Katarina Wennstam: ”När är jag som snyggast. Är den tiden förbi, eller är den nu?”

Jag undrar när jag är som snyggast. Är den tiden förbi, eller är den tiden nu?

Frågan aktualiseras av att jag håller på att gå igenom gamla högar med foton. Jag hittar bilder på mig själv som är tjugo år gamla, tagna på olika semestrar och fester. Utöver att jag förfasas över illgula byxdressar och hotpants med öppen kavaj över Madonna-inspirerad behå så är det väldigt underhållande. Av outgrundlig anledning hade jag sytt om en uttjänt spetsduk till en tunika, året måste ha varit 1992.

Jag slås av hur ung jag ser ut. Hur snygg jag är. Inte någon fotomodell, det har jag aldrig varit, men jag är smalare än nu, har skarpare haklinje än nu och mindre rynkor än nu. Men var jag snyggare?

Sanningen är den att jag inte kände mig särskilt snygg. Redan i tidiga tonåren kom den plågsamma insikten om vilka ideal som gällde för tjejer, och med den medvetenheten om hur långt jag befann mig från dessa. Sedan kom utelivets hets i tjugoårsåldern, då det viktigaste var att vara attraktiv, inte för sin egen skull utan för att kunna spegla sig i bekräftelse och åtrå från det motsatta könet.

Jag har aldrig varit en kvinna som har ifrågasatt min hjärna eller mitt intellekt, men haka, mage, tår, knän, ögonfransar, hår och fan till och med örsnibbarna har med jämna mellanrum hatats med ett raseri som jag inbillar mig att bara flickor och kvinnor drillade i utseendets vikt kan känna.

Visst hade jag dagar då jag gillade mitt utseende, men märkligt nog hade det ofta att göra med ­komplimanger från andra. För det satt aldrig på djupet. Den där livsglada tjejen med korta tajta shorts som jag ser på gamla fotografier tyckte inte om sitt eget utseende. Jag var, som de flesta med mig, kritisk till bristen på omfångsrik byst, storleken på höfterna eller frånvaron av klassiskt rena ansiktsdrag.

Jag har sällan varit så taskig mot mig själv att jag har kallat mig själv ful, men jag har alltid haft de kritiska glasögonen på mig. Trots att jag snarare hade Emmeline Pankhurst eller Karin Boye som tonårsidoler var det ju ändå Linda Evangelista som vi alla jämförde oss med.

Det är sorgligt så här i efterhand, när jag på de gamla bilderna ser en betydligt plattare mage än den som nu har fött två barn. Rumpan var så liten då, herregud, vad hade jag att klaga på? Jag hade helt enkelt inte vett att njuta när tid var.

Och nu, vid plus fyrtio efter småbarnsår, en plågsam ryggoperation, alla möjliga ärr i kropp och själ och med en kropp som på ett objektivt plan är större och sladdrigare än den där tjugoåringens.

Vad känner jag nu? Jo, jag känner mig snygg. Jag gillar vad jag ser och jag menar det. Jag ler brett mot mig själv i spegeln och stirrar lite förvånat på den där medelålders kvinnan som ser så glad och läcker ut. Andra dagar bryr jag mig knappt, fullt fokuserad på annat.

En kropp är så mycket mer än linjer och fasthet. Den är livmodern som har gett två barn liv, den är ryggen som håller efter år av plågor, den är armarna som kramar mina barn och min man, den är kroppen som skänker mig så mycket njutning, den är känslan i musklerna efter ett yogapass.

Jag är snyggare för att jag känner mig snyggare. Jag är snyggare, helt enkelt för att jag värderar kroppens funktioner på ett annat sätt i dag. Jag är snyggare, ja, för att jag är snygg. Precis som du.

Jag lovar, se efter.!

Katarina Wennstam

Gör: Författare och debattör.

Ålder 41 år.

Familj: Särbo, två egna barn och tre bonusbarn.

Vill du läsa fler liknande krönikor, Gilla Damernas Värld på Facebook!

Du vill kanske även läsa:

Elaine Eksvärd om jämförelsehetsen: Nu får det fan vara nog

Foto: Fredrik Skogkvist

Krönikan publicerades ursprungligen i Damernas Värld nummer 6 2105. Vill du vara säker på att inte missa fler krönikor kan du prenumerera på tidningen. Just nu hittar du förmånliga erbjudanden här.