Skådespelaren Katia Winter: ”Los Angeles förstörde mitt modeintresse”
Efter 20 år utomlands har skådespelaren Katia Winter vänt hemåt och syns nu i huvudrollen i bioaktuella Året jag slutade prestera och började onanera. DV har träffat henne för att prata om den stökiga tonårstiden, hur Hollywood förstörde hennes lust för mode och drömmen att få spela en riktig superskurk.
Jag träffar Katia Winter på ett co-working space på Söder i Stockholm. Katia har utsläppt hår, lite lätt vågigt. Hon bär en svart oversize kavaj över axlarna med en beige-svart-randig skjorta under. Svarta tvättade jeans och svarta boots. Hon ler mot mig och jag börjar med att säga hur rolig jag tycker att Året jag slutade prestera och började onanera är, filmen där Katia spelar huvudrollen. Filmen har premiär den 21 oktober.
Katia Winter
Gör Skådespelare.
Ålder 39 år.
Bor På en gård på landet. cirka två timmar från Stockholm.
Familj Pojkvän.
Bakgrund Har bland annat synts i amerikanska serier som Dexter och Sleepy Hollow, men även svenska produktioner som Hamilton och Solsidan, och filmen Ur spår!.
Aktuell Spelar huvudrollen i Året jag slutade prestera och började onanera.
Vad minns du mest från inspelningen?
– Det roligaste var när Hövdingen, cykelhjälmen alltså, exploderade. Den exploderade av misstag på första tagningen. Det smällde till som att en pistol gick av och jag skrek rakt ut. Henrik Dorsin var ett sådant proffs som bara fortsatte scenen trots att Hövdingen ströp hans röst. Jag kunde knappt hålla mig för skratt. Och det speglade hela inspelningen, jag hade väldigt roligt under de månaderna.
Hur var det att spela Hanna?
– Det var mentalt jobbigt. Att sjunga högt. Att onanera på film. Väldigt intimt och utelämnande. Men när jag läste manus var det också de jobbiga scenerna jag gick i gång på. Jag var tvungen att göra det i och med att jag kände mig så obekväm. När jag undrar ”hur det ska det här gå att spela in” eller när det finns ett motstånd, då är det oftast ett tecken på att jag ska ta rollen.
Har du fått mersmak på att göra komedier?
– Det har varit kul, men just nu håller jag på att spela in en serie om Estonia. Den inspelningen har varit väldigt tung och det har varit skönt att växla mellan dem. Mitt nästa projekt är en skräckfilm. Och jag älskar att spela i actionfilmer. Det optimala vore att jag får fortsätta att spela i olika genrer hela tiden.
Fram till nu har du varit ganska okänd för svenska folket, så berätta lite om hur din karriär började.
– Den började av en slump. Jag ville egentligen bli polis. Och en del av mig vill det fortfarande. Men första året på gymnasiet hade vi en dramakurs där läraren sa till mig att det här var något jag borde fundera på att jobba med. Då kändes det långt bort eftersom jag var den som blev röd i ansiktet av att redovisa inför klassen. Efter studenten, när jag inte riktigt visste vad jag skulle göra, mindes jag de orden. Men ansökningen till Scenskolan hade stängt, och jag var ett år för ung för att söka till Polishögskolan, så då sökte jag dramakurser i London och flyttade dit.
Hur lyckas en 19-åring bli skådis i England?
– Genom kurserna började jag med att göra kortfilmer och sedan långfilmer. Jag var bra på att klippa film, så jag klippte ihop showreels (filmer med arbetsprover – reds anm.), brände dem på dvd och postade dem till alla agenturer i England. Drygt ett år senare fick jag en agentur.
När du var 25 lämnade du England för USA, varför?
– Min agent menade att det skulle vara bra för min karriär, att jag skulle ge det två år. Det blev bra eftersom jag var i landet på ett artistvisum och fick inte ta andra jobb för att försörja mig. Så då blev det skådespeleri på heltid. I England hade jag extrajobb på barer och i reception.
Mina lyckligaste minnen från barndomen kommer från veckorna vi tillbringade på Gotland om somrarna.
Två år i USA blev tio år. Och totalt 20 år borta från Sverige. Vad saknade du mest från Sverige under den tiden?
– Den svenska landsbygden. Mina lyckligaste minnen från barndomen kommer från veckorna vi tillbringade på Gotland om somrarna. Min mammas kompis hade ett hus där och vi brukade hälsa på varje sommar. Det svenska klimatet är så annorlunda från det i Los Angeles. Jag tänkte att om jag får barn i framtiden vill jag ge dem det. Den svenska sommaren där solen aldrig går ner, och att få springa barfota i gräset.
Hade du flyttat till Sverige om det inte vore för pandemin?
– Jag och min kille gick i de tankarna. Eller vi hade bestämt oss för att lämna USA då han är britt, men vi var nog mer inne på England. Men när pandemin slog till kändes inte London så lockande, med alla människor som bor där. Jag hade precis köpt en granngård till mammas lantställe, två timmar ifrån Stockholm, och där har vi bott sedan dess.
Och hur blir det framåt?
– Det håller vi fortfarande på att komma fram till. Vi vill båda vara nära våra familjer, men han älskar också Sverige. Så vi får se vad som blir den bästa lösningen. Både jag och min kille är lite folkskygga och gillar inte att vara omringade av en massa människor. Men nu har vi fått en lägenhet i stan i Stockholm och ska testa på det livet.
Både jag och min kille är lite folkskygga och gillar inte att vara omringade av en massa människor.
Saknar du något från USA?
– Man tänker nog inte på det förrän man bor där men amerikanerna skiljer sig mycket från svenskarna. De är väldigt traditionella och kulturen är annorlunda. Jag hade flera goda vänner men nästan alla kom från länder som Kanada, England, Australien och Sverige. Jag hade få amerikanska vänner. Sen skiljer det så klart mycket mellan staterna. I New York kände jag mig mer hemma. Men jag saknar inte mycket därifrån.
Hur skulle du beskriva din uppväxt?
– Jag är uppväxt med min mamma i Hjorthagen i Stockholm, och det var innan det var Norra Djurgårdsstaden. Ett litet samhälle där alla kände alla. Och sedan bodde vi i Enskede, och då kom min halvsyster till världen.
Vem var du i skolan?
– På högstadiet var jag ganska stökig. Utåtagerande, väldigt högljudd, störde klassrummet. Men jag hade en väldigt bra syokonsulent. Hennes man var polis och jag fick ledigt från skolan i tre dagar för att hänga med honom på hans jobb. Det var nog första gången jag blev behandlad som en vuxen. Det hände något med mig efter de dagarna. Jag vände från att vara konstant i bråk till att i stället vilja lösa bråk. Jag skiftade inställning och började jobba på ungdomsgårdar.
Mitt dåliga mående i hemmet togs ut som frustration i skolan. Jag hoppas att skolorna har blivit bättre i dag och kan fånga upp barn som beter sig så där.
Vet du varför du var utåtagerande?
– Jag och min styvpappa kom inte så bra överens. Han mår bättre i dag, men han var inte en hel människa då. Mitt dåliga mående i hemmet togs ut som frustration i skolan i stället. Jag hoppas att skolorna har blivit bättre i dag och kan fånga upp barn som beter sig så där, och förstå att det finns bakomliggande orsaker till sådana beteenden.
Jag förstår varför polisyrket blivit så speciellt för dig.
– Ja, min syos man och jag har haft kontakt via Instagram. Det har hänt att han skrivit till mig och sagt: ”Det är fortfarande inte försent att bli polis Katia.”
Vad hade du velat jobba med inom polisen?
– Narkotikaspan och mordroteln. Jag gick på ett gymnasium med inriktning mot uniformsyrken, vi pluggade etik och moral och brottsbalken. En liten skola som hade samarbete med brandförsvar och tull, polis och militär. Det kliar i fingrarna på mig än i dag när jag läser på om kriminalfall. Jag vill vara med och lösa brotten.
Hur tror du ditt liv hade sett ut om du hade blivit polis?
– Jag hade nog varit gift med en polis, för det är väl de enda som står ut med andra poliser. Kanske jobbat med sexualbrott. Haft två barn och bott i en förort.
Skådespeleri är mycket terapi. Jag var ganska avstängd när jag växte upp och det här yrket har fått mig att öppna upp.
Hur låter det livet för dig?
– Det låter helt okej ändå. Hade inte min skådespelarkarriär gått så bra som den gör nu så hade jag nog ångrat att jag inte valde den banan i livet. Men jag är samtidigt glad att jag valde skådespeleriet. Det har tvingat mig att titta mycket inåt. Möta mina demoner och använda mig av saker som jag varit med om. Jag har fått uttrycka mig. Skådespeleri är mycket terapi. Jag var ganska avstängd när jag växte upp och det här yrket har fått mig att öppna upp, på ett sätt jag inte tror polisyrket hade gjort.
Du har synts en del i svensk film de senaste åren. Jobbar du fortfarande internationellt?
– Ja, jag var i England tidigare år och filmade. Jag har också en amerikansk serie på gång. I dag behöver man inte bo där man ska jobba, det är så enkelt att göra audition med selftape. Det känns lyxigt att ha fötterna i tre olika länder.
Vad har du för drömroll?
– En superskurk i en Marvel-film. Jag älskar att spela ond i actionfilmer. Det är extra kul i stora produktioner med hög budget. Stora explosioner, kastas ut i lina från byggnader. Det är ju inte lika kul att göra stuntscener i produktioner med låg budget, det är ju inte lika säkert om man säger så... Och sen skulle jag vilja spela i en stark dramafilm som berör folk.
Du har sagt att du vill skriva filmmanus, vilken typ av historier vill du berätta?
– Jag skriver på ett manus just nu och har tagit mycket inspiration från egna erfarenheter. Man skulle kunna beskriva det som en mörk dramakomedi. Och jag vill regissera också. Jag vill vara med från början när en historia skapas och inte bara komma in och gestalta.
Blir du igenkänd?
– Nej, varken i Sverige eller i USA. Som mest i min lokala Ica-butik. Men det kanske kommer nu efter premiären. Jag tycker att det är obekvämt när folk stirrar, men å andra sidan kanske de bara tror att jag är Josephine Bornebusch. Hela livet har jag fått höra att jag är lik henne.
Jag tycker att det är obekvämt när folk stirrar, men å andra sidan kanske de bara tror att jag är Josephine Bornebusch.
När grät du senast?
– Förra veckan när min morfar åkte in på sjukhuset. Han har varit den enda stadiga pappafiguren i mitt liv så det är väldigt tufft. Han är på bättringsvägen nu. Jag har också blivit mer blödig med åren, gråter mycket till film bland annat.
Vad skulle folk bli förvånade över med dig?
– Kanske att jag tränar MMA. Det är en sak som jag saknar med L.A., min MMA-tränare. Jag tränade thaiboxning när jag var liten och det var ett bra sätt att få ut aggressionerna jag bar på. För tio år sedan hittade jag tillbaka till sporten. Det är dock hög skaderisk och eftersom mitt jobb handlar mycket om utseendet så är det en hel del jag inte kan göra. Det kanske också förvånar någon att jag älskar att jobba med händerna. Isolera hus, snickra ihop möbler, slipa golv. Jag älskar att renovera.
Finns det något du ångrar att du har gjort?
– Allt jobbigt bak i tiden har lett mig hit, så det är svårt att ångra det jag gjort. Det finns saker jag hade gjort annorlunda i dag, men jag hade inte den vetskapen eller mogenheten då. Jag önskar dock att vi hade flyttat från L.A. tidigare.
Hur ser ditt liv ut om tio år, om du får bestämma?
– Då har vi en bostad i Stockholm och en i England. Även om jag vill jobba mer bakom kameran så kommer jag nog alltid fortsätta skådespela. Och sen vill jag ha en side business vid sidan av skådespeleriet, men jag vet inte riktigt vad än.
Vad drömmer du om?
– Jag drömmer mycket om just den framtidsvisionen. Hur vårt liv skulle kunna se ut om tio år.
Styling Julia Stridh Hår och makeup Martin Sundqvist/Agent Bauer
Katia om mode & skönhet
Beskriv din stil.
– L.A. förstörde mitt modeintresse ganska rejält. Det är först nu när jag flyttat tillbaka till Sverige och efter pandemin som det har börjat väckas igen. Så min stil håller på att landa. Jag är lite av en tomboy, älskar kostymer och oversize. Jag har inte trivts när stylisterna i USA satt på mig hair extensions, massa smink och feminina kläder. Vissa kan känna sig powerful då, men jag kände mig svag och utsatt. Jag gillar inte urringat och figursytt. Jag känner mig som mest powerful i skjortor, kavajer och större bekväma kläder.
Favoritmärken?
– Jag gillar Rodebjer, även Hope. Och brittiska Joseph.
Vad kan man inte hitta i din garderob?
– Högklackade skor.
Stilikon?
– Tilda Swinton klär sig väldigt ballt, men jag vet inte om jag skulle våga klä mig som henne. Eller det kanske jag skulle.
Skönhetsrutin?
– Det skulle väl vara att duscha, och tvätta håret. Jag är väldigt enkel när det gäller sånt.
Favoritparfym?
– Another 13 från Le Labo. Den har jag haft i många år.
LÄS OCKSÅ Jennie Silfverhjelm: ”Jag är lite trött på skådespelare som pratar om sitt mörker”
