Jonatan Unge: Jag stal massa kläder efter att jag fick sparken från Filippa K

Att Jonatan Unge skulle hamna i medievärlden var nästan självklart. Han växte upp i ett rött trähus på Djurgården i Stockholm, i en familj som inte kan betraktas som annat än yppersta medieelit – mamma är Cecilia Hagen, mångårig journalist och krönikör på Expressen, pappa är Ingemar Unge, mångårig krönikör på DN och tidningen Vi. På mammas sida tillhör han dessutom Sveriges mest kända mediesläkt, familjen Bonnier – som kuriosa kan nämnas att han och Damernas Världs chefredaktör Martina Bonnier är bryllingar.

2007 debuterade Jonatan i en rookietävling för ståuppkomiker. Det blev en jätteflopp – ingen skrattade. Många hade lagt av i det läget, men Jonatan repade mod, försökte igen, och långsamt gick det bättre och bättre. 2009 fick han nykomlingspriset Tändstickan på Svenska stand up-galan, året därpå blev han fast medlem i redaktionen i P3:s satirprogram Tankesmedjan. Det är fortfarande från radion som de flesta känner till honom, plus ett otal olika poddar som han medverkar i – ofta provokativ, nästan alltid med personliga, säregna och absurda betraktelser av omvärlden. Hans humor har kallats för ”brutal på ytan, men med en underfundig undertext”.

Jonatan, välkommen som krönikör på Damernas Värld!

– Tack så jättemycket!

 Vad kan vi vänta oss?

– Jag ska försöka använda min Seinfeld-ådra och köra lite vardagligt och lättsamt.

Oftast hör vi dig ju på radio och i olika poddar, och det känns som om du har ett helt unikt sätt att prata på – din dialekt, din satsmelodi, dina pauser, din frasering. Hur mycket är inövat och hur mycket är naturligt?

– Uttalet kommer av att jag har flyttat till Malmö, och det har gjort att jag har fått en väldigt märklig betoning. Jag brukar säga att jag pratar som om jag bor i Halmstad, men de som bor i Halmstad påstår att det inte stämmer. Det är liksom stockholmska fast med skånsk betoning. Men den är helt omedveten. Däremot jobbar jag ju medvetet med pauser och sånt – det är effektsökeri.

Att stå upp på en scen inför en publik och försöka få dem att skratta måste vara bland det värsta man kan utsätta sig för. Varför gör man det?

– Jag gör det för att jag tror att jag faktiskt har lite talang för det. Jag är annars nästan totalt obegåvad, men det var det lilla ben som Gud kastade till mig, så nu gnager jag på det. Och sen har jag fått uppskattning för det, och det vill man ju gärna ha. Och så söker man uppmärksamhet förstås.

Alla komiker har väl någon gång råkat ur för att ingen skrattar – att man ”bombar”. Vad gör du om det händer?

– Det är en fruktansvärd känsla. Det är det absolut värsta som finns. En gång gick jag bara av scenen, jag sa inte ens hej då utan gick bara ut till en parklek och satte mig i en gunga och grät. En annan gång var det en kvinna som avbröt mig och sa ”det här är inte roligt, det är vulgärt, det är plumpt, det är korkat”. Och när hon sa det började jag tänka på mitt material och kom fram till att hon hade helt rätt. Och då tappade jag bara geisten och gick hem.

När jag skulle konfirmeras sa min konfirmationspräst ”äh, sök dig till judendomen i stället”, vilket ju var väldigt underligt.

Du är ju inte uppväxt i ett judiskt hem, men konverterade ändå till judendomen som tonåring – varför?

– Det judiska har ändå funnits där i bakgrunden på min mammas sida, och när man är i 15-årsåldern brukar alla i min släkt säga att de ska söka sina judiska rötter, och det brukar bara vara en massa snack, men jag gjorde faktiskt det. Det var en fråga om att skaffa sig en identitet. När jag skulle konfirmeras sa min konfirmationspräst ”äh, sök dig till judendomen i stället”, vilket ju var väldigt underligt. Så då gick jag med i den judiska församlingen.

Hur viktig är den identiteten för dig i dag?

– Inte så viktig längre, men jag ser ändå mig själv som jude, trots att jag inte är praktiserande. Tidigare tänkte jag att jag inte skulle försöka få in mina barn i judendomen, men nu när jag har blivit far gör jag allt för att försöka få med min dotter i det judiska, med bristande resultat. Hon är sex år och inte ett dugg intresserad.

I USA finns ju en väldigt tydlig judisk humortradition med komiker som Woody Allen, Larry David, Jerry Seinfeld och Sarah Silverman, för att bara nämna några. Vad skulle du säga är utmärkande för judisk humor?

– Att den är ganska mörk, man ska skratta genom tårarna. Den är till för att lätta på en tung och orättvis omgivning. Och så är den lite argumenterande, kanske.

Vad är riktigt bra humor?

