Veronica Maggio: "Min ständiga stilförebild är Debbie Harry"
Veronica Maggios låtar har inspirerat en hel generation och gjort henne till en av Sveriges mest uppskattade artister. Men var hittar hon sin egen inspiration? För Damernas Värld berättar Veronica Maggio om sina personliga förebilder och hur hon slutade tycka synd om sig själv.
Veronica Maggio sitter i en fotostudio och får sitt hår fixat inför fotograferingen. Det är en grå torsdag i mars, i Vasastan, Stockholm. Den halvlånga, något rufsiga, blonda pagen har på sätt och vis blivit hennes signum. Hon dricker kaffe med havremjölk ur en stor kopp. Fototeamet pratar om huruvida man kollar upp folk man är intresserad av på Instagram eller inte ( Veronica tillhör ja-sidan). Diskussionen urartar snabbt till stalking, Lexbase och Flashback. Veronica har inget att tillägga, hon har bara varit inne på Flashback vid något enstaka tillfälle och vet inte vad Lexbase är. (En webbtjänst där du kan söka brottmålsdomar och domstolsbeslut - reds anm.)
FAKTA VERONICA MAGGIO
ÅLDER 38 år.
GÖR Artist.
BOR I Stockholm. Uppvuxen i Uppsala.
FAMlLJ Sambo med Nils Tull (känd under artistnamnet Melo och medlem i bandet Hoffmaestro) och sonen Bosse, 8 år.
BAKGRUND Debuterade med singeln Dumpa mig 2006. Har sedan dess släppt fem album, Vatten och bröd 2006, Och vinnaren är 2008, Satan i gatan 2011, Handen i fickan fast jag bryr mig 2013 och Den första är alltid gratis 2016. Gav 2017 ut boken Allt är för bra nu med texter, ackord och berättelser om sina låtar. Har vunnit fem Grammispriser.
AKTUELL Med sitt sjätte album Fiender är tråkigt, som släpps i mitten av juni.
Veronica Maggio är glad, gladare än på länge. På det privata planet mår hon bra och hennes kärleksliv är i fin form. Hon har tatuerat in "Det gör inget" på insidan av långfingret för att stressa ner och påminna sig själv om vad som är viktigt på riktigt. Hon beskriver det kommande albumet Fiender är tråkigt - som hon har skrivit tillsammans med Jocke Berg från Kent, Agrin Rahmani och Simon Hassle - som ljust. Med blås och stråkar.
– Min förra skiva, Den första är alltid gratis, blev deppigare än jag hade tänkt. Det var mycket i mitt liv som var stökigt då. Jag hade fått för mig att jag skulle jobba med en massa olika producenter, och att alla instrument skulle spelas in samtidigt. Det var så svårt. Jag höll på att få en psykos i slutet, när jag försökte få ihop det. Jag satt där i mitt blå hår kände bara "neeej". Jag släckte bränder på alla plan och tyckte synd om mig själv. Men jag tog mig ur det där och ryckte upp mig. Fiender är tråkigt är ett gladare album.
Veronica Maggio föddes 1981 och växte upp i Uppsala. Som tonåring hoppade hon av gymnasiet och blev au pair i Tyskland, men fick sparken efter en månad för att hon blev påkommen när hon smet ut om nätterna. Hon flyttade hem och pluggade, efter en del strul, klart gymnasiet. Därefter bodde hon ett tag i Göteborg och en sväng i Oslo innan hon landade i sin nuvarande hemstad Stockholm 2004. Två år senare släpptes debutsingeln Dumpa mig. Sedan dess har Veronica Maggio släppt sex album, vunnit fem Grammisar och streamats över en halv miljard gånger på Spotify. Ändå vill hon inte riktigt prata om sig själv som en inspiratör och hon värjer sig starkt mot ordet "fans".
– Det kanske är jantelag, men att prata om sina fans känns som en väldigt självgod grej. Jag har länge tänkt på mig och publiken som samma sort. Jag har svårt att ta ordet fans i min mun.
Den första singeln från albumet heter Kurt Cobain. Den inledande meningen i låten dök upp i Veronicas huvud samtidigt som ackorden spelades: Första gången jag såg Kurt Cobain, blev det tilt i mig. Frontfiguren i grungebandet Nirvana, som begick självmord när han var 27 år, har berört och fängslat såväl Veronica Maggio som en hel generation. Som ung var hon ett Nirvana-fan, och gillade speciellt deras liveskiva Unplugged in New York. Exklusivt för Damernas Värld berättar Veronica Maggio nu om ytterligare personer, både kända och privatpersoner, som inspirerar, peppar och stöttar henne.
