Vera Vitali: "Man måste släppa fåfängan som skådespelare"

Det är tidig morgon, men gatorna på Södermalm i Stockholm är redan soldränkta. Det är samma gator där Vera Vitali för drygt tre år sedan såg skådiskollegan Lotta Tejle svischa förbi på cykel. Bara några månader tidigare hade denna förebild för Vera stått på Guldbaggegalans scen och hyllat henne i sin presentation av de nominerade till Årets kvinnliga huvudroll. Talet blev en sådan bekräftelse och mäktig upplevelse för Vera att allt annat bleknade, plötsligt liksom kvittade det om hon vann baggen eller inte. Det var därför hon började springa efter Lotta den där morgonen – för att säga tack.

Jag har alltid tyckt om barn och har inte så svårt att connecta med dem.

– Men så snubblar jag i ett par trappor och bryter tån. Till slut kommer jag ändå fram, haltande och andfådd. Det var skönt att få tacka, även om jag fick åka raka vägen till sjukhuset efteråt, säger Vera Vitali och skrattar.

LÄS OCKSÅ: Erik Johansson om Bonusfamiljen (och nya flickvännen!)

Hon släpper ut sitt tjocka, ljusa hår och sätter sig i studions makeupstol, där hon ska bli sminkad innan det är dags att lämna centrala Södermalm för att fotografera vid vattnet.

– Jag fattar inte varför jag inte kan ha nagellack mer än typ en dag, suckar hon och visar sina naglar, med lila avskavt lack.

Orsaken till det kan ha att göra med att hon har fullt upp som bonusmamma just nu, då hon i skrivande stund filmar den tredje säsongen av SVT:s populära dramaserie Bonusfamiljen. Privat har Vera inga barn, men minnena av den egna barndomen räcker långt för att hon ska kännas helt självklar som mamma på tv.

– En del kan vara ganska främmande inför något som de inte själva har. Jag har alltid tyckt om barn och har inte så svårt att connecta med dem. Men som alltid krävs det att man pluggar på och sätter sig in i sin rollkaraktärs livssituation så mycket som möjligt. Att man då hittar något i sig själv tror jag händer automatiskt. Jag försöker tänka på min erfarenhet som barn, och jag minns ganska mycket hur jag tänkte och hur mina föräldrar agerade.

Vera Vitali har inga barn privat. Foto: Josefine Bäckström

Vera föddes för 36 år sedan på Kungsholmen i Stockholm. Som dotter till film- och teaterkostymören Kersti Vitali och Leon Vitali (skådespelare som med i filmen Barry Lyndon och därefter var superregissören Stanley Kubricks närmaste man i cirka 30 år) har hon bokstavligen vuxit upp i filmbranschen – en bransch som hon tidigt drömde om.

När jag gjorde min första riktiga filmroll var det som att komma hem.

– Med barndomsdrömmar vet man ju inte om det bara är en dröm eller om det är ett kall, något man verkligen ska göra. Bara för att jag ville bli skådis när jag var fyra behöver det ju inte vara förankrat i någon verklighet. Eller så är det just det.

Men det skulle ta tid innan Vera vågade satsa på drömmen. Inte för att hon var tveksam, utan för att hon verkligen ville vara säker.

– Jag ville förstå varför jag skulle bli skådis, och på vilket sätt. När jag sedan gjorde min första riktiga filmroll, i Ruben Östlunds De ofrivilliga, var det som att komma hem. Det kändes så naturligt.

Vera blundar medan hon sminkas. Hon har gjort det här förut. Många gånger. Ända sedan hon var 15, då stylisten Ingela Klemetz Farago upptäckte henne som modell.

– Jag satt på ett kafé när hon kom fram, och jag fattade ingenting. Jag hade aldrig sett mig själv på det sättet.

Vera Vitali är Foto: Josefine Bäckström

Modellkontraktet kom i perfekt tid. Vera var skoltrött, ville tjäna lite extra pengar och var sugen på att komma in i vuxenvärlden. Dessutom fick hon tillfälle att bli vän med kameran. Men att se sig själv som snygg är inget hon har tänkt på – eller tänker på.

Skådespeleri handlar om att bjuda på sig själv och göra saker som är ganska pinsamma.

– Jag tror att min mamma var bra på att ge mig andra ögon att se på mig själv med. Hon pratade inte i termer som att jag var söt eller såg fin ut, vilket gjort att jag aldrig har utgått ifrån det. När jag därför ibland får höra kommentarer som "det är så skönt att du vågar se ut som en riktig människa på tv" blir jag förvånad, säger Vera och konstaterar:

– Att släppa fåfängan är det mest självklara när du ska spela en scen. Skådespeleri handlar om att bjuda på sig själv och göra saker som är ganska pinsamma. Jag blir förvånad över att utseende ska kommenteras som något positivt och märkbart.

Däremot är det inte svårt att notera att Vera tycker om stil och kläder. Den här morgonen är hon klädd i en vadlång, mörkblå kjol från Rodebjer, en blåvitrandig instoppad skjorta och sandaler – en mix som känns som en perfekt blandning av vintage och nytt.

– Jag gillar att klä mig utifrån var jag är just den dagen. Med åren har jag också haft råd att köpa nytt och kanske köpa lite mer av vad jag faktiskt vill ha på mig, inte bara "tills vidare-plagg". Men jag gillar verkligen att blanda gammalt med nytt, när allt ser helt nyköpt ut känner jag mig som en idiot.

Kläders kraft upptäckte hon tidigt, inte minst när hon som barn fick se hur hennes kostymör-mamma jobbade fram karaktärer.