– Jag är väldigt svag för trams, alltså rena dumheter. Men riktigt bra ståuppkomik är när någon tar upp något som man ser som en total självklarhet och sen vrider det på ett sånt sätt så att det framstår som fullständigt absurt.

Båda dina föräldrar är profilerade skribenter och kåsörer. Hände det att de använde saker som du gjorde som barn i sina krönikor?

– Ja, massa gånger. Framför allt mamma.

Hur kändes det?

– En blandning mellan att det var kul att synas och att det var förnedrande. Men jag har hämnats i några krönikor i P3 där jag varit ganska syrlig mot dem. Men nu när jag själv är far och ibland upptäcker att jag inte har något innehåll till podden händer det att jag sneglar mot mitt barn som kanske har gjort något tokigt, och använder det. Så jag är lika god kålsupare som de är, men jag försvarar det med att det är ett trauma som har blivit en tradition att föra vidare i vår familj. Det är som en ond cirkel – man kränker sitt barn som inte kan göra något annat än att också bli krönikör och kränka sitt barn. Men annars har jag en god relation med mina föräldrar.

Hur modeintresserad är du?

– Ett tag var jag faktiskt riktigt modeintresserad. Mamma och pappa hade sparat en stor summa pengar till mig som skulle räcka till en lägenhet, men när jag blev 18 år och fick tillgång till pengarna tog jag ut dem i omgångar och köpte i stället kläder för dem på NK. Jag minns att det sista jag köpte för mina lägenhetspengar var en ljusblå ribbstickad tröja, jag tror den var från Samsøe & Samsøe. Men nu har jag fastnat i en stil som ser ut så här: på vintern har jag manchesterbyxor i olika färger, kombinerat med en tjock kofta och en t-shirt. På våren och sommaren har jag chinos i olika färger, kombinerat med en tunn kofta och t-shirt.

Jag stal en massa kläder efter att jag fick sparken från Filippa K

Har du haft ett riktigt jobb någon gång?

– Jag har haft massa riktiga jobb. Jag har varit servitör, jag har jobbat som butiksbiträde på Filippa K men fick sparken, jag har jobbat i reception och i telefonväxel… En dag jobbade jag som valförrättare. Det är bara en gång vart fjärde år, men då är det mycket jobb.

Vad är det mest brottsliga du har gjort?

– Jag stal en massa kläder efter att jag fick sparken från Filippa K. Och så åkte jag fast när jag skulle gå på ett flygplan på Malmö Airport med ett vapen, en periskopbatong som jag hade köpt. Jag skulle till Almedalen men hade glömt packa, så jag bara drog ihop alla tygkassar som jag hade hemma och la dem i en stor väska, och då råkade batongen komma med.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?

– Jag tycker Amerikanska gudar av Neil Gaiman är himla bra.

Vad var ditt drömjobb när du var liten?

– Bartender.

Vilket råd hade du velat ge ditt femtonåriga jag?

– ”Du behöver inte plugga på universitetet.”

Vilken är den största missuppfattningen om dig?

– Många verkar tro att jag är allmänbildad och bra på frågesport, men det är jag inte.

Vilken film har du sett flest gånger?

– Det är tre filmer: Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman, Amarcord av Fellini och Sällskapsresan av Lasse Åberg. När min pappa skilde sig och flyttade till en egen lägenhet var det de enda tre videofilmer han hade. Så jag och min syster satt och såg dem på repeat. Jag har säkert sett dem hundra gånger var.

Vilken är den mest överskattade tv-serien?

– True detective med Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Jag tyckte den var svindålig.

Vilken är din bästa kulturupplevelse?

– Resor med moster Augusta på Dramaten. Jag minns att Tomas Bolme var med. Det hade man inte kunnat tro – att ens största kulturupplevelse skulle innehålla Tomas Bolme. Men det gjorde den.

Vilken låt brukar du sjunga i duschen?

– Vänner och fränder med Garmarna.

Vilken är din paradrätt?

– Förr var det en svampsoppa med trattkantareller och ädelost, men nu har jag börjat göra en väldigt god pasta arrabbiata efter Leila Lindholms recept.

Vilken talang skulle du helst ha velats fötts med?

– Jag hade velat vara mer språkbegåvad, och eventuellt kunna spela cello.

Vad tycker du är sexigt hos andra?

– Jag säger näsan. Jag är oerhört svag för näsor.

Vad skulle du göra om du var politisk makthavare i Sverige för en dag?

– Då skulle jag låsa in mig i ett rum och se till att jag inte hade min mobil på mig, så att jag inte skulle kunna ställa till med något.

Vilken var den senaste presenten du köpte?

– Två flaskor whisky och ett plastflygplan som man kan skjuta i väg från någon sorts pistol, till min kompis Magnus i 40-årspresent. Han hade önskat sig allt detta.

Hur vill du bli ihågkommen?

– Som en person som dels spred glädje, dels gjorde en väldigt heroisk handling där jag räddade hela världen men offrade mig själv. Och att alla blev väldigt ledsna när jag dog.