Suad Ali om debutromanen: ”Jag vill ändra bilden av kvinnor på flykt”

Suad Ali vet en del om flykt. När hon bara var 1,5 år lämnade hennes familj hela sitt gamla liv bakom sig och bröt upp från inbördeskrigets Somalia. Först kom de till Kenya och sedan, när Suad var 3, till Sverige. Och i sitt jobb som expert på Sveriges flyktingkvot hos Migrationsverket har hon besökt världens flyktingläger och mött människorna som lever där ansikte mot ansikte.

Hon vet också att det finns ett före och ett efter varje flykt, ett liv som är så mycket mer än flykten själv, men som får stå åt sidan i berättelsen om alla de människoöden som gömmer sig i det som ofta beskrivs med ord som ”flyktingvåg”. Nu har hon skrivit en roman om en av de människorna. Och även om Dina händer var fulla av liv är en fiktiv historia ligger den nära en verklighet som miljontals människor lever i.

De här kvinnorna har så mycket annat att berätta om än bara sin flykt.

– Berättelsen kom till mig när jag reste tillbaka till Somalia tillsammans med min mamma för fem år sedan. Det var första gången jag var där sedan vi flydde från kriget. Plötsligt dök huvudpersonen, Nora, upp hos mig. Jag såg henne i så många kvinnor jag mötte, och jag kände att jag ville förändra hur kvinnor i krig, i konflikter och på flykt porträtteras, säger Suad Ali.

Hur tycker du att den bilden ser ut i dag?
– De framställs på ett väldigt stereotypt sätt som offer. Vi ser dem i inslag från superutsatta miljöer, sedan får vi inte veta så mycket mer om dem. Det är avhumaniserande och det påverkar hur de ses och behandlas i sitt nya land.

– Flykten är i regel en så kort period i en människas liv – men den präglar ofta bilden av hur hon ses för resten av livet. De här kvinnorna har så mycket annat att ge, att berätta om, än bara sin flykt. Så jag ville skildra livet före och efter en flykt.

LÄS MER: Sarah Delshad: ”Muslimska influencers är girlpower” 

Suad Ali om debutromanen ”Dina händer var fulla av liv”

Därför börjar Suads berättelse med huvudpersonen Noras privilegierad uppväxt, studietid och lärarkarriär i Somalias huvudstad Mogadishu. Vi lär känna hennes familj och följer henne genom barndom, skolgång och förälskelse, vidare in i arbetet som lärare och livet som mamma till en liten dotter, innan hela den ordnade tillvaron slås sönder och Nora tvingas lämna landet med man och barn. 

– Jag har alltid vetat att jag skulle skriva en bok, jag har bara väntat på att ämnet ska komma till mig, och plötsligt var det där, berättar Suad.

– Jag har skrivit så länge jag kan minnas, och upptäckte tidigt hur roligt det är att hitta på världar och skapa berättelser. 

Du beskriver livet i Somalia före, under och efter kriget väldigt levande och färgrikt, hur har din research sett ut?
– Det har blivit en hel del avhandlingar och facklitteratur, och så har jag läst den lilla skönlitteratur som finns om konflikten. Men mest intressant var alla människor jag pratade med i Somalia, att få höra om deras liv och erfarenheter. Jag har också pratat en del med olika släktingar för att få en större förståelse.

LÄS MER: Äventyraren Renata Chlumska: ”Dagen jag slutar vara rädd, slutar jag att vara nyfiken – och det vill jag inte” 

Din mormor blev kvar i Somalia när ni andra flydde, men hon skickade kassettband till er under hela din uppväxt – vad betydde de för dig?
– Förutom att det var fint att höra hennes röst var det en hälsning från vad som varit, en koppling till familjens historia och till Somalia. Ju äldre jag blivit desto mer har jag förstått hur viktigt det är med den kontakten och att förstå hur de som blev kvar i Somalia hade det. 

– Från början var det kassetter, sedan telefonkort, och till slut kunde vi ses via videosamtal. Den utvecklingen var fantastisk! Min mormor var stark och jag har tänkt mycket på henne när jag beskrivit Noras mamma Hafsa i romanen. Trots att mormor var över 70 var det hon som styrde och ställde när vi besökte Somalia. Jag är så tacksam att jag hann träffa henne innan hon gick bort för några år sedan.

Suad Ali: ”Det somaliska språket är extremt poetiskt”

Hur mycket av din egen familjs historia har du använt dig av i romanen?
– Ingenting faktiskt, men det har varit värdefullt att ha deras berättelser som bakgrund. Och själva flykten kände jag mig trygg med att beskriva, eftersom jag jobbat så pass länge med migrationsfrågor och i flyktingläger. 