Veronica Maggios inspiratörer
LOOK – Debbie Harry & Kirsten Dunst
– Min ständiga stilförebild är Debbie Harry från bandet Blondie. Det är den här mixen av snyggt men ändå ledigt och lite nött som jag vill åt. Min stil privat och min stil på scenen skiljer sig ganska mycket åt. Det är samma ideal, men på scen kan jag ha en konstig slängkappa och tajt bustier, det har jag inte på mig i soffan direkt. I början av min karriär var min stil likadan hela tiden, då hade jag som en uniform: svart kjol och platåpjucks. Jag köpte sex likadana svarta kjolar från Monki, tajta med hög midja. Det hade jag alltid på mig då. Nu varierar jag mig mer. Men det är viktigt att något är bekvämt. Jag har fortfarande en t-shirt som jag köpte för fem år sedan som jag älskar.
– En annan person jag inspireras av stilmässigt är skådespelaren Chloë Sevigny. Henne har jag älskat sedan första gången jag såg henne i filmen Kids. Hennes stil är perfekt.
– Som frisyrinspiration har jag alltid tittat på skådespelaren Kirsten Dunst. Jag älskar hennes hår! Det är som att hennes frisyr alltid är lite stökig. Sedan måste jag nämna skådespelaren Michelle Williams också, de har båda mitt drömhår. Runt 2012-2013 hade jag en period där jag verkligen inspirerades stilmässigt av David Bowie. Det var när jag jobbade med albumet Handen i fickan fast jag bryr mig. På det omslaget bär jag en beige jumpsuit som jag i princip har kopierat från honom. Det kanske inte är så kreativt egentligen, men jag har kopierat många grejer och detaljer av honom.
FÖREBILD – Gudmor Kristina
– Min gudmor Kristina var väldigt viktig för mig när jag växte upp. Hon är nog den person som har pluggat flest poäng på Uppsala Universitet av alla människor som finns. Jag skojar inte! Hon gav mig böcker och var väldigt engagerad i att jag skulle läsa redan från tidig ålder. När jag började skriva noveller gav jag dem till henne, och hon tog dem, och mig, på väldigt stort allvar. Hon hjälpte mig att analysera texterna och lärde mig begreppsanalys. Jag kände mig väldigt sedd av henne.
FÖRFATTARE – Jonas Gardell & Joyce Carol Oates
– När jag var ung, jag kanske gick i sjuan, hade jag en stark Jonas Gardell-period. Jag läste En komikers uppväxt, Oskuld och andra texter ... Jag läste alla hans böcker, slukade dem. Det var någonting med hans språk, något med hur han använde ord som jag inte hade upplevt tidigare. Det var första gången jag älskade språket i en bok. Sedan hittade jag Joyce Carol Oates och läste hennes Blonde två gånger direkt efter varandra.
– Jag älskar egentligen fortfarande att läsa, men jag är för fladdrig och rastlös för att ta mig tid. Jag började till exempel på Lina Wolffs De polyglotta älskarna när den kom för tre år sedan, och jag älskade den verkligen - men jag har fortfarande 40 sidor kvar. Jag läser mer för språkets skull än handlingen, språk har alltid intresserat mig oerhört mycket, och i mina låtar väger jag varje ord. Det är viktigt att låttexten har en balans mellan orden. Det är svårt att förklara, men jag har en tydlig inre kompass för hur blandningen av ord måste vara för att det ska bli en bra text. Det ska vara några konstiga ord, några ord som folk inte använder så ofta och något lagom nött ord. När jag släppte mina första låtar runt 2006 var det ganska få artister som skrev på svenska, nu gör alla det. Det har gjort det svårare att skriva, för det känns mer som ett minfält. Man vill inte vara en av hundra som sjunger "baby" eller använder slitna uttryck. Det är jag lite allergisk mot.
MUSIKER – Joni Mitchell & Julia Jacklin
– Drottningen av vackra låttexter är ju Joni Mitchell. Hur kan man vara så ung och skriva så fina saker? Jag förstår inte. I hennes låtar hittar jag alltid textinspiration. Just nu är jag också inspirerad av den australiska artisten Julia Jacklin. Hon har en lite privilegierad småsur vibe som jag gillar. Hon skriver om vardagsproblem med glimten i ögat. Som till exempel att hon känner sig pressad att festa eller att hon vill ha stora speglar: Give me a full length mirror, so I can see the whole picture, my head alone gives nothing away. Jag ser exakt framför mig vad hon menar.
