner Eskil Vogt. Renate erkänner att hon var nervös innan hon läste det, skulle två män kunna skriva en bra kvinnoroll?

– Jag var rädd att jag inte skulle känna någon samhörighet med rollen. Men jag var redo att ta fighten om det hade varit så.

Hemma i Norge har hon under åren gjort sig ett namn som teateraktris. Hon växte upp i ett litet samhälle nära Drammen, en uppväxt som hon säger var mycket traumatisk. I en intervju i det norska magasinet Costume säger hon: ”Det är mycket svårt att tala om det. Det var en period från det att jag var nio till att jag var sexton som jag hade det mycket svårt. Men jag säger ingenting om vad som hände. Det har jag bestämt mig för. Denna svåra uppväxt gjorde att jag lider av posttraumatisk stress. Jag tror att om man upplever svåra ting under lång eller kort tid, eller om någon gör något väldigt dåligt mot en, då känner man sig värdelös. Man får dåligt självförtroende och tror att man inte kan åstadkomma något. Jag hade väldig tur som var bra på det här med skådespeleri. Kanske blev jag bra på grund av det som hände. För jag hade ett väldigt stort behov av att förstå varför människor gör som de gör.”

Renate Reinsve gick in i väggen

Efter teaterskolan arbetade hon så hårt att hon när hon var 27 gick in i väggen. En läkare rekommenderade en time out och att hon skulle gå i terapi. I intervjun i Costume säger hon vidare: ”Det tog väldigt lång tid att inse hur mycket det hade satt sig i mig, det som jag hade upplevt. När jag började prata med vänner om saker som hade hänt insåg jag plötsligt att det var onormalt. Det kan ta lång tid innan du pratar om det, för att du skäms, även om det inte är ditt fel.”

Visst kan man spekulera i vad det var som hände som så traumatiserade henne, samtidigt som det är viktigt att respektera hennes integritet och hennes beslut att inte tala om det närmare än så. Det hon säger till mig är:

– Jag är rädd för intimitet och att komma människor nära. Relationer är skrämmande.

Och så har hon stora doser charm, vilket alla vi som intervjuat henne kunnat konstatera. Hon är rolig och självironisk och ser rätt storögt på all uppståndelse. När vi träffas dagen efter pressvisningen i Cannes och talar om all uppståndelse kring henne vill hon tona ner det:

– Det innebär ju att publiken har en samhörighet med filmen, och det är bra. Att de kallar mig för filmstjärna, det är ju helt fantastiskt!

Nu har hon internationella agenter, Hollywood har börjat komma med erbjudanden. Filmen är nominerad till två Oscar i kategorierna Bästa internationella film och Bästa originalmanus.

Innan hon får möjlighet att nappa på något av de än så länge hemliga utlandsjobben ska hon vara med i sin landsman Halfdan Ullman Töndels långfilmsregidebut Armand, ett drama om två mammor som kolliderar när det verkar som om den enas barn begått ett övergrepp mot sin bästa vän.

– Ett mycket intensivt psykodrama, säger Renate Reinsve.

LÄS OCKSÅ Rebecca Ferguson: ”Det som hänt mig är ovanligt”