Journalisten Cecilia Edström: “Flytten till glesbygden gav mig frihet och lugn”
Bakvänt – som att gå åt fel håll. Signalerna var tydliga när Cecilia Edström bytte stad mot land. Men nu ser hon äntligen längre än till nästa husvägg – och har hittat friheten och lugnet som så länge fick stå tillbaka för annat.
AV CECILIA EDSTRÖM
Jag tittade ut genom mitt sovrumsfönster och stirrade rakt in i väggen på grannhuset, som stod så gott som kloss i kloss med mitt. Det var sommarkväll på Södermalm i Stockholm, så jag öppnade fönstret och lutade mig ut för att se längre, för att kunna andas ordentligt. En liten strimma av vattnet i Riddarfjärden skymtade mellan träden och husen, och den synen hade räckt gott ett tag – men inte längre.
Vidderna, att se längre än till nästa husvägg, se horisonten – jag saknade det så innerligt att det stormade i magen. Under något år hade det grott i mig. Det, som när jag tappat bort min magkänsla verkade så bakvänt, som att gå åt fel håll, men som innerst inne alltid lugnat och varit min dröm.
CECILIA EDSTRÖM
GÖR: Kommunikationschef på Once Upon Publishing och frilansjournalist.
ÅLDER: 39 år.
BOR: Glommersträsk, Norrbotten.
FAMILJ: Dotter på sex månader.
Jag bestämde mig där och då för att flytta hem igen, hem till min barndomsby i Norrbottens inland med drygt 200 invånare, en by jag inte bott i på nästan 20 år. En by där närmaste samhälle ligger fyra mil bort, och närmsta stad nio mil. Våren efter det kom min bror ner till Stockholm, vi packade ihop allt i min 42 kvadrats lägenhet i en liten lastbil och flyttlasset gick till Glommersträsk.
Skellefteå, Umeå, Visby och Stockholm – det är ställena jag av en eller annan anledning bosatt mig på. I dag är det ingen av platserna jag ångrar, utan ser det snarare som att jag gjorde det som var bäst just då. Men samtidigt så river det i mig hur vi som växte, och de som i dag växer, upp på landsbygden sveps med i den urbana normen. Det var inget jag reflekterade över förr om åren, men tänker desto mer på nu.
”Skulle man ´bli nåt´var det i stan”
Det fanns en förväntan att dra, en förväntan som ingen pratade högt om. Alternativet att stanna var alltid det sämsta, skulle man ”bli nåt” var det i stan. De allra flesta kände nog mer eller mindre en press att flytta. Värdena som fanns hemma såg man inte – närheten till fantastisk natur, hjälpsamma människor, en riktig vinter och inte minst närheten till familjen. Det var som om det inte var bra nog.
Några år efter att jag själv lämnat träffade jag gamla bekanta på hemvändarfest i Arvidsjaur på juldagen. Frågade hur läget var. ”Jo, helt okej. Jag hade ju tänkt flytta till Umeå, men det har inte blivit av än, men vi får se, nu kan det vara på gång”, sa ungefär alla man pratade med, år efter år. Skammen över att ha blivit kvar. En känsla av att tvingas försvara sig utan att någon ens ifrågasatt valet, så påtaglig och sorglig. Som att det ena skulle vara bättre än det andra, när att våga lyssna inåt borde vara det absolut mest eftersträvansvärda.
”Skogen och naturen ger mig lugnet jag behöver”
Från Stockholm till Glommersträsk. Omvänd urbanisering. Det var så det till slut blev för mig. Nu sitter jag här i köket på nedre våningen och skriver. Mamma och pappa, som också är bosatta i byn, är barnvakter till min dotter som precis fyllt sex månader – på tal om att ha familjen nära. Huset kostade ungefär som en kvadratmeter på Södermalm, men det är väl dumt att jämföra. Varje plats har sitt värde under olika delar av livet. Det gäller bara att våga lyssna på om värdet tajmar ens eget behov just då.
LÄS MER: SVT-profilen Farah Abadi: ”Är det verkligen värt att kämpa tills vi inte orkar mer?”
För egen del har jag med en titt i backspegeln varit lite ängslig och misstajmad ibland, i alla fall när det handlar om var jag ska bo. För gräver jag riktigt djupt så finns det ingen tvekan om att skogen och naturen runt knuten alltid gett mig ett lugn jag behöver, men det behovet har fått stå tillbaka för annat: ett jobb som verkat kul eller en känsla av att det är i stan det händer. Lite FOMO-känsla, som att man skulle missa något viktigt genom att bo i glesbygden.
Å andra sidan är det väl med distans som missarna klarnar och man bättre kan förstå sig själv.
Nu har jag ett hus med ski in/ski out-läge
Kanske är det först nu, när jag har ski in/ski out-läge, kan spänna på mig träskidorna vid farstukvisten och skida direkt upp på Glommersberget och sedan – utan att ta ett enda stavtag – glida ner till mitt hus och gå in och ta en värmande kopp kaffe, som jag inser att det här är mitt bästa ställe.
Framför allt är det en lugn och väldigt tyst plats, där en uppskruvad hjärna som min kan komma ner i varv. Där gubben man möter på löpturen undrar vart man har så bråttom. Där man behöver få hjälp med värmen i huset och en pensionerad elektriker från grannbyn Järvträsk kommer och kollar på det direkt. Där allt känns så väldigt enkelt.
”Glesbygden lär mig njuta av det lilla”
I staden är utbudet oändligt, du kan få nästan vad du vill vilken tid som helst. I glesbygden kan du inte det, och det har gjort mig gott. Här serverar Natalja på Värdshuset Gula Villan pizza varannan fredag mellan 16 och 20. Vill man ha sin Vesuvio en annan dag är det bara att sätta sig i bilen och köra fyra mil till Arvidsjaur – och det gör man inte.
När gröna sopkärl står uppradade vid vägkanten, ett för varje hus i byn, då vet man att det är pizzakväll. Sopbilens besök i byn sammanfaller nämligen med pizzabaket. Och dessa fredagar är lyx – aldrig någonsin har pizza smakat så bra som nu. För att inte tala om sushi! Eller libanesiskt. När jag nu för tiden åker till stan och får föra en sked med libanesiska vitlökskrämen toum mot munnen kan jag vara en av världens mest privilegierade människor.
Så känns det nu. Så kändes det inte då. Glesbygden gör mig nöjd med det lilla.
Så kom pandemin. Min arbetsplats Once Upon gjorde precis som många andra: alla i personalen fick jobba hemifrån. Jag gjorde i ordning en arbetsplats på övre våningen. Pappas gamla skrivbord från när han var liten grabb fick ta plats nedanför fönstret vid balkongen. I brist på arbetskamrater kändes det viktigt att sitta på en inspirerande plats. Här hade jag visserligen ofta solen i ögonen, men kunde också njuta av utsikten mot Vithatten, berget som ligger ungefär 1,5 mil från byn och som byter skepnad i takt med att ljuset ändras under dagen, fram mot aftonen och sedan kvällen.
Vidderna, att se längre än till nästa husvägg, se horisonten. Nu satt jag och gjorde just det. Och kände mig fri. Och lugnare än på väldigt länge. Det blev tydligt att flytten tillbaka till byn var rätt beslut.
LÄS MER: Artisten Frida Hyvönen: ”Vad är så himla bra med att vara snygg?”