FILMSKAPARE – Sofia Coppola
– Jag gillar filmer där det egentligen inte händer så mycket. Där det är miljön, stylingen, ljuset eller samspelet som står i fokus snarare än storyn. Som Buffalo 66, en film regisserad av Vincent Gallo från 1998, eller Lost in translation, från 2003 som är regisserad av Sofia Coppola. Där har vi någon som verkligen inspirerar mig! Jag vill vara Sofia Coppolas kompis. Hon verkar ha en sådan känsla för hur man skapar en helhet. Miljöer, skådespelare, manus och musik är alltid så rätt i hennes filmer.
Den som inspirerar mig mest när det gäller föräldraskap är min sons pappa, Nils
FÖRÄLDRASKAP – Partnern Nils
– Den som inspirerar mig mest när det gäller föräldraskap är min sons pappa, Nils. Han är en väldigt, väldigt bra pappa. Nils är så närvarande, så bra på att vara i stunden. Han verkligen ser, hör och leker aktivt med vår son Bosse, som är åtta år. En annan gullig grej som han alltid har gjort, från det att Bosse var liten, är att han har spelat in gulliga ljud, roliga tankar och saker som Bosse säger. Det är så fint att ha kvar. Jag skulle inte komma ihåg en sådan sak, jag är lite för ... tusen saker samtidigt. Nils är också väldigt lugn, och jag är motsatsen. Som när vi ska till skolan. Om det är jag som har ansvaret så kommer vi i väg i tid, men i panik och jag har skrikit och stressat. Men om han har ansvar så tycker jag att det går långsamt, men de kommer ändå i väg i tid. Utan stress. Jag har mycket att lära av honom helt enkelt.
Veronica Maggio om: Att leta efter inspiration
– Jag är en ganska resultatorienterad person. Jag bestämmer mig bara. "Nu ska jag göra det här", "nu ska jag kavla upp ärmarna och skriva en låt", "nu ska jag komma på en idé till ett omslag". Min största tillgång är att jag har tillit till mig själv, jag vet att jag kommer att hitta svaren om jag bara bestämmer mig. För mig är det viktigt att fylla på med inspiration, att aktivt söka upp den. Jag gillar att gå på museum och går ofta på Fotografiska eller Moderna Museet här i Stockholm för att få visuell inspiration. Den inspiration jag lägger mest pengar på är däremot lyxiga fotoböcker. Jag älskar dem! Det finns en bokhandel på Södermalm som heter Konstig där jag verkligen kan gå loss. Jag tänker "nu köper jag den här sjuka fotoboken för 1 700 kronor och här kommer jag att hitta inspiration", och så gör jag det. Det handlar bara om att bestämma sig. Och att lita på sig själv.
Min största tillgång är att jag har tillit till mig själv
Veronica Maggio om: Kollegan Jocke Berg
– Regissören Tomas Alfredson ville att jag och Jocke Berg skulle göra en låt till hans kortfilm om Ingmar Bergman, Bergmans reliquarium. Vi hade aldrig träffats innan dess. Det gick så lätt och var så roligt att vi bestämde oss för att skriva mer musik ihop. Jocke har en ganska privat aura i offentlighetens ljus - men han är så himla rolig! Påläst, intresserad av samhällsfrågor och läser massor. Vi tog in Simon Hassle och Agrin Rahmani som låtskrivare och producenter också. Det första Simon gjorde var att spela några enkla riff och då dök det bara upp en mening i mitt huvud, så jag sjöng: Första gången jag såg Kurt Cobain. Det känns extra kul att det blev den första singeln vi släppte från skivan.
Veronica Maggio om: Sitt motto
– Ett citat jag alltid bär med mig är "Det gör inget". Jag tatuerade in det på insidan av mitt långfinger för två år sedan. Det hade hänt en massa deppiga saker, och jag var stressad över skitsaker. Så kände jag bara att "nä, nu räcker det". Jag tatuerade in "Det gör inget" som en påminnelse om vad som är viktigt på riktigt. För så länge dina närmsta mår bra och är friska så spelar allt det där andra inte så stor roll. Det är väldigt gulligt också för min son brukar peka på tatueringen ibland om jag är stressad och säga: "Mamma, mamma, det gör inget!"
TEXT EMELIE LINDBLOM DALÈN
FOTO PATRICIA REYES
STYLING NADIA KANDIL
HÅR JACOB KAJRUP/AGENT BAUER
MAKEUP SANDRA WANNERSTEDT/MIKAS LOOKS