– Som skådespelare kan jag till och med hitta min roll med hjälp av kläder, på samma sätt som de kan få mig att känna mig helt obekväm.

I birollen som bordellmamma i den storslagna gothiska västernthrillern 

Brimstone fick Vera verkligen smaka på den kraften, även om det innebar en hel del klädkrångel.

Det tog tjugo minuter varje gång jag skulle befrias från kläderna för att gå på toaletten.

– Jag skulle ha korsett och stor kjol, autentisk epokkostym från 1800-talet, som inte fick gå sönder. Det tog typ tjugo minuter varje gång jag skulle befrias från kläderna för att gå på toaletten. Någon fick hålla i kjolen och snörlivet medan jag sprang i väg i mameluckerna.

Brimstone, som kom ut hösten 2016, är Veras största film hittills, där hon bland annat spelade mot stora Hollywoodstjärnor som Dakota Fanning och Guy Pearce.

– Det var lite smått surrealistiskt. En sådan stor produktion innebär en helt annan stämning mot vad jag gjort tidigare. Man byggde upp ett helt samhälle med amerikanska 1800-talsvästernmiljöer ett par timmar utanför Berlin. Det kändes lite som en månbas, med hur många människor som helst som visste exakt vad de skulle göra.

Numera reser Vera ofta till Los Angeles, där hon har möten med sin agent och gör provfilmningar. Men Hollywood är inte något slutmål.

– Det finns inget i mig som skulle kämpa emot det såklart, men för mig handlar det mest om vilken roll det är och om det är i ett sammanhang som känns nytt och utmanande.

Bonusfamiljens Vera Vitali väljer att göra saker på sitt eget sätt. Foto: Josefine Bäckström

Att utmana sig själv är något som alltid verkar ha lockat Vera, ibland med skräckblandad förtjusning. Som i hennes stora genombrott som Lillemor Östling i den verklighetsbaserade tv-serien Hinsehäxan.

– Ansatsen är nog lika stor varje gång, men Hinsehäxan var extrem. Det var min första huvudroll och jag var med i praktiskt taget varje scen. Det var dessutom ett väldigt komplext drama där jag skulle spela mamma och missbrukare på 60-talet. Men det är det roligaste jag gjort.

– Jag kan ofta noja inför ett jobb och känna ett slags prestationsångest. Jag vill så gärna ha jobbet och blir jätteglad när jag får det. Sedan blir jag panikslagen och känner att jag inte kan, mår illa ända tills jag gör det och blir glad. Det är en väldigt konstig process, där drivkraften är lust som övergår i skräck och landar i glädje.

Nu i höst är Vera dubbelaktuell, dels med regissören Anna Odells (som gjorde Återträffen) nya film X&Y, vars utgångspunkt är att utforska manliga och kvinnliga identiteter. Vera spelar ett av Anna Odells alter egon i filmen, och Anna och Mikael Persbrandt har huvudrollerna.

– Det behövs fler Anna Odell i Sverige. Regissörer som kommer från ett annat håll. Hon är en konstnär. Jag gillar hennes mod och hennes övertygelse i vad hon vill säga. Det var spännande att jobba med henne.

Samtidigt ser vi Vera i Ingen utan skuld, en thrillerserie på Viaplay där hennes karaktär går från att ha ett normalt liv till ett kriminellt som inte går att stoppa. Något som känns långt ifrån den Vera är privat, men de ångestladdade och stressfyllda partierna kan hon känna igen sig i.

– Jag kan bli orolig, ångestfylld och tänka alldeles för mycket. Beslut och val ger mig ångest. Jag skulle vilja stänga av min hjärna ibland eftersom jag analyserar allt in absurdum. När det händer kan min kille behöva ruska om mig lite. Först blir jag arg, men sedan inser jag att det är bra att han hjälper mig. Jag behöver öva på att bara köra. Samtidigt är det också en tillgång att vara nära sina känslor.

Jag har inte gått scenskolan eller lärt mig en viss teknik. Det enda jag har, och kan, är mig själv.

För det är just det, känsligheten och att gå på magkänslan, som kanske har gjort att Vera alltid gjort saker på sitt sätt.

– Jag har inte gått scenskolan eller lärt mig en viss teknik. Det enda jag har, och kan, är mig själv. Det är jättejobbigt ibland, när jag undrar varför jag inte vill en viss sak. Då måste jag vara snäll mot mig själv och utmana känslan för att upptäcka om det känns i magen för att det är otäckt eller för att det inte är rätt.

För det är just det, känsligheten och att gå på magkänslan, som kanske har gjort att Vera alltid gjort saker på sitt sätt. Foto: Josefine Bäckström

Att lita på det hon tycker är något som hon i framtiden hoppas kunna använda sig mer av.

– Jag älskar verkligen mitt jobb och tycker om att spela olika typer av roller, det vill jag fortsätta med. Men jag kan också se att jag kommer att vilja regissera i framtiden. Och som regissör är all annan tidigare erfarenhet bara bra att ha. Och tycker man till och ser så mycket som jag gör hela tiden när vi filmar kanske det passar en.

Att drömma privat är däremot betydligt svårare. Men när vi talar om det som ryktas prägla nästa säsong av 

Bonusfamiljen, det vill säga barnlängtan, är det inget som är främmande för henne.

– Jag har alltid haft barnlängtan. Trots att Bonusfamiljen skulle ha kunnat skrämt mig har den inte gjort det. Att få barn skulle vara kul och jag kan se mig själv som morsa en dag. Det måste vara nyttigt, ja, meningen med livet, att man ska fokusera på någon annan än sig själv. Att livet ska gå vidare på något sätt. Det ser jag fram emot.