Vad förvånade dig med skrivandet?
– Jag visste att det skulle krävas hårt arbete och disciplin, men herregud vad svårt det är att skriva en bok! Men det mest förvånande var nog vad som händer när man får utlopp för sin kreativitet. När man släpper den lös är det så roligt och det finns så mycket att hämta.

LÄS MER: Författaren Simona Ahrnstedt: ”Du måste älska det du själv skriver” 

– Något som däremot tog hårt på mig var att inse att svenska trots allt inte är mitt förstaspråk. Hur bra jag än behärskar svenska så finns det en lucka som inte går att fylla med plugg eller genom att läsa mängder av svensk litteratur. Min inställning har alltid varit att med hårt arbete går allt – men här är det svårt.

Går inte den luckan att fylla med något annat, något eget?
– Jag hoppas det. Det somaliskan språket är extremt poetiskt och bildrikt, kanske kan det bidra med något till texten.

Nora kommer till Sverige med flyg, medan andra delar av hennes familj flyr med båt – precis som det såg ut för Suad och hennes släkt. Och precis som en del av Suads släktingar aldrig kom fram, förlorar Nora delar av sin familj när båten går till botten. Men det är ändå inte dramatiken och döden som varit svårast att skriva om, förklarar Suad.

– Det tuffaste var nog slutet av Noras flykt, när hon kommer till Sverige. Men visst var det också jobbigt att utsätta henne för så många tunga motgångar och förluster – jag tyckte så synd om henne. Men det är så verkligheten ser ut för väldigt många.

Suad Ali om att skildra rasism

Du skildrar också rasismen som möter Nora när hon kommer till Sverige.
– Ja, jag ville främst lyfta hur det är att komma från en extremt privilegierad tillvaro och sedan plötsligt inte ha någonting. Att som svart kvinna komma från ett välbärgat hem i Mogadishu till en lägenhet i lilla Sandviken på 1990-talet, som Nora gör, är omvälvande. Rasismen är en del av det, allt från välvilliga fördomar till öppen, aggressiv rasism. Jag ville skildra hela spektrat.

Vilka är dina litterära förebilder?
– När jag var yngre läste jag mycket av Jonas Hassen Khemiri och Johannes Anyuru, det var väldigt viktigt för mig att se dem under min uppväxt. Andra författare som varit viktiga för mig är Chimamanda Ngozi Adichie och Kazuo Ishiguro, som har sådana starka berättelser och ett vackert, rikt språk.

LÄS MER: ”På shoppingrunda med författarstjärnan Chimamanda Ngozi Adichie” 

Du har berättat om en lärare som hindrade dig från att bli elevrådsordförande bara för att svenska var ditt andraspråk, och hur hårt du tog det. Känns romanen som en revansch?
– Nej, faktiskt inte. Jag har aldrig drivits av revanschkänsla, eftersom jag aldrig förstått dem som försökt trycka ner mig, aldrig känt att jag inte kan göra saker på grund av hur jag ser ut. Jag har alltid tänkt ”Men varför skulle jag inte kunna?”. 

– Jag tänker väldigt sällan på den där läraren numera, utom när unga människor som varit med om liknande situationer hör av sig. Då blir jag förbannad, för jag vet hur det kan påverka ett barn och vilken skada det kan göra. Särskilt för någon som inte har stöd från annat håll, som jag hade. Jag har haft två föräldrar som alltid sagt ”Det är klart att du kan”.

Jag hoppas att min bok ska förflytta läsarna, få dem att känna saker och ge dem nya insikter.

Varifrån kommer din drivkraft och din vilja att förändra och förbättra världen?
– Mina föräldrar har alltid sagt att allt är möjligt med hårt arbete, och jag insåg tidigt att det går att göra skillnad. När vi skänkte leksaker till Baltikum i lågstadiet, när jag bakade bullar och gav vinsten till Röda Korset. Det behövs inte en stor organisation för att se att arbetet du lägger ner gör skillnad.

På vilket sätt är din roman en del i det arbetet?
– Det återstår att se, men det mäktiga med litteraturen är att den kan ta oss till platser och miljöer där vi inte varit, låta oss möta människor vi annars aldrig skulle träffa. Så jag hoppas att min bok kan förflytta läsarna, få dem att känna saker och ge dem nya insikter.

LÄS MER: Elaine Eksvärds tips för att minska rasism: ”Hjälp andra att bli bättre – och bli det även själv